• Anonym

    misshandlar han mig psykiskt?

    Har en pojkvän sen ungefär ett halvår tillbaka, vi umgås konstant o har gjort sen vi träffades.
    efter ca 2 månader började vi utforska våra sexuella sidor tillsammans o tog in en extra tjej för en trekant.. även en annan tjej efter det.
    båda tyckte vårat förhållande blev starkare o vi kom varandra närmare..
    sen började hans intensivt sökande efter fler tjejer vi kunde träffa, jag var med på det, men sen helt plötsligt börjar jag bara bli svartsjuk, vi pratar om det, men han fortsätter, jag mår dåligare o dåligare, drar mig tillbaka, han börjar bli sur när jag inte vill vi ska träffa någon, för han "gör ju detta för min skull"..
    hur som helst, tiden går o förra veckan skrev jag ett brev till honom om att jag inte längre vill ha det såhär, jag pallar inte av att vi ska ha med tjejer just nu, jag ber han avsluta allt det, o satsa på oss istället, att jag mår dåligt av det!
    han blir SKITSUR för det brevet, o skyllder allt på mig, att han ju gjort det för min skull, för att jag skulle må bra osv. jag kände mig bara otillräcklig o undanglömd.


    han fortsätter prata om dessa trekanter, att han såg på mig hur glad jag blev, att han vill se det igen, jag säger att jag vill att HAN ska göra mig så glad istället.. tar två dagar innan han slutar ta upp det hela tiden..
    jag blir även beskylld i ett sms att JAG tagit bort våran speciella grej från HONOM... då kände jag mig ännu mer otillräcklig.. fått höra hela tidne hur han gjort det för MIN skull, men när jag ber honom avsluta det verkar han ha väldigt svårt för det, o han blir sur.


    detta kanske inte är det största problemet...
    vi startade även en firma, i mitt namn, o han sa att jag skulle sköta ekonomin o den biten vilket jag var med på, när första räkningarna o papprena började komma o vi skulle sätta in det i pärmar fick jag genast höra skit om dt, att jag gjorde fel, att jag skulle lära mig skilja på privata o firmans papper, var många gånger han "skällt ut" mig så jag börjat gråta.. även några gånger han inte ens brytt sig om att jag börjat gråta.
    känns som att han inte bryr sig om mig! han säger själv att han ibland är "hård" mot mig, men det är för att jag ska lära mig, o för att jag ska tain det han säger, men det stämmer, för då har jag fått fart o tagit tag i sakerna!
    sedan fortsatte det med att firmamobilen (som jag ville ha,o som jag valde) använder han nu som privata mobil o skryter stolt med att det är hans telefon, bilen som vi leasar säger han också är "hans bil", speciellt till sina barn (o tror han vill att dom ska säga till deras mamma att pappa köpt en ny häftig bil, hon är dessutom skuldsatt upp över öronen från deras förhållande).
    jag får knappt köra bilen, han ska alltid köra osv.. o allt det där står i mitt namn.
    även bråk kring räkningarna i firman, o börjar känna att han inte alls kommer hjälpa mig med dom, som han lovat..
    börjar känna nu att han utnyttjar mig.

    sedan är det tänkt nu att jag ska flytta hem till honom.. det jag först ville var att skaffa mig en egen lägenhet (bor i mitt hus jag har tillsammans med mitt ex), men sen började han lägga fram fördelarna med att jag flyttar till honom på en gång, sagt o gjort, vi bestämmde det.
    men känner att jag egetnligen vill bo i eget boene med min son först, o sen kansek flytta dit. kommer inte kännas som mitt hem, utan som att jag flyttat in där bara.. kommer bli trångt, jag kommer inte få en sus i hur det ska se ut eller inredas, min sons sakr kommer inte ens få plats i det rum han ska dela med min killes två döttrar (som också bor varannan vecka, det är samma vecka vi har barnen), jag kommer känna mig instängd, o när han dessutom säger att om jag använder lampor tända på dagen i hans lägenhet kommer han skälla ut mig så jag gråter.. för han tycker jag tänker för mycket lampor hos mig!

