Min katt är döende!

Fast Sisu verkar verkligen inte lida, bortsett från att han är törstigare och mager. Han kelar mest hela tiden, idag fick han tokryck och sprang runt med sin folieboll ett par gånger, han äter bra och är rätt pigg. Jag skulle aldrig dra ut på avlivning om  han mådde dåligt, jag vet vad som är rätt, att låta honom lida för min egen skull är det inte.Jag har för övrigt fått tillåtelse från sambons pappa att berava honom vid deras sommarstuga. Sisu är innekatt men han älskar att få gå ut i sele, ligga i gräset och äta lite av det, sola och ta det lugnt. Känns (under omständigheterna) bra, att veta var han är begravd och att det är på ett vackert ställe där han skulle vara lycklig.

Det ÄR alltså förbjudet? Jag diskuterade det nämligen med 'svärfar' och han sa att det är tillåtet på egen mark. Hade först tänkt kremering nämligen.Jag vet att katter döljer smärtan ooch allt det. Men jag tror på vad min veterinär säger. Och om hon säger att hans allmäntillstånd i övrigt är bra och att han inte behöver avlivas nu så är jag beredd att tro på det. Varför skulle hon säga det om det inte var så? Deras uppgift är ju att se till djurens bästa.

Min katt har ju levt i snart 5 år med sin njursvikt och ingen veterinär vi har träffat har pratat om att just njursvikt orsakar smärta. Vad skulle smärtan bero på? Ett akut tillstånd där det blir ischemi i vävnaden för att blodet inte kommer fram är ju en sak (som en hjärintfarkt) men när värden har stabiliserats så förstår inte jag vart smärtan ska komma ifrån. Och även om katter är duktiga på att dölja den, så har jag vid fleral tillfällen sett min katt ha ont och att hon under nästan 5 år skulle ha döljt den smärtan, nja...istället har hon blivit mer kelen, förut var hon ganska arg på den andra katten, det har gett med sig...Jag säger inte att hon absolut inte har ont, men en lätt smärta kanske finns där, som katten kan hantera utan problem, hon lider inte av den, det lovar jag!