Ni med biologiskt och adopterat barn...

Vi har ett biobarn och ett adopterat barn och har haft samma funderingar som er innan. 

Nu känner jag att det fungerat bra i hela mitt hjärta. Visst har storebror fått stå tillbaka, det får alla barn som får syskon. Visst slåss barnen. Men dom kramas också. Samtidigt har storebror växt, han var med och hämtade och talar fortfarande om resan och det första mötet. 

Anknytningen, som jag oroade mig för, fungerade. Det är tom så att jag har en tätare relation med lillebror än med storebror. (storebror har alltid varit pappig). Lillebror är också ett lättare barn i vissa avseenden än storebror.  

När det gäller störningar så är risken minst lika stor med biobarn. Adoptivbarn är läkarundersökta och risken för downs = 0.   

Jag har en tät relation med storebror också, han har inte fått stå tillbaka mer än om lillebror varit bio. Vad jag ville få fram är detta: Innan adoptionen var jag osäker på om man kunde älska ett adoptivbarn lika mycket som ett biobarn. Nu vet jag att man kan det.

Men vad som hänt hemma hos oss är att storebror valt pappa och lillebror mig. Både jag och pappa jobbar på att jämna ut detta, men det sitter djupt hos båda barnen.

Jag vet inte om det är mindre taskigt att låta barn växa upp som ensam barn. Visserligen kan de få full uppmärksamhet av två vuxna. Men det tenderar lätt att bli egocentriskt.