Hur jobbigt är det med två barn?

Jag är också själv under veckorna och ofta också under helgerna efterom vi har företag som tar den mesta av mannens tid. Men klart det skulle gå ändå, för vår del alltså. Tids nog så kommer vi ju skaffa en till =)

Vad är det som skulle göra det svårt för er del?

Min mamma har varit ensam med mig och min bror hela veckorna, hela vår uppväxt då min pappa körde och fortfarande kör lastbil och därför är hemifrån hela veckorna. Hon lyckades dessutom plugga i 4,5 år med början när jag och min bror var 5 och 2 år, på en högskola som låg 10 mil enkel väg hemifrån, och jag tror att lösningen för henne har varit rutiner rutiner rutiner, hur tråkigt det än låter. Och jag kan inte påstå att jag känner att jag har fått för lite tid av min mamma när jag var liten. Det är ju inte vardagarna man minns utan semestrar och annat skoj, och jag och mamma hade varje sommar en 3-4 dagar lång tjejsemester bara vi och så fick jag bjuda med en kompis. Såna saker tror jag är viktiga för att både förälder och barn. Det och att våga be om hjälp när man behöver det.

Jag hade skjutit skallen av mig. Fixar precis ett barn själv

Pratade om något liknande på jobbet, fick en kommentar av en 4-barns pappa. Ju fler barn du har desto mer tid får du själv, han menar på att de leker och aktiverar varandra. Stämmer nog när de blivit lite äldre, men det är klar att det blir jobbigt i början med 2 små liv.

Jag har en 2,5-åring och en 5-månaders. Är ensam mycket i veckorna men inte på helgerna. Går toppen! Visst tar det ett par veckor att komma in i det men det är toppen med två barn:)

Precis lika jobbigt som det är fantastiskt. Èller i alla fall nästan, det bra överväger!

Jag fick min dotter i februari, då var sonen 3 år. Sambon jobbade iväg hela veckorna, mån-fre. Det var SKITJOBBIGT, jag trodde INTE det skulle vara så jobbigt. Dottern skrek på kvällarna, sonen skulle läggas och ville höra saga och det var total kaos en del kvällar. Jag kan villigt erkänna att jag trodde inte det skulle bli så jobbigt.

Nu är dottern äldre och sambon har bytt jobb och kommer hem på kvällarna, det är stressigt och jobbigt nu med, men det funkar ju helt klart bättre när man är 2 hemma och kan hjälpas åt! Då är sambon ändå inte hemma förrän 18-18.30 oftast, men det är 1000 ggr bättre än när han var iväg hela veckorna.

Många säger att dom är själva för att deras sambos jobbar mkt, men så länge man har nån som kommer hem på kvällarna så är det en enorm skillnad...

Det är så mycket som spelar in. Hur man är själv, hur barnet är, hur syskonet är. Min sambo jobbar borta i perioder och när han jobbar på "hemmaplan" är han sällan hemma för 21. Jag tycker faktsikt att det har gått lättare än vad jag trodde.  Har 3år mellan barnen.  vist finns det väl dagar då man är totalt slutkörd men det kan man ju uppleva med 1barn oxå. Dett svåraste tycker inte jag är barnen utan det är snarare det att  sambon inte har lika bra koll (av förklarliga själ) som man har själv. Ett typ exempel är ska vi iväg någonstans på helgen. Så vet jag   hur lång tid det tar att göra i ordning hela familjen, när de behöer äta (utifrån vad det ätir innan vi åker), när det är bästa att åka utifrån hur det sovit under natten och när det behöver sova igen osv.

Ska jag vara väldigt ärlig är det nästan svårare när sambon jobbar på hemma plan än när han ligger ute (som han gör nu). Jag å barnen har ju våra rutiner och när sambon är hemma ska man anpassa sig till honom oxå, så han får möjlighet att sova för att orka jobba o s v. Däremot är han guldvärd de helgerna vi "bara" är hemma.

