Stefanie skrev 2010-08-21 22:17:31 följande:
Det har varit en självklarhet att han ska vara med här också. Det var föräldrautbildningen han sade att han vill slippa, men han tänker gå ändå.
Det som jag har sett på tv i förlossningsväg har varit "Barnmorskorna" och de som sänts i "Sjukhuset". Jag tycker inte att de brukar fokusera på några speciellt jobbiga bitar, det är vanliga förlossningar.
Problemet handar inte om att han inte tänker vara delaktig. Det handlar om att han är rädd och jag vill komma på hur jag ska kunna lugna honom.
Han ogillar sjukhus och tyckte att det var jobbigt med bara tanken på att vi skulle gå till en barnmorska första gången. Jag såg till att bli inskriven på en privat mottagning där undersökningsrummen, väntrummen och resten av lokalerna är hemtrevliga med mattor, blommor och allt som hör till för att slippa så mycket sjukhuslokaler som möjligt vilket gör att han inte tycker att de besöken känns jobbiga längre.
Förmodligen har hans rädsla inte direkt blivit mindre efter att vi blev tvungna att åka in till akuten för tidiga sammandragningar som jag sedan blev inlagd för. Jag har också gjort fler operationer i livmodern sedan vi blev tillsammans. Inga allvarliga saker men jag tror att det också kan ha med saken att göra. Han vill inte se mig ha ont, han vill inte se blod. Han har varit med på alla barnmorske -och läkarbesök hittills, han har aldrig ens funderat på något annat än att finnas där för mig. Men det är tråkigt att veta hur jobbigt han tycker att det är.
Självklart vill jag inte tvinga honom till något, jag vill stötta honom och få honom att känna sig mindre rädd och mer trygg. För hans skull och för min.
Ja jag vet inte riktigt hur man ska gå tillväga, men för det första så har
han ju inte speciellt mkt att vara rädd för, om man ska vara ärlig
Men det är klart rädslor är inte alltid logiska. Vi var till goda vänner i helgen och vi pratade om det här med att föda barn om rädslor etc, P( som har en dotter) menade att det är en positiv smärta, en positiv upplevelse, även om det kanske inte blir en drömförlossning etc( hon hade själv en dramatisk och jobbig förlossning) men man är där för att välkomna sitt barn till världen. Du kanske kan puscha på det?
Personligen skulle jag vara väldigt orolig om min man började prata om hur rädd han är och hur han inte vill vara med etc, jag kommer ju att BEHÖVA honom, han har haft 9 månaders walk in the park, medan jag har haft ont, mått illa, blivit tung, fått tampas med hormoner, kroppsliga förändringar etc. När jag ligger där och vrider mig i smärta så förväntar jag mig att han ska stötta mig. Det sista jag vill behöva oroa mig för är hur HAN mår just då eller om han tycker att det är jobbigt att se mig ha ont, det ingår, vi ville båda det här. Jag gör min del och då ska han kliva fram och göra sin del!
Nu vill ju din man vara delaktig, men jag tror att han kanske skulle må bra av att prata med någon kompis som du föreslog, han har ju inget att vara rädd för, det kommer inte göra ont på honom( så vida du inte lackar ur och nyper honom
), ingen kommer ju att gör något mot honom, och du vill ju det här. Ni ska ju få ett barn tillsammans och då ingår smärta och oro.
Föräldragrupperna är väl bara information om olika saker, samt diskussioner etc. Min man kommer med största sannolikhet inte att kunna gå, eftersom föräldragrupperna ligger mitt på dagen här och han är ju lärare, finns inte en sportluva att han kan försvinna mitt under dagen. Han är jätteledsen över att han inte kommer att kunna gå, men det finns inget att göra. Sen övergår det iofs mitt förstånd hur fan man kan lägga föräldragrupper mitt på dagen då de flesta arbetar.
De älskar att bli rakade, kurrar när tjejerna tar fram klippmaskinen, men det är väl jag som är lite fjollig, man lägger ner så mkt tid på deras vackra pälsar, och min ena hona är i full päls just nu, och den är otroligt fin 