    jag börjar bli rädd för vad jag gett mig in på.. känns inte heller som att jag bara kan säga till honom att jag inte vill, hans barn blev jätteglada när vi berättade att vi skulle flytta dit till dom (hans barn gillar mig supermycket).
    jag fick för övrigt betala en våningssäng till dom.. för min kille har inga pengar.

    sedan är det allt hemma, han gör ingenting, han städar inte, plockar inte undan eller nånting.. knappt inte ens hos sig själv, fick en chock när jag kom dit första gången..

    läser dessutom i en bok av Unni Drougge "Boven i mitt drama kallas kärlek", kom till typ sida 38 o sen började jag känna igen mig i boken... precis som en vän till mig sa när hon rekomenderade mig o läsa boken efter att ha hört mig berätta om hur jag har det.. en annan vän till mig sa att en person i ett sunt förhållande inte skulle känna igen sig så pass mycket i den boken om det inte handlade om psykisk misshandel..
    vet inte längrevad jag ska tro...
    min kille verkar inte bry sig om mig, han säger att han älskar mig, sen i stort sett ignorerar han mig o verkar skita fullständigt i hur jag mår.
    han säger själv att han aldrig någonsin kommer bli en toffel igen (han sa att han gjorde allt för sitt ex), så är inte ens på tal att han ska tex massera mig nån gång eller klia mig på ryggen, men jag ska då klia hans rygg hela tiden..
    jag vågar knappt be honom om nått heller, man vet ju inte vad han får för sig.

    ska det vara så mycke begärt att han visar lite kärlek? tar hand om mig, pysslar om mig lite, håller om mig, kysser mig?
    känns bara som att jag tvingar honom till det när jag ber honom komma o lägga sig bredvid mig när jag ska sova... o sen att jag alltid får be om en godnattpuss..

    att han idag skulle va hemma hos sig tills imorgon (med hans barn), för att dom skulle få gå på dagis vilket dom ju behöver, o jag skulle få tid med min son ensam... han åkte kl 12, o vid 16 hde han ringt mig 3 gånger... o då har han själv sagt till mig att han tycker det är JOBBIGT när jag skickar sms o ringer när jag jobbar (han är arbetslös o går hemma)..så ringer han själv 3 gånger under 4 timmar..
    sen helt plötsligt dyker han upp hemma hos mig, han "överraskade mig" o kom idag istället, "hans barn ville det" som det så fint heter..
    jag kände hur jag sjönk till botten, jag hade varit glad hela dagen, fått lyssna på musik (vilket jag nöstan aldrig har chansen o göra längre, för han gillar inte o ha massa musik på om han inte är på humör, o jag klarar mig inte utan musik o det vet han), jag hade sett fram emot o mysa med min son, låta honom sova i min säng, bara va han o jag...
    jag höll på o börja gråta, kände en jobbig känsla i mig..kändes bara som att han hade förstört min dag, o att han nu håller på o tar min son ifrån mig också (eftersom jag nu ite kunde ha min mysstund med honom själv)...

    jag vet inte längre vad jag ska göra... känner mig kluven :(
    finns det några fler i liknande situation, o vad har ni gjort? jag tänker att det kanske bara är en fas, han säger själv att han är less på att gå hemma o att han blir rastlös av det.. kanske bara det som är problemet?


    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-03-30 00:02
    o hans pendlande hela tiden, han säger att han älskar mig o jag suger åt mig, sen kastar han skit på mig igen.. o säger sen efteråt att han gör det för min skull o kommr med sina "undanflykter" o allt är bra igen..

    ett exempel på hur han beteer sig..
    "Sluta va så jvl misstänksam, ja e ärlig, o ja sa ja älskar dig, d borde fan räcka, o inga jvl krav på mig, ja hatar sånt,
    antingen så litar man o älskar en person el ej, älskar dig o litar på dig, d borde fan räcka, din misstänksamhet o svartsjuka gör
    så du mår dåligt, lita på mig för helv el gör d inte alls, bestämm dig nu, för du får mig o må dåligt när ja försöker få dig o må bra,
    men vad får ja för d? jo jag får skit för ja bryr mig om dig, det e tacken"

