December Bebis 2010 :)
Emynem skrev 2010-06-29 09:25:33 följande:
Men min första son så blev jag lämnad under tidiga graviditeten sen när sonen föddes så försökte vara tillsammans, det höll i 1,5 år men vi blev aldrig lyckliga. Så vi separerade och sedan träffade jag den underbara man som jag är gift med idag och väntar barn med...Men måste säga att det är inte så fruktansvärt som alla tror att vara ensam under en graviditet. Har man vänner (kanske även familj, det hade dock inte jag!) som stöttar och som man kan träffa och umgås med så går det fint.
Klart man oroar sig men jag oroar mig lika mkt denna gång som förra TROTS att jag lever ihop med pappan. tror att det är nått som hör till ;)
Jag önskar dig och bebisen all lycka!
Ut i solen och njut...
Många runtomkring däremot har haft väldigt svårt att acceptera vårt val men jag tror att de äntligen börjar förstå att det här är väl genomtänkt, så väl genomtänkt det kan vara med första barnet:). Hur mkt man än läser och planerar så kan man ju aldrig vara fullt förberedd för något man aldrig har gjort förut.
Min mamma är lycklig över att bli mormor och jag tror min älskade lilla brorsdotter kommer gilla att få en kusin med bara ett o ½ års mellanrum:).
Jag har sagt till pappan att hur mkt jag än älskar honom så vill jag inte att vi blir tillsammans för barnets skull, är han inte kär i mig så ska vi givetvis inte tvinga oss in i nåt heller. Han är en av de bästa vännerna jag har och hoppas hellre att vår vänskap kan bestå livet igenom istället.
Hur gick det för dig och pappans gemenskap? Har ni kunnat hålla sams och så?
Tack så mkt och detsamma förstås
. Låter ju toppen att du är så stark och att han tillslut verkar ha tröttnat. Tråkigt att han skulle börja från första början:/.
. Hennes mamma är säker på att jag kommer få tvillingar;), mtp att jag ska bo själv med barnet hoppas jag att hennes känsla är fel. Men är den rätt får vi väl göra det bästa av sitatutionen på nåt sätt:P
. Förmodligen är det inte livmodern jag känner och förmodligen är det bara en:).