plura skrev 2010-07-02 09:58:04 följande:
Tänker på dig, det är inte många veckor sen jag var i samma sits.
Hoppas att ni kan prata med varandra, även om han har nån sorts livskris.
Min make var omöjlig från början, inga argument gick fram. Det faktum att man efter 5 barn och snart 16 år tillsammans åtminstonde var "skyldig" att ge det en chans -sånt kunde han inte förstå.
Det var bara hans behov och önskningar som var viktiga. Det faktum att han är den som haft mest egentid, dyra hobbies såg/ser han inte -Det är inget jag sagt nåt om tidigare, men när man får höra att han minsann inte fått nåt utrymme så blir man sårad.
Jag lyckades iallafall tids nog övertala honom och just nu är han inte mest arg på mig (tror jag), utan nu är det bristen på pengar.
Själv tassar jag lite på tå och försöker hålla ställningarna.
Håller tummarna för att han ger dig en till chans (även om det inte är ditt fel) -för din, barnens, men även för sin egen skull.
Tänk att "vakna upp" om 5-10 år (när ni gått vidare med era liv) och livet inte är så där lätt och bra, som man tänkt att det skulle bli. Tänk att då veta att man inte gjorde allt, att man inte gjorde det där sista försöket.
Hoppas att ni kan lösa det här, att han krisar är självklart jobbigt för familjen runt omkring, men ska inte behöva splittra er.
-Förlåt för att det blev ett lite "egoinlägg" (har den här erfarenheten lite för nära och än är den inte utredd) men tänker på dig och hoppas verkligen att ni kan lösa detta på bästa sätt.
*kramar om*
Jo men det är lite så. Han ser sig själv och sina behov... och klagar trots att han tränar 5 dagar/vecka och jag tar största ansvaret för barn och hem. Det måste vara en livskris....
För min egen del känner jag att eftersom jag i alla år satsat på familjen och lagt mina egna behov åt sidan helt saknar umgänge nu för tiden. Nu står jag här, hemma med barnen hela dagarna + de kvällarna mannen är och tränar och när han är hemma vill jag umgås med honom. Det borde vara jag som har en kris, fast nu blir det ju en kris för mig i alla fall...
I helgen har vi (läs jag) skaffat barnvakt så vi riktigt kan rå om varandra. Han är inte helt med på noterna men han säger i alla fall inte nej. I morgon ska han visserligen ut med arbetskamrater men då ska jag passa på att umgås med mina systrar och deras kompisgäng (som jag aldrig har möjlighet att göra annars) Ska bli kul.
