• Äldre 30 Mar 13:25
    2098561 visningar
    7938 svar
    7938
    2098561

    Viktig info som MVC- och förlossningspersonal brukar hoppa över

    Mammapamma skrev 2010-03-30 11:54:24 följande:
    WOW! Vilken tråd! :)Mitt första barn fick inte k-vitamin injektion (fick kämpa för det... blev illa behandlad av en läkare plus sjuksköterska som sa att det var enligt lag... mycket påfrestande...särskilt då jag var ensamstående)Mitt andra barn fick då jag inte skrivit in det utan tänkte att jag och barnets pappa talar om det för dem ,sen gick allt så fort.... :(Vi planerar fler barn och då ska jag definitivt ha sen avnavling i åtanke. Tack för all info!!
    Hej Viljankan!  Roligt att du uppskattar tråden

    Jaså du fick kämpa så för att slippa k-vitamin! Kan inte varit lätt att orka stå emot då, när du dessutom var ensam.  Hmmm, man kan väl inte tvingas till något om det inte är direkt fara för barnets liv?

    Förstår att det inta kan varit så bra med din mammas mantra där och att du då spände dig ännu mer, även om hon gjorde det hon trodde var rätt..

    Men så där kan faktiskt vissa pappor också bete sig, när de agera "hejarklack"  och i tid och otid vrålar : kryyyysta, kryyyysta!!, i tron att de då hjälper till (har sett många exempel på det när jag jobbade på förlossningen) .

    Låter bra att du definitivt ska ha sen avnavling i åtanke till nästa barn
  • Äldre 30 Mar 14:24
    Lingling11 skrev 2010-03-30 13:46:54 följande:
    Hej alla här inne. Gillar verkligen den här tråden, har fått reda på flera saker som BM inte tagit upp. Känns väldigt bra att få den här informationen och sedan få fatta beslutet själv hur man vill ha det och inte känna sig påtvingad. Är så glad också att min sambo är helt med på min linje, och även säger nej till saker som jag är lite fundersam mot (bl.a. k-vitamin sprutan, vet inte om jag vill att mitt barn ska få den eller få droppar oralt eller helt avstå. Men sambon säger helt nej till sprutan). Tror inte jag hade känt mig så lugn i mina beslut om inte han hade tyckt att det låter bra så som jag vill ha det.
    Hej Lingling! Vad roligt att du gillar tråden och att du här fått reda på flera saker som din bm inte tagit upp
    Precis, man borde ju ha rätt att få all sån här information  på  mvc och utifrån det fatta sina egna beslut. Enligt Hälso- och sjukvårdslagen har man faktiskt rätt till det, så det är ju väldigt underligt att både mvc- och förlossningspersonal undanhåller så mycket  information om vad de tänker göra med en själv och ens barn.

    Det låter som att du också har en "riktig karl"  , som  är helt med på noterna och ger dig stöd i dina beslut så att du kan känna dig lugn i det.  Bara att gratulera!
  • Äldre 30 Mar 14:57
    Monsterpannkaka skrev 2010-03-30 14:48:01 följande:
    Hahaha!Om jag blev på smällen med den där så vet jag inte om jag faktiskt skulle erkänna att det var han. .. Förlossningen kan han glömma!
    BRA, då har du förstått vad jag menar
  • Äldre 30 Mar 15:47
    Monsterpannkaka skrev 2010-03-30 15:25:08 följande:
    Ja alltså, jag förstår tanken med att det är pappans barn lika mycket som mitt- självklart, för det är ju sanningen. Men det är jag som ska förlösa och behöver all trygghet och allt lugn jag kan hitta, enligt mig måste det prioriteras för att förlossningen ska bli så bra som möjligt. Som du tänkte?Känner vissa sig tvugna att ha mannen med? Blir inte det lite gränslöst.. eller liksom, jajg tänker rent fysiskt: Mina gränser är viktiga för mig, att jag inte känner mig utlämnad och utsatt. Risken måste vara väldigt stor att jag kan uppleva det, om jag har med mig någon som jag inte är trygg med?
    Ja det är ju så viktigt att man känner sig helt trygg . Därför bör det vara varje födande kvinnas självklara rätt att själv bestämma vem/vilka som ska närvara vid förlossningen. Man borde förstås även ha rätt att skicka ut en barnmorska eller läkare som har en hämmande inverkan på en. 

