Kristna se hit(del 20)!
Många trådar har det blivit..här kommer den 20:e!
Det viktigaste med tråden är att den sakall fungera som ett "andhål", eller oas,
eller vad man nu vill kalla det. Där vi bara får dela med oss av våra liv, vår tro o. upplevelser.
Tack för att du respekterar detta! Ok..då kör vi vidare! Välkomna!!
Förra tråden:
www.familjeliv.se/Forum-11-257/m49911872.html
Förnöjsam: Självklart ska det finnas plats för känslor i församlingen, som syskon i tron så måste vi ta hand om varandra! Och visst finns det en hel del hycklande, har jag märkt även i min församling. Att det till ytan ska vara så fint och polerat, att folk som kanske inte "passar in i mallen" vänder i dörren. Och det är självklart fel! Den som är först kommer ju en dag att komma sist..
Det som jag dock främst tänker på att denna nya upplevelseorienterade kristendom. Vi lämnar Bibeln bakom oss för att anamma teorier kring hur vi som kristna ska passa in i världen. Vi vill få, uppleva, ha vårt bästa liv här och nu, bli älskade av allt och alla. I denna strävan efter att bli älskade och accepterade, så kompromissar vi allt mer med Evangeliet, tills det knappt blir något Evangelium kvar! När hörde ni någonsin hela Evangeliset predikas? Om synd, omvändelse osv.. Det händer praktiskt taget aldrig i min församling iallafall. Hur kan man förstå korsets stora under, om man inte först inser varför Jesus faktiskt behövde dö?
Att folk lämnar kyrkan för att det hycklas.. kan hända, men jag tror att det ligger än djupare än så. Det står klart och tydligt i Bibeln om det stora avfallet, att i den sista tiden så kommer många kristna att lämna tron, vända sig till annat som passar deras värdsliga behov.
Ex 2:a Tessalonikerbrevet 2:1-8:
”När det gäller vår Herre Jesu Kristi ankomst och hur vi skall samlas hos honom, ber vi er, bröder, att inte så plötsligt tappa fattningen och bli skrämda, vare sig av någon ande eller av något ord eller brev, som påstås
komma från oss och som går ut på att Herrens dag har kommit. Låt ingen bedra er på något sätt. Ty först måste avfallet komma och laglöshetens människa, fördärvets son, öppet träda fram, motståndaren som förhäver sig över allt som kallas gud eller heligt, så att han sätter sig i Guds tempel och säger sig vara Gud."
2:a Timoteusbrevet 4:3-4:
"Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå ut med den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter."
2 Petrusbrevet 2:1-3:
"bland er kommer att finnas falska lärare som smyger in förödande läror. De skall till och med förneka den Herre som har friköpt dem och drar så plötsligt fördärv över sig. Många skall följa dem i deras utsvävningar, och för deras skull kommer sanningens väg att smädas. I sin girighet kommer de att med falska argument sko sig på er.”
Matteusevangeliet 24:11-12
"Många falska profeter skall träda fram och bedra många. Och eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken att svalna hos de flesta."
Ursäkta textbombningen, men det är ett intressant ämne 
Men nu är verkligen tiden att rannsaka sig själv (och detta gäller inte minst mig själv, alla är vi oförtjänta av Guds nåd, men speciellt jag själv)!
Nu kallar jobbet, ska försöka återkomma lite senare
Jag har inte varit inne på FL på ett tag, men har läst i kapp nu. När jag skrev att jag tycker att det blivit för mycket fokus på känslor i församlingarna så menar jag att det ofta är lätt att tro att det måste kännas någonting för att det ska vara bra. Känslor kan ljuga! Att leva som kristen innebär inte att man går runt och känner en massa saker hela tiden, känner Guds närvaro, känner lycka o s v. Bibeln har aldrig lovat att vi ska leva ett liv fritt från sorg och bekymmer här på jorden, nästan tvärtom! Den fullkomliga lyckan och friheten kommer inte förrän i himlen, och på jorden lever vi i en fallen värld full av synd.
Jag instämmer i det felisa skrev om Bibeln, att många (jag själv är en av dem) glömmer bort att se vad som står i Bibeln och bygger istället sitt kristna liv på vad de hört predikat av olika kända eller okända predikanter och vad de ser andra kristna göra och därför tror är okey.
Något helt annat, vill tipsa er om en grymt bra låt:
Den handlar om att trots att livet inte alltid blir som man ville att det skulle bli eller trodde det skulle bli, så har Gud kontroll över allting. Han som sjunger, Steven Curtis Chapman, skrev låten efter att hans 5-åriga adoptivdotter blivit påkörd av hans biologiska son, och dött. Hela den skivan (Beauty will rise) handlar mycket om samma sak, att Gud finns med alltid oavsett hur det känns, vad som hänt eller kommer att hända. 
