Monsterpannkaka skrev 2010-03-29 20:02:59 följande:
abuelita: det här med pappor..Det finns ingen som jag hellre skulle ha med mig än min sambo. Han är trygg och snäll och närvarande och tar upp svåra eller intima frågor med mig utan att känna ska meller att han rör vid något som inte har med honom att göra.Hade jag haft en annan sorts relation, med en man som jag inte kände denna sorts öppenhet med hade jag ALDRIG velat ha med honom där. Ska jag ligga utlämnad och blotta mitt innersta; både psykiskt och fysiskt måste JAG kunna lita på att den jag har med mig "Håller".Min biologiska mor poängterade att hon verkligen ville vara med på min förlossning och jag tänkte "Hahaha! Troligt!" men i hennes värld var det en självklarhet att hon skulle vara med och inte Kennet..?Är det en anledning till att vissa väljer att ha med en person till? I min värld är en förlossning väldigt privat och ska endast röra dem som är inblandade- moder och far.. (Nu tänker jag inte på kulturella uttryck, utan tänker endast utifrån min och den här situationen.)Kort och gott, jag tror jätte mycket på att vissa kvinnor har med sina män fastän de inte alls känner sig förstådda eller att de får sina behov tillfredställda av sin partner. Hör det också till att man inte kan uttrycka vilka behov man faktiskt har? Inte ställer krav?
Om det över huvud taget hade varit tänkbart att ha någon annan person än pappan med när jag födde äldsta dottern så hade jag valt min bästa väninnan, eller kanske min mormor. Men nu var det bara så självklart att han skulle vara med att det hade varit helt otänkbart att föreslå någon annat. Och lika otänkbart hade det varit för honom att säga att han helst inte ville vara med (men jag tror faktiskt inte han ville det)
När nästa dotter föddes var pappan, min nuvarande man, ett riktigt bra stöd och jag skulle inte velat ha någon annan än honom med.
Att vissa väljer att ha med en person till, framför allt en doula , är att den doulan kan ge båda två stöd, så att de känner sig lugnare och tryggare, vilket förstås har en positiv inverkan på själva förlossningen. Det är ju vanligt att papporna är väldigt oroliga och nervösa och då är det inte så lätt för dem att vara ett bra stöd, utan de behöver då stöd själva .
Jag har själv varit med och doulat flera gånger, på vänners och släktingars förlossningar. Och var ju även med när mina barnbarn föddes. Och det var min dotter själv som bad mig om det. Jag blev överlycklig eftersom jag så gärna ville vara med men inte ville föreslå det själv, utan att det önskemålert skulle komma spontant från henne. Det var meningen att hon skulle föda hemma. De hade redan träffat bm ett par gånger, och vid nästa möte skulle jag varit med. Men så bedömde mvc-bm att barnet var litet för graviditetsåldern och därför skulle hon inte få föda hemma. Då bokade de in sig på ABC-kliniken (nuvarande Södra BB) istället, men eftersom vattnet tyvärr gick en månad för tidigt fick det bli vanliga SÖS.
Det kan också vara bra med en extra person om något skulle hända. Som det faktiskt gjorde när första barnbarnet föddes. Vi hade då redan innan kommit överens om vad var och en skulle göra om något gick snett. Han skulle vara med barnet och jag skulle finnas till för min dotter. Så när det blev katastrofsnitt var han med barnet hela tiden, och jag fanns vid min dotters sida när hon vaknade upp. Jag hade då först videofilmat barnet så att det första hon fick se när hon slog upp ögonen var sin bebis där i videokameran. Det är så viktigt för anknytningen att det första en sövd nybliven mamma får sen när hon vaknar ur narkosen är barnet, om så än bara på kort eller på film.
Och så snart hon fick lämna uppvaket hjälptes svärsonen och jag åt att rulla iväg hennes säng till NEO, så att hon fick träffa sitt barn så fort som möjligt. Personalen hade inte tid med det, så hade inte han och jag varit där både två hade det dröjt väldigt länge innan hon fick träffa sitt barn.