     I vissa länder har de med sig hela tjocka släkten, inte sällan handplockade av mannen, och det kan ju inte vara bra om det inte helt och hållet är kvinnans eget beslut. 

    När jag har varit med och doulat har jag redan innan pratat igenom det här med paret, och sagt att det är helt och hållet hennes beslut vilka hon vill ha med och att hon har rätt att  plötsligt säga åt någon av oss att gå ut, eftersom det kan tänkas att det just då känns så för henne, och att vi lovar varandra att varken känna skuld eller  genans då, utan att det är OK och helt i sin ordning.   Och kanske sen lika plötsligt be oss komma in igen, när hon känner för det. Allt måste få vara OK och tillåtet för en födande kvinna, inte minst för barnets skull, eftersom ju tryggare hon känner sig desto mindre risk för komplikationer och utdragen förlossning..
  • Äldre 30 Mar 22:39
    Party of five skrev 2010-03-30 19:04:11 följande:
    Jag läste ett inlägg i den här tråden av en tjej som var adopterad från Colombia och som har ett starkt "minne" av ljudet från skor i en korridor som hon tror att kommer från när hon låg på BB som nyfödd. Och du gav ett väldigt bra svar på hennes inlägg. Min sak ligger på ett sätt ganska nära detta. Vill höra vad du tror om saken...Min man är adopterad, och hans början på livet startade så här: Hans mamma var 19 år, fick inte hålla honom för sin egen mor, pappan "okänd". Min man föddes 6 veckor för tidigt och tack vare att barnmorskan var vän till min mans adoptivföräldrar, har han fått veta ett par saker från förlossningen. Mamman hade skrikit "för den där ungen till helvetet!" när han kom ut. Hon hade aldrig hållit i honom och första tiden på sjukhuset låg han ensam i en kuvös. Hans adoptivföräldrar hämtade honom från BB när han var någon vecka gammal. Som barn hade han en ganska bra relation med sin adoptivmamma, men jättebra med sin adoptivmormor. Sin adoptivpappa hade han ganska dåligt förhållande med. Han har fått kontakt med sin biologiska mamma men hon vägrar säga vem hans riktiga pappa är. Nu har de ingen kontakt - mamman vill inte. Adoptivmamman har supit ihjäl sig efter ett olyckligt äktenskap och nu senaste åren har vi fått svaret på det - adoptivpappan är homosexuell. Min man har väldiga svårigheter att lita på folk. Jag är typ den enda. Har alltid haft problem med självkänslan. Han är en UNDERBAR man och pappa (vi har tre flickor) och nu har han en enorm önskan att få många barn och få starka blodsband (vi väntar nu nr 4). Enligt honom är hans nuvarande familj det enda bra han någonsin haft.Så till min fråga: kan hans första möte med livet ha fått honom att känna så här? Han tar ofta fram det här med att han nog blivit förbannad från första stund och därför har han fått en sådan mängd olycka över sig...

    Det var jag som berättade att jag hade bott i Colombia och brukade besöka barnhem och barnsjukhus, för att titta till barn som väntade på att deras svenska adoptivföräldrar skulle komma och hämta dem.

    Enligt mina kunskaper om  bonding ( har studerat det här under 23 år)  uppfattar nyfödda barn mycket mer än man tror,  och alla intryck och känslor som barnet upplever då präntas in i det undermedvetna.  Särskilt under de första 5 minuterna. Det är främst då man fattade  de beslut om sig själv och omvärlden som blir till ”den personliga lagen”,  vilken till stor del styr våra  liv. 
    Den kan vara antingen positiv eller negativ, men tyvärr är den oftast negativ om man är född på sjukhus och blivit separerad från sin mamma, vilket de flesta av oss  blev som  är födda före  mitten av 1970-talet, då man började med att låta barnet komma upp på mammas mage direkt. Fram till dess hade man börjat med att   tvätta, väga, mäta och klä på barnet,  för att efter en kort stund på mamman arm (i bästa fall) läggas in  på barnsal , där man  under hela BB-veckan fick  ligga och skrika efter mamma mellan amningspassen, som var vart fjärde timme..  Så det  skiljer sig  egentligen ingenting mellan barn som skiljt från sin mamma direkt vid födseln och sen blivit adopterad,  och barn som fått följa med sin biologiska mamma hem, eftersom vi alla fick ligga och längta efte mamma större delen av  BB-tiden.


