Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har varit väldigt öppen om min diagnos men har märkt att det inte alltid varit positivt. Jag är överlag väldigt öppen av mig och detta har resulterat i en del problem på jobb osv. Folk dömer väldigt fort.

Jag hade väldigt mycket självskadebeteende fram till att jag träffade min man. Jag skar mi så gott som varje dag, drack väldigt mycket (nästan varje dag) och hade sex med väldigt många. Jag har blivit våldtagen två gånger och att ha sex med diverse olika människor var ett "hjälp" för mig att komma över det, trodde jag. Jag trodde att om jag upplevde det gång på gång, fast på mina villkor så skulle det sluta göra ont. Det gjorde det inte. Det drog mig bara djupare ner i skiten då det alltid var personer som sket fullständigt i mig och utnyttjade situationen.
Utöver skärande, sex och alkohol så skadade jag mig med mat. Hetsätning var det jag ägnade mig åt som jag kunde göra i smyg. INGEN reagerade på att jag gick upp 20 kg med annat än "oj vad matglad och lat hon är då. kanske slkulle börja träna?"
Och sen mådde jag dåligt över att jag blev större och då åt jag mer. Eller drack. Eller skar mig.
INGEN reagerade, trots den uppenbara hälsofaran detta innebar. Hade det varit tvärtom, att jag slutat äta, så hade det blivit ett jättehallå. Ätstörning som ätstörning tycker jag... men vården och omgivningen reagerar inte alls likadant, för det märks ju inte på samma sätt.

Fortfarande idag hänger jag kvar i hetsätarträsket en del. Speciellt när jag är ensam hemma. Jag har tatuerat över alla mina ärr och kommer nog aldrig mer skära mig. Nu jobbar jag tills jag stupar istället. Diskret självskada som kommer resultera i återfall och sjukskrivning. Ond plan.

Hur mår du efter allt detta? Har du kunnat hitta ditt egenvärde? Jag kan ibland (ofta!) känna mig att det är för sent, jag är för förstörd så det finns ingen väg tillbaka till självrespekt och egenvärde, för att jag låtit andra utnyttja mig och trampa på mig för mycket.

Alkohol har varit en del av mitt destruktiva beteende så har helt slutat dricka. Precis som för dig så är det jobbet som utgör den destruktiva delen nu. Jag jobbar verkligen ihjäl mig själv, det är så skönt att hålla det tempot så man inte kan känna något. Tyvärr leder det till att kroppen säger ifrån, har fruktansvärt många och svåra stress-symptom pga det.

Jag är väldigt stolt över mig själv som lyckats komma på benen så bra som gjort. Men alla dagar inte bra, verkligen inte. Det som blir svårast är när min omgivning gärna glömmer bort min diagnos och bara tänker "ja, men nu är ju hon frisk".
Min vikt är något jag mår jättedåligt över. Väger nästan 90kg på mina 160cm. Känner mig dock inte riktigt tillräckligt stark för att ta itu med detta nu, vill hålla mig stabil, inte riskera att det ska skita sig.

När det kommer till jobbet så har min man börjat säga emot när jag jobbar för mycket. Överlag försöker han tona ner mig mycket. Vi ska skaffa barn och jag är väldigt ivrig. Inte alltid så positivt, för jag får ångest när jag tänker att det kan ta tid.

Jag har fortfarande mycket overklighetskänslor. Ofta och om helt vardagliga saker. Jag får ofta för mig saker som tar över min tankeverksamhet helt. Tidvis är jag säker på att jag är steril, eftersom jag inte blivit med barn när jag ätit p-piller. Ologiskt, men så fungerar tyvärr jag.

Det är aldrig försent att bli bättre. Mitt värde kämpar jag med varje dag. Varje dag är en kamp och kommer förmodligen så förbli. Men jag känner att jag har någonting att kämpa för, att det är värt det.
Det jag tycker man ska göra är att ta avstånd från ALLT och ALLA som någonsin gjort en illa. Det blir en ensam början, men man märker att alla de som faktiskt bryr sig om en, men som bara gjort ett msstag enligt sig själva, de kommer tillbaka. Man vinner inget på att ha negativ energi runtomkring sig.

