Skulle ni låta er 15åriga dotter..

Jag var i London ensam förra sommaren då jag var 19, och det är MER än man tror som man ska tänka på. För det första är London en sjukt dyr stad. För det andra så har jag bara detta att säga: Jag var i London med min mamma när jag var 15 och när jag tänker tillbaka på hur omogen jag var då så blir jag rädd av att tänka mig en 15-åring ensam i London. Jag vet ju inte alls hur du är såklart, men jag var ändå väldigt mogen för min ålder när jag var femton och jag var OMOGEN! 

Det är ett intressant ämne dock som jag funderat över.
När vi var runt 14 15 år så var vi fyra tjejer som höll ihop.
En av oss, min bästis fick göra precis vad som helst, det fanns inga gränser alls.
Jag var avundsjuk. Men hon var i sin tur avundsjuk på mig för mina föräldrar ställde istället upp för mig till 100%
Jag behövde bara ringa oavsett tid på kvällen så kom min mamma och hämtade medans när bästisen ringde så kunde ingen av föräldrarna hämta för de hade ju tagit lite vin till maten. Många nätter gick hon ensam längs landsvägen för att hon missat bussen och de inte hämtade.

Alltså min poäng är att man behöver inte släppa tonåringen helt lös med fria tyglar för det är faktiskt inte alltid det som är mest uppskattat innerst inne.
Jag har alltid varit stolt över att min mamma varit den som ställt upp mest bland våra föräldrar, både för mig och kompisarna.

Åh vad fånigt det låter men det är sant.

Nej, inte riskfritt. Men vet du, man kan bli våldtagen, mördad och drogad i Sverige med. Inget här i livet är riskfritt.

Som det låter i trådstarten så handlar det inte om dels en ensam tonåring, och dels inte om att det är vind för våg som gäller, utan tät kontakt.

Och som du säger, du hade inte gjort det med ditt barn. När kommer ditt barn att få göra något som du anser kan innehålla risker, undrar jag då? Vid vilken ålder?Det är skillnad på att vara överbeskyddande och att vara beskyddande. Det är skillnad på frihet under ansvar och bestämma fritt över sig själv.
Och ja, barn kan få men för livet, hur man än gör. Det är en del av föräldraskapet att hitta den avpassning som fungerar för sig själv och ens barn.Eller så var vi bägge rätt skickliga.

jag åkte på språkresa till england med en kompis när jag var 15år, det handlade om tre veckor... så svar på frågan är så klart JA! som mamma hade jag ändå kollat upp hotellet och pratat med receptionisten osv innan *hysteriskt*... ha en trevlig resa!!

Men en femtonåring är alldeles för ung att släppa taget om! Okej, det fungerade kanske för dig och man ska inte stirra sig blind på ålder, men det kan ju bli helt tokigt också och är det verkligen värt att riskera det??

Man kanske inte tycker det just då, men i efterhand så är iaf jag grymt tacksam över att mina föräldrar var så strikta som de var.

Hm, intressant med så blandade reaktioner :) Det jag reagerar på är dock att många resonerar som så att "London är en storstad, det är farligt". Ja? Det är klart det är farligt. Staden jag bor i är en av mitt läns "farligaste", knarket flödar vitt och brett, många i min skola har kniv på sig under skoltid, osv osv.  Jag tvivlar faktiskt på att det är farligare för mig att åka till London än att vara här.

Om man gör ordentlig research så man hamnnar på ett tryggt och bra hotell, och bara är ute under dagarna är det en minimal risk i min mening att något händer. Visst, det kan komma nån och skjuta mig mitt på gatan eller slita in mig i en bil, men det kan lika gärna hända när jag är i Stockholm. Visst, jag är ung och jag kanske har fel, men det är min åsikt. Hanterar man det på rätt sätt tror jag nästan att storstäder på många sätt är säkrare än t.ex den typen av småstad jag bor i.

Men det är kul att se en negativ sida mot det här, intressant att läsa vad ni har för åsikter. Och ja, det kanske är lite galet på ett sätt. Vissa av mina vänner får inte ens ta tåget till Stockholm ensamma och vara där över en dag. Jag förstår inte vad de tror ska hända.. Visst, vissa kan helt enkelt inte ta ansvaret för att åka iväg och det är förståeligt. Men att bara hålla ungdomar inne för att "storstäderna är farliga" tycker jag är konstig logik. Men visst, att inte låta sitt barn åka till London kan jag förstå ändå, det är nog lite mer extremt än att åka på en dagtripp till Stockholm! :