     Inte förrän man blir medveten om sin personliga lag  och kan sätta ord på  de känslorna  (som man upplevde som alldeles nyfödd)  kan man börja jobba bort den personliga lagen (om den är negativ) , och  affirmationer är då ett mycket kraftfullt och effektivt redskap. .  Om  barnet .tex. upplevde sig oförstådd, eftersom dess primära behov inte blev tillfredställda,  kan det ha fattat  beslutet ”människor förstår mig inte”,   eller  ”människor gör mig illa”,  ”kvinnor gör mig illa” (om det är en barnmorska eller sköterska) eller ”män gör mig illa” om det är en manlig läkare” , . ” kärlek är ouppnåelig” , eftersom man upplever mamma som kärlek men inte får komma till henne utan  måste ligga  på barnsalen och längta.

    Men barn som får komma i mamma famn direkt och bonda ostört med henne har naturligtvis en väldigt positiv personligt lag: "jag är värd kärlek", "människor förstår mig",  "människor vill mig väl",  "jag får alla mina behov tillfredställda", "livet är härligt", o.sv.


    Du fick mig faktiskt medveten om vad jag behöver jobba med nu.  Efter att jag återupplevde min egen födelse  under frigörande andning och  fick tag i min personliga lag, som är/var  ”människor förstår mig inte”, eftersom den där känslokalla barnmorskan behandlade mig som ett köttstycke utan känslor.  Men nu gick det upp för mig att det faktiskt fortfarande är just den här barnmorskan som spökar, eftersom de flesta andra människor numera förstår mig.  Så nu blir min nya affirmation ”barnmorskor förstår mig”. Så!  Tack för att du gjorde mig uppmärksam på det!!    Kanske det då kommer gå lättare att nå ut med mitt budskap  till förlossningspersonal???  {#lang_emotions_undecided}

    Jag skulle naturligtvis behöva förklara det här mycket mer noggrant och utförligt , vilket skulle kräva massor av tid och spaltmeter. Men visst förstår  ni mig väl ändå?

  • Äldre 30 Mar 22:45
    Monsterpannkaka skrev 2010-03-30 21:13:35 följande:
    Libragirl: Det är mig du talar om, och jag är från Brasilien.Jag blir faktiskt riktigt provocerad av ditt inlägg. Du har ingen som helst "rätt" att ta upp din mans livssituation med oss, på det här gränslösa sättet. Det är inte alls våran -eller DIN- sak att spekulera i hans historia eller livsöde, utan hans närvaro.Du försöker diskutera djup psykologi, i ett forum där vi talar om Förlossning och förväntningar, regelvärk och rättigheter. Djup psykologi, i relationer som Du inte har rätt till och som inte är dina.Jag ber dig att vända dig någon annanstans.
    Jag förstår att det här kan kännas provocerande, och jag inser samtidigt att vi som inte är adopterade inte kan sätta oss in i det här, så jag tror det här helt enkelt blev ett olyckligt missförstånd. Jag är samtidigt rädd att jag kanske spann på för mycket om omständigheterna runt din födelse när vi diskuterade det här sist. Så jag ber om ursäkt för det i så fall.  Hoppas det är OK och att du inte tog för illa vid dig .
  • Äldre 30 Mar 23:13

    Apropå affirmationer, här är en  vacker video med affirmationer inför förlossningen. På engelska dock, har tyvärr inte hittat något på svenska.


    ">

  • Äldre 31 Mar 17:43

    Hittade det här på Alltförföräldrar: Minimera risken för kvarhållen moderkaka .
    (ur Sheila Kitzingers Att vänta och föda barn)
    http://www.alltforforaldrar.se/forumarchive/forums/viewArticles/207/5720313#

  • Äldre 31 Mar 19:51

    Det här med barnets upplevelse av födelsen är egentligen det som ligger mig allra varmast om hjärtat. Och det delar jag nog med de flesta andra som på olika sätt återupplevt sin födelse. Bl.a  den franske obstetrikern Frederick Leboyer,  den första läkare i modern tid som  kunde se förlossningen ur barnets synvinkel .   Och det var faktiskt redan när jag läste hans bok Födas utan våld  och såg hans film med samma namn för ca 30 år sen som jag började intressera mig för det här.
    Här har vi honom:

    ">



    Skaparen av The Other Side Of The Glass är en annan.  Hon gjorde filmen för att pappor ska skydda  sina barn (men även sina kvinnor)  mot  ”misshandeln ” inom förlossningsvården.