Sedan är det ju som andra säger man vänjer sig vid situationen man har.

Jag är ensam i 2 veckor i taget, sedan är gubben hemma 2 veckor.
Vi har 2 barn med nästan 2 år s skillnad varav den äldsta är funktionshindrad.
Det är SKITJOBBIGT rent ut sagt.
Så, då var sanningen sagd.

Jag kanske tolkar ditt budskap fel men jag tror att det är helt individuellt hur man orkar med två eller flera barn. Det handlar om vad man själv har för motivation, hur man hanterar det, vad man har för socialt stöd, om man har andra belastningar i livet, vad man har för psyke och energinivå för övrigt... etc etc.. (jag har inte forskat i detta men det är vad jag tror) Därför kan man inte jämföra med hur en kvinna lyckades hantera situationen. Visst, på något mirakulöst sätt så "måste" man klara av situationen men det är nog olika för olika kvinnor hur de klarar det. Jag är tveksam till att jag klarar av två småbarn då jag har tendens att få vinterdepression, blotta tanken på att ha två småbarn under vinterhalvåret... Nej, det pallar jag inte med!!

Har varit helt ensam fr början med två barn. Tyckte faktiskt att det blev lättare när jag fick barn 2. Märkte redan när det yngsta var 6 mån och det äldsta var 2,5 år, att det kunde leka med varandra. Jag satt vid bordet och läste en tidning och barnen satt på golvet och faktiskt lekte med varandra, Det var första gången jag la märkte till att de roade varandra. Det är lättare att vara ensam med två barn än med ett, det är min erfarenhet.

Tyckte det var lättare med två barn än med ett. Visserligen har vi då varit två föräldrar men i alla fall. För mig känns det lite som med katter och hundar, det är mycket enklare att ha två än bara en.

Dessutom är det - nästan alltid - toppen med syskon. När vi fick vår minsting nu jublade de fyra stora barnen men satte upp villkoret att om vi nu skulle få en "sladdis" så fick vi lov att skaffa ett syskon också, så inte det lilla barnet skulle få växa upp som ensam unge (storasyskonen är i princip stora nog att flytta ut de närmaste åren).

Lillasyskonet sparkar i min mage just nu  

Självklart är det individuellt, det var överhuvudtaget inte det jag ville ha fram, TS efterfrågade hur andra hanterat situationen och min mamma har varit i den situationen, och jag var ett barn som levt i den situationen och ville därför berätta hur vår situation var. Det här är trots allt ett forum där folk berättar om sina egna erfarenheter och detta är min, sen har jag inte sagt något om hur andra upplever en sådan situation, jag ville bara visa att vissa orkar det, andra väljer att inte testa för de vet med sig att de mår bäst utan den erfarenheten, vilket jag tycker är bra för det tyder på självkännedom.
Sen var det absolut ingen idealisk situation och inget min mamma hade valt, men för att vår familj skulle kunna få det bättre (eller drägligare) så var det helt enkelt bara att kämpa eller sjunka (min pappa tjänade tyvärr inte så bra som skulle ha behövts så han har mer eller mindre jobbat gratis i sitt eget företag) och min mamma hade studielån, och visst det var nog ganska surt för det var inte så min mamma hade föreställt sig livet, men hon valde att kämpa för hon hade helt enkelt inget val.

Nu hade jag inte ett barn så länge, utan han blev storebror när han bara var 12 månader. Men jag tycker att det går jättebra och om jag jämför med många vänner som bara har ett barn så tycker jag nog att jag har det smidigare och mer tid att göra annat. De har ju superkul tillsammans och roar hellre varandra än att klänga på mig.
Jag är övertygad om att ett syskon är det bästa som finns!!

Jag har tvillingar och är själv.et mesta går med bra rutiner.
Men det är ingen höjdare när bägge två bråkar och står och drar en i benen och samtidigt tappar man vällingflaskan i slasken....om man säger så