Du måste bestämma dig för att göra ditt liv bra. Så länge man stretar emot lycka så kommer den inte komma. Iaf var det så för mig.

Mycket klokt skrivet. Jag har en del personer som jag borde kapa kontakten med, men har aldrig riktigt förmått mig själv att fullfölja det. Ena dagen tänker jag att jag ska byta nummer och bränna alla minnen, foton och liknande från tiden med den personen, men sen tänker jag att jag kanske ångrar mig och behåller allt. Men jag tror inte jag blir fri förrän jag tar steget. Det är så tufft att leva med sin dåliga självkänsla som det är, att ha en massa folk omkring en som bara drar ner en ytterligare, det är inte värt det. Men jag är dum, jag tänker att den andra personen blir sårad om jag kapar kontakten. Tänker mer på andra än på mig själv, trots att de sårat mig rejält medvetet flera gånger.

Blir glad över att läsa om alla era framsteg, jag hoppas att ni inser hur starka ni faktiskt är som orkar kämpa mot dessa helveteskänslor och tankar. Om ni klarar det, så klarar ni allt!

Jag funderar lite över hur du menar med det här egentligen.

Jag har nämligen ett exroligen med borderline) som har tagit avstånd från mig och som jag därefter håller mig ifrån. Anledningen till att exet tagit avstånd från mig är ett misstag från min sida som exet tolkade som illvilligt och medvetet och anledningarna till att jag håller mig undan är tre sammanlänkade:
1) Han har varit  medvetet elak emot mig 2) inte bett om ursäkt för det och jag har 3) inte tillräckligt stora känslor för personen längre för att vilja vara vän med någon som försöker göra mig illa och sedan inte ens behagar be om ursäkt för det.

Exet har under tiden vi var tillsammans uttryckt förvåning över att hans tidigare ex undviker honom flera år senare, trots att han enligt egen utsago "stalkat" dem.
Min gissning är att han är ganska så säker på att han tycker att jag gjort honom illa (medvetet dessutom). 

Jag tänker att när jag kapade banden med alla människor som utnyttjat mig, sårat mig eller lämnat mig, så växte min självkänsla för att jag slapp påminnas om hur lite de respekterade mig.

Det är skillnad på att kapa banden med folk och att vara elak mot de. Jag har inte bett folk dra åt helvete och dö, utan bara rent av slutat höra av mig osv. Till några har jag sagt att jag inte vill ha relationer som jag vet för mig är destruktiva.

Alla fungerar vi olika, men jag vet att detta funkar bra för mig. Nu undviker jag personer som orsakar mig obehag och jag mår ju bättre =)

Tack! Det känns bra att kunna ge andra hopp också.. det var ingen som gav mig det när jag behövde det och jag vet hur mycket man behöver det.

Kom alltid ihåg att du alltid ska sätta dig själv först, ingen annan kommer göra det åt dig. Du är viktigast och du ska i första hand göra så att du mår bra.

Gillar denna tråd starkt.

Det jag funderar över är ju om det är personer som vållar dig obehag beroende på hur DE är eller hur DU är?

Jag skulle exempelvis lätt kunna vara vän med mitt ex, men undviker honom eftersom jag är för snäll för att vara elak emot honom tillbaka, även om hans dumheter känns ibland. Det onda han sprider till andra att jag gjort honom är fria fantasier från hans sida, men jag tror att han själv tror på dem någonstans.

Jag förstår ju att det är svårt att försöka vara vän med någon som gjort slut med en, men kan tänka att det blir lite knäppt att se det som att en sådan person saknar respekt för en.

Jag tror inte riktigt att jag ska skilja på om de är mig eller den andra det är "fel" på. Så jag vet inte.

Det man får ändå komma ihåg är att min eller hans logik och känslor är samma som dina eller någon annans. Min känslor är inte logiska. Ingen annan kan möjligen förstå varför jag t.ex. får ångest av tuggummi, men så är det.

De fantasier du nämner kan lika gärna vara hans sätt att tolka saker. Det vet jag med mig att jag gör, tolkar saker helt fel, då många av oss med borderline ofta vänder saker så att allt blir negativt mot oss. Oavsett om vi vill eller inte.

Knäpp är bara förordet till vad mitt huvud kan bli ;)