Viktig info som MVC- och förlossningspersonal brukar hoppa över
Det finns förstås mammor som inte heller bör lämnas ensamma med småbarn, även om jag tror att det främst gäller pappor.
Dels så tror jag att kvinnor har en medfödd förmåga att vara på sin vakt när det gäller faror, t.ex. att inte lämna knivar och andra saker framme och att inte vända kastrullhandtaget utåt från spisen (jag har under snat 4 decennier - både när våra barn var små och nu med barnbarnen - försökt lära min man det, utan att lyckas, trots att han f.ö. är en superbra och ansvartagande pappa/morfar)
Sen tror jag att unga föräldrar, och då främst unga pappor, generellt är sämre på det här säkerhetstänkandet än äldre föräldrar och mor/far- föräldrar.
Och förutom att vår förmåga att fungera som ansvartagande föräldrar kan ha påverkats av vår egen tidiga barndom, bl.a. hur bondingen var när vi föddes, har mycket med våra förebilder att göra. Det har ju i alla tider varit kvinnor (faktiskt ofta mormödrar och farmödrar) som haft huvudansvaret för de små barnen, medan männen har kommit in i barnens liv lite senare (om ens då) , och för pojkar som inte haft några manliga förebilder som tagit hand om småbarn kan det vara svårt att få in det här på ett naturligt och självklart sätt.
Och inte sällan är det mammorna som inte släpper in dem i föräldraskapet, inte förrän de själva ska börja jobba och överlämna åt pappan. Inte så lätt för honom då om han inte fått vara fullt delaktig redan från början.
Sen har vi både mammor och pappor, vars egna föräldrar blev frustrerade när de hörde barnskrik, och kanske då t.o.m. ruskade dem för att få tyst på skriken, som sen själva blir frustrerade av att höra barnskrik . Det här beror förstås till stor del på att det under generationer inte varit ”tillåtet ” att amma mer än vart fjärde timme, och att barnen därför har legat i sina vaggor och skrikit förtvivlat av hunger och ensamhet, vilket har aktiverat jobbiga minnen hos föräldrarna från när de själva låg i sina vaggor och skrek.
Om man är medveten om det här, i synnerhet om att bondingen blev kraftigt störd när ens barn föddes, de kanske t.o.m. låg ensamma på neonatalavdelning utan någon kontakt med sina föräldrar, så är det väldigt helande, både för barnet och föräldrarna, att prata mycket om det här, och berätta för barnet hur mycket man längtade efter att hålla henne/honom i famnen men att man inte fick det för sjukhuspersonalen. Det här kan man göra redan när barnet är så litet att det inte förstår orden, jag redan små bebisar, eftersom de ändå tar in den känsla föräldrarna förmedlar när de pratar om det här.
Och man kan reparera skador från förstörd bonding genom att ha så mycket närhet och hudkontakt som möjligt, och absolut inte låta barnet ligga ensam i ett rum och skrika, utan agera känguruförälder så mycket som möjligt, och samsovning (men bara om man är spik nykter !) tills barnet är så gammalt att det själv vill börja ligga i egen säng, och sedan eget rum..
Jag minns nu en mamma till ett par väldigt för tidigt födda tvillingar på neonatalavdelningen på St Görans Barnkliniker där jag jobbade på 80-talet. Trots att det inte var känguruvård som gällde där (vilket ded däremot samtidigt gjorde på ”försök” på KS i Solna bara några km därifrån , men som de av någon underlig anledning slutade med efter det här försöksprojektet ) så var hon nästan dygnet runt i kuvösrummet. Hon höll sina barn i famnen, smekte dem massor , pratade med dem hela tiden, och höll mjölkproduktionen igång genom pumpning så att de inte behövde få någon ersättning utan bara hennes mjölk (även modersmjölk innehåller stamceller, som säkert är reparativa också) . Och de här barnen både växte och utvecklades på ett mirakulöst sätt som läkarna där inte hade sett tidigare, men ändå inte kunde sätta i samband med den här mammans synnerligen goda omvårdnad (Jag supportade henne förstås allt vad jag kunde när läkarna sa att hon skulle låta barnen vara ifred eftersom de ”behövde vila” ) .
Uj uj vad mycket det blev. Hoppas ni orkade läsa och att ni förstod ungefär hur jag tänker.