Snälla, hjälp oss hitta tillbaks till varandra!!

Vi fick ett barn för ca 1 år sedan, och våra känslor har sedan dess gått som en berg och dal-bana, vilket jag förstått är helt normalt. Vi har varit med om så mycket, både bra och dåliga saker, han har svikit mitt förtroende men jag har valt att stanna kvar och försöka fixa ihop oss igen då vi delar och har delat så väldigt mycket tillsammans.

Men, vår kommunikation fungerar inte, vi pratar knappt med varandra förutom vardagliga saker, vi pratar nästan inte ens om hur dagarna varit och om vi gör det så blir det oftast bara korta svar som t.ex bra, eller jobbigt etc. Vi är också väldigt oense om saker och ting och det leder ofta till bråk och tjafs om småsaker, om vem som ska göra vad i hushållet och vem som ska göra vad med sonen. Vi retar upp oss på varandra och ingen av oss kan komma på någon förklaring om varför det är så. Jag vet att det till stor del är mitt fel då mina känslor svalnat lite (men som jag försöker bygga upp igen för jag älskar honom innerst inne) men han är så dålig på att prata om känslor och han kan aldrig försöka förklara vad han menar utan att bli sur om vi har en diskussion om hur vi ska göra för att lösa våra problem.

Jag vet inte vad jag ska göra längre, vill ju inte bara heller packa ihop mina saker och gå eftersom jag älskar honom för mycket för det, vi har familj tillsammans och har ett väldigt långt förhållande bakom oss och vi vill ha framtiden tillsammans. Men nu sitter vi fast i bottensanden och kan inte komma upp.

Hur ska vi kunna kommunicera bättre? Hur ska jag få honom att vara mer öppen? Hur ska vi sluta reta oss på varandra? Behöver någon opartisk som kan säga sina åsikter. Eller ska vi vända oss till familjerådgivning?

Just nu känns det som att vi är två syskon eller vänner som delar boende.