Vilken fin låt!
Finns skivan att få tag på i Sverige?
Betania-- Är du fortfarande bättre av de nya medicinerna? Är så glad för din skull, tänk att de kunde råda bot på vad hette det nu igen, hypereremsis!
Hur har ni det i värmen? Här är det svettigt
Hur ofta brukar ni läsa bibeln? Det har blivit mindre för min del nu över sommarn, börjar känna att jag saknar det!
Jag försöker läsa ett par kapitel till och från jobbet. Fick fatt i en gideonitbibel som inte tar så mycket plats.
. Jag mår fortfarande ok. Jag mår fortfarande illa hela tiden, men det är ett lindrigt/milt illamående för det mesta. Ibland blir det värre men de bra dagarna är fler än de dåliga, till skillnad från innan. Jag är oerhört tacksam att medicinerna fungerar såpass bra, jag märker direkt om jag slarvar med tiderna eller inte äter ordentligt men jag har inte kräkts alls på flera veckor. Det är hanterbart, om än inte en graviditet på rosa moln osv.
Hej vänner, nu har jag läst ikapp lite. Intressanta diskussioner! Jag håller med om att det ofta blir för mycket fokus på känslor och att det sanna evangelium ibland tappas bort. Jag längtar efter ren bibelundervisning många gånger. Det här med att man i kyrkan håller upp en fasad stämmer också i viss mån, men jag har även upplevt motsatsen. Att det blir för mycket fokus på ´"hur mår du" och om man inte mår något vidare kan det vara jobbigt att hela tiden berätta det för folk. Jag hade en period då jag mådde riktigt dåligt och jag skall erkänna att jag mycket hellre träffade mina volleyboll-kompisar och spelade volleyboll med dem än gick i kyrkan. Varför? Jo, där kunde jag glömma mina bekymmer och bara vara. Men i kyrkan blev det hela tiden stort fokus på att jag inte mådde bra av vänner som brydde sig och ville väl. Men det vara inte riktigt vad jag behövde då.
Jessica: Hur är det med Joel? Har jag missat något om BUP som du skrivit tidigare? Du kanske inte vill berätta här... det är helt okej i såfall. Jag skall be!!!
Hej, vänner!
Kikar in en sväng och läser ikapp. Har något stort att tacka för nu. Vi ska ha barn igen! I slutet på Januari, om allt går bra. Dock är det lite jobbigare med illamående denna graviditeten. Har varit in på sjukhus en sväng och fått dropp när det var som värst. Nu klarar jag mig hyfsat om jag äter tabletter och är noga med att äta lite och ofta. Men morgon/förmiddag är en pina ibland. Sitter just nu och försöker pressa ner lite frukost. Ska jobba senare och behöver verkligen få i mig lite, men det går trögt 
Tar med er alla i mina böner.
Kram på er
Hej!
Vad glad jag blev att jag hittade er!
Vet inte om någon minns mig, var ganska aktiv i denna tråd för några år sedan.
Några av er snackar jag ju ibland med på facebook.
Önskar man kunde vara anonym i denna tråd...
Och att jag kunde vara ärlig om vad som hänt i mitt liv de senaste två åren, som varit de värsta i mitt liv.
Men vetskapen om att så många kan läsa vad jag skriver här, gör att jag inte riktigt vågar skriva så mycket.
Jag kan i alla fall säga så mycket som att jag ligger i skilsmässa.
Jag har blivit så fruktansvärt sviken...och det gör fortfarande sååå ont.
De som träffar mig kan nog inte gissa att jag innerst inne är väldigt ledsen, för jag ler ju nästan jämt mot alla. :)
Men det är ju så, att glädje och sorg ofta går hand i hand. Jag är i grunden en väldigt positiv människa.
Jag är så glad för mina älskade barn, för min utbildning och mkt annat.
Jag har slutat att gå till kyrkan, för jag känner att jag inte riktigt passar in där.
Kyrkan är jättebra när allt funkar bra i livet, men den är inte till för människor som av någon anledning har det svårt. Jag har insett det nu.
(Det är bara min erfarenhet, alla behöver ju inte tycka som jag. :) )
Jag känner mig (tyvärr) mer hemma och välkommen hos vänner utanför församlingen.
När jag ser familjer i kyrkan där pappan är närvarande blir jag påmind om vad jag har förlorat och...
det gör så ont i mig och får mig att bryta ihop varje gång. Jag springer rödgråten ut från kyrkan och åker så snabbt jag kan hem. (Obs, jag missunnar ingen lycka, det är ju bara det att jag själv blir påmind.)
Men Gud kommer jag aldrig lämna, han är mitt allt i detta mörker!
Jag ska läsa lite av vad ni andra skrivit...
En massa kramar och Guds välsignelse till er alla.