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-03-31 19:09
    har bokat en tid hos kvinnojouren nu, så på tisdag ska jag dit. får säga att jag ska på ett möte på jobbet, o hoppas på att han inte ska med mig in till stan...

    när jag pratade med hon på kvinnojouren sa hon att hon tyckte jag skulle komma o besöka dom, så jag fick prata med dom mer! hon fick min trådstart här skickad till sig via mail först, o då skrev hon till svar att hon ville jag skulle ringa dit, gjorde det när killen var iväg o handlade!

    ska föröska prata med min mamma ikväll om detta.. eller iaf se till så hon läser igenom detta, o sen vill jag nog helst ha kontakt med henne via mail om detta, kanske över telefon också..men som jag sagt tidigare, jag är mer för o skriva!

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-04-02 23:20
    sitter o läser o läser...
    hittade lite om psykisk misshandel, o blir nästan mörkrädd när istort sett alla punkter stämmer in på honom!

    www.narcissism.se/page2.html

    www.narcissism.se/page7.html
  • Svar på tråden misshandlar han mig psykiskt?
  • Anonym
    Anonym (pussycat) skrev 2010-03-30 22:17:55 följande:
    En vän till mig var i samma situation som dig, hon och hennes kille flyttade ihop efter några veckor (hans förslag), förlovade sig efter 3månader (han friade) skaffade bil ihop som stog på henne, tog lån ihop som också stog på henne, köpte hus osv innan hon ens viste ordet av var alla hennes vänner samt familj borta (även jag försvan) ingen försvan för att dom ville utan för att han skapade en ohållbar situation och misshandlade henne psykiskt.Hon lämnade inte honom förns den dagen han misshnadlade henne så svårt att hon låg i koma i 2dagar och en anmälan hade gjorts mot honom. Han sitter nu inne på kåken och kommer ut om 2 månader. Hon ahr flyttat till en annan stad och hennes familj ahr flyttat efter. Hon ahr fått ny identitet så att kille inte ska kunna söka upp henne. 1år efter misshandeln fick jag ett samtal av hennes mamma då hade jag inte pratat med henne på sammanlagt 2år. Hon är fortfarande "sjuk" efter detta och kommer nog aldrig att lita på någon till 100% igen.Det jag vill komma fram till är att även fast det är svårt jätte svårt att lämna någon så måste man göra det ibland. Din mamma kommer stötta dig till 100% och det tror jag du vet för du skulle göra det för din son. Du har alla möjligheter i världen.Ring din mamma, polisen, kvinnojouren socialen vem som helst det finns alltid folk som vill och kan hjälpa.
    nu rinner mina tårar... trodde nästan att dom hade tagit slut..
  • Anonym (marskatt)

    LÄMNA HONOM!!
    Tänk på din son! Kärleken till ditt barn, ditt eget kött och blod, måste gå i första hand nu. Vill du att din pojkvän ska skrika åt din son så att han börjar gråta? Skulle du känna dig trygg med att erbjuda din son den uppväxten?
    Ny fy, alla varningsklockor ringer när man läser dina inlägg.

  • Anonym
    Anonym (pussycat) skrev 2010-03-30 22:21:46 följande:
    Vad gör han nu? Kan du inte kolla upp om det finns mejl till kvinnojouren eller dyl?Det är ett steg på vägen.
     han sitter som vanligt o kollar på tv.. känn som att jag inte ens har rätt o kolla på tv längre.. han ska kollapå det han vill!

    ringa samtal går inte, för kan inte gå ut för då kommer han undra vad jag gör ute..
  • Anonym (pussycat)
    Anonym skrev 2010-03-30 22:37:16 följande:
     han sitter som vanligt o kollar på tv.. känn som att jag inte ens har rätt o kolla på tv längre.. han ska kollapå det han vill!ringa samtal går inte, för kan inte gå ut för då kommer han undra vad jag gör ute..
    Fan jag blir så förbannad. Fattar itne att vissa människor tror att dom äger andra. Leta upp en mejladress till kvinnojouren och mejla dom.
    Säg att du itne vet vad du ska göra då du inte har någon som helst chans till att ringa varken dom eller polisen eller någon annan.
    Hur är han annars? Får du träffa din mamma utan att han är med? Isf skulle jag svälja stoltheten träffa henne och säga som det ligger till. Hon kan bli besviken men om fritt främmande människor reagerar så här så blir jag förvånad om din egna mamma inte stöttar och hjälper dig.
  • Anonym (A)

    Ring kvinnojuren!
    De var ett otroligt bra stöd för mig också. De vet hur de ska prata med kvinnor i din situation och de kan ge dig allt från psykologiska till praktiska stöd.

