Varför är det viktigt att jag föder vaginalt?

Min teori, helt utan vetenskapligt stöd.

Vi förlorade vårt första barn i v 26 i magen och det är en förlossning som absolut inte hade något gott med sig. När vi fick veta att barnet hade dött ville jag bara få det avklarat och höll på att svimma när de sa att jag va tvungen att åka hem, sova och komma tillbaka dagen därpå för att bli igångsatt. Vadå tyckte jag? Vi löser väl detta nu med ett kejsarsnitt??? Nix... Vaginal förlossning är det bästa sa de... (Av flera orsaker) Förlossningen vn mardröm trots att det gick snabbt (7 timmar från igångsättning). Allt va bara hemskt: situationen med barnet, att man inte va mentalt förberedd på att genomgå en förlossning, enorm smärta (ja, det är samma smärta även om barnet bara väger 405 g)...

När sen vårt nästa barn skulle födas gav jag mig fan på att jag skulle ha en vaginal förlossning igen och hade blivit helt knäckt om det hade resulterat i kejsarsnitt. Men jag vet inte hur många gånger jag satt och önskade mig ett planerat snitt för att kunna ha kontroll över situationen... Trots att jag va livrädd för förlossningen, inte förlossningsrädsla i vanlig mening, utan lite annorlunda, var jag mer rädd för att det inte skulle gå att föda vaginalt. Jag ville helt enkelt vända på den negativa upplevelsen jag hade första gången annars va jag rädd att jag alltid skulle bära med mig en förlossning som något hemskt och jobbigt. Å nu i efterhand är jag ohyggligt glad över att jag gjorde det. Å nej, det kändes inte fantastiskt när sonen kom upp på brösten, amningen fungerade inte och vi stannade kvar 5 dagar på BB för att han va liten

Ang tidigare kommentarer så tror jag inte att det finns särskilt många "underbara" förlossningar Det går nog inte heller att komma över en mindre lyckad förlossning, den upplevelsen sitter kvar...

Fundera, känn efter, prata, prata, prata om det, både med din partner och läkare och barnmorskor. Lycka till!