    ">


    Helen  Wambachs  bok Liv före livet, eller Wambach-rapporten som den också heter, eftersom den är en forskningsrapport,  som jag läste  i slutet av  80-talet,  gjorde också  starkt intryck på mig.
    Här är ett utdrag ur en beskrivning av den:

    "Dr Helen Wambach försatte sina försökspersoner – 750 stycken – i djup hypnos och ställde under hypnosen en rad frågor angående deras upplevelser före, under och strax efter födelsen. Omedelbart efter uppvaknandet ur hypnosen besvarade försökspersonerna skriftligen en rad frågor.
    Efter att ha läst dessa gripande rapporter om bländande ljus, fysisk och psykisk kyla, omild behandling etc. i förlossningsrummen, får man hoppas att ansvariga läkare ser till att nyfödda får möta den här världen under vänligare och kärleksfullare betingelser. Wambachrapporten borde göras tillgänglig för alla som yrkesmässigt har med förlossningar och nyfödda att göra. Helt naturligt har även blivande föräldrar stor nytta av att ta del av den. "

  • Äldre 31 Mar 23:42

    Puffar lite med en text som jag tror jag lagt ut i den här tråden redan, men jag tycker sånt här är så viktigt att det tål att tas om många gånger. Det är  
    en intervju med Judith Mercer, som under många år har forskat på det här området. Här har jag fritt översatt ett stycket ur intervjun:


    ”Jag hade en uppenbarelse vid en hemförlossning 1979
    Ett barn som föddes mycket snabbt, med navelsträngen 2 ½ varv runt halsen, var vit som ett lakan, slapp och lealös och andades inte. Jag var riktigt rädd att jag inte skulle lyckas återuppliva honom. Jag placerade honom på sängen, virade omedelbart undan navelsträngen från halsen, torkade och stimulerade honom, men utan att han visade några livstecken. Pulsen var långt över 100 och navelsträngen pulserade kraftigt. Jag märkte att i takt med att blodet pulserade tillbaks till honom ändrades den blekvita färgen till rosa. Efter ca 1½ minut började han sträcka på armar och ben, öppnade ögonen och tog ett försiktigt andetag. Sen tittade han på oss som om han undrade "Varför denna uppståndelse?" Och han skrek inte.
    Eftersom jag på den tiden trodde att barn måste skrika försökte jag få honom att göra det, men utan att lyckas .
    Han ammade mycket bra, och när jag senast såg honom, vid ett års ålder, och var han ett helt normalt barn.


    Jag visste att jag hade sett ett mirakel, ett som jag aldrig skulle fått uppleva på sjukhuset. Där skulle vi ha klippt navelsträngen och tagit iväg barnet för återupplivning. Därmed skulle vi ha förnekat honom just det han behövde - möjligheten att få ta emot det blod som under födelseprocessen pressats ut ur hans kropp och som p.g.a. den strama navelsträngen runt halsen inte kunde pulsera tillbaks till honom .


    Detta kom att markera början till min forskarkarriär. Jag lovade att vid någon tidpunkt i mitt liv skulle jag forska på det jag nu hade sett men inte helt förstod.
    Det var alltså en personlig erfarenhet som kom att leda mig in i mitt forskningsområde. När jag började fråga kollegor och andra utövare om deras avnavlingsmetoder fann jag en stor variation i både utövanden och trosuppfattningar. När jag sökte i litteraturen fann jag en allmän brist på evidensbaserade rekommendationer för avnavlingspraxis. Allt verkade vara bildat på personliga åsikter eller grundat på felaktiga eller inkonsekventa forskningsresultat. Men samtidigt märkte jag att etiologin (läran om orsakssamband ) gällande många problem som nyfödda drabbas av inte var känt, och fortfarande inte är känt. Symptomen är ofta motsatsen till vad som händer när man väntar med att klampa navelsträngen. Jag märkte också att dessa problem sällan uppstår i miljöer där barnet har en naturlig fysiologisk övergång. Så jag undrade om tidig avnavling kunde orsaka några av dessa problem. ”


    http://www.scienceandsensibility.org/?p=810

Svar på tråden Viktig info som MVC- och förlossningspersonal brukar hoppa över