    Och ring din kompis polisen. Han vet vad du ska göra i en sådan här situation. Du ska aldrig dra dig för att ringa polisen allmänt heller om du känner dig hotad.

    TS, han har ingen makt över dig. Det är klart att du kan komma och gå som du vill. Du verkar ju ha många vänner, särskilt manliga är bra att ha i det här fallet, som kan stötta dig när du går för gott.

    Jag tänker på din lilla grabb. Det vore så fruktansvärt onödigt att han skulle bli traumatiserad av någon som egentligen inte har någon anknytning till honom. Ett halvår är som sagt inte mycket så gå nu innan skadan är skedd.

    Jag förstår att det är svårt att berätta för andra men det är enda sättet att bryta hans (inbillade) makt över dig. Du måste synliggöra hans beteende för andra. Då kommer han inte att vara så jävla stöddig som han verkar vara nu. Män av den här typen ger sig på kvinnor men de är ofta fega skitar i övrigt.

    Ta mina råd nu! Jag vet vad jag skriver om och upprepar det en gång till: Kolla om det finns eventuella domar hos tingsrätten så att du vet vem du har att göra med och läs artiklarna jag länkade till. Där finns också många bra råd inför en separation.

  • Anonym (Philippa)

    ring dem när du sitter i bilen, du behövr inte tänka ut innan vad du ska säga

  • skuggspel

    STOPP!!!

    Jag har inte läst allt men..

    Efter ett halvår borde du vara kär och lycklig, ni borde båda visa era bästa sidor. NEJ!

    Jag har bara ett råd egentligen och det är dra, lämna honom, skilj era ekonomier, ja fly!
    ****************************
    Tankeknep;

    Tänk på någon du bryr dig väldigt mycket om, din syster, bästa väninna, mamma..

    Skulle du vilja att HON var i en sådan här relation? Skulle du tycka att det här var ett ok sätt att behandla henne på? Skulle du tycka att det var vad hon var värd? Tycker du ätt det skulle vara respekt, ömhet och kärlek så det sätt hon förtjänar?

    Om inte, varför varför varför är det ok när det gäller dig?!?
    Är det här den förebild du vill vara för dina/ditt barn? Är det så här du vill lära ditt barn att leva, att ignorera sin egen känsla om vad som är rätt och fel?

    Jag har varit där du är!!

  • Anonym
    Anonym (pussycat) skrev 2010-03-30 22:43:58 följande:
    Fan jag blir så förbannad. Fattar itne att vissa människor tror att dom äger andra. Leta upp en mejladress till kvinnojouren och mejla dom. Säg att du itne vet vad du ska göra då du inte har någon som helst chans till att ringa varken dom eller polisen eller någon annan. Hur är han annars? Får du träffa din mamma utan att han är med? Isf skulle jag svälja stoltheten träffa henne och säga som det ligger till. Hon kan bli besviken men om fritt främmande människor reagerar så här så blir jag förvånad om din egna mamma inte stöttar och hjälper dig.
    min mamma bor inte i närheten, hon bor ca 80 mil från mig.. samma med min pappa, o bror.. o alla andra släktingar, o mina vänner också...
  • Anonym (pussycat)

    kan du inte ringa en vän/familjemedlem hemifrån. Skicka ett sms där du skriver mig typ "Akut du måste möta mig  där och där imorgon kl.. svara endast med OK på detta meddelande om du kan eller nej om du itne kan"
    Du kan ju alltid ta ett "möte" på lunchen på jobbet.

Svar på tråden misshandlar han mig psykiskt?