Skulle ni låta er 15åriga dotter..

Som fjortonåring var jag en månad i Hastings på språkresa. Som femtonåring drog jag och dåvarande pojkvännen till London i en vecka. Som sextonåring flyttade jag hemifrån och har inte flyttat hem än, fjorton år senare. Som artonåring tågluffade jag och en kompis runt Europa för övrigt... Vad ville jag säga med det? Mjo, att om min femtonåriga dotter påminner det minsta om mig själv så är det nog bara vackert att inse att det bara är att släppa taget och låta barnen göra sina egna misstag någonstans. Femtonåringar må vara barn, men de är fullt kapabla att åka på en resa tillsammans med en vän.Ta hand om er och ha det så skoj!

Fast vet du, det är ju dagens syn på det hela. Förr i tiden (för inte så länge sedan) så blev man vuxen i och med konfirmationen vid femton års ålder. Då förväntades man skärpa till sig och sluta tramsa och klara av att jobba/studera/göra nytta för sig. Mina föräldrar var i mitt tycke oerhört strikta, men samtidigt så gav de mig frihet under ansvar. De insåg helt enkelt att de absolut kunde tvinga mig att sitta hemma till den magiska artonårsdagen, men att ingen av oss skulle vara nöjd med den situationen. Just därför lät de mig åka på resa, eftersom jag talade om till vilket hotell vi skulle, vad vi skulle göra och dessutom hörde jag av mig varje kväll så att mamma kunde gå och lägga sig lugn. Det här var före mobiltelefonernas tid, nu för tiden är det ju ännu lättare att hålla koll via den... Hur som helst - det är klart att det kan bli helt tokigt, men man måste se till individen, anser jag. Både som förälder och som barn.De föräldrar som absolut inte vill släppa iväg sina barn tycker jag gör helt rätt i det, eftersom de uppenbarligen har fog för sin känsla i att de inte vill göra det, men samtidigt tycker jag definitivt inte att de föräldrar som ger sina barn lösare tyglar gör fel, jag litar på att de har fog för sin känsla att barnen är självständiga individer som klarar av det ansvar de tar på sig.Jag menar - här går jag och lär mitt barn dagligen och stundligen att han klarar mer än vad han tror och vad jag tror med. Jag hjälper honom att hjälpa sig själv, han är jätteduktig och han är bara ett och ett halvt år. När han blir tonåring sedan, vill jag att han ska fortsätta att lära sig av sina egna misstag eller vill jag helt plötsligt hänga med honom på allting tills han fyller arton?Jag vet inte. Men jag hoppas på att jag fram tills dess lärt känna honom väl nog för att kunna ta ett beslut som är bra för alla, i det läget.Därför så kan jag inte kategoriskt säga att alla som släpper iväg sina barn är moderna kompisföräldrar som är idioter, på samma sätt som jag inte kategoriskt säger att alla som håller barnen hemma är överbeskyddande freaks som vill att ungarna ska bo hemma tills de själva fått barnbarn... Hur som helst, det här blir ju rena romanen, men min poäng är i vart fall att om mina barn liknar mig så kommer jag inte lita på dem blint, men jag kommer lita på dem när de säger att de faktiskt klarar av det. Sen kommer jag fortfarande att ringa dem konstant och möjligen se till att de implanterar ett GPS-chip så jag kan spåra dem i realtid hela tiden.Jag tänker hur som helst inte säga aldrig i livet, för jag vet inte. Får jag återkomma om ungefär tretton och ett halvt år? Trådarna på Familjeliv finns trots allt kvar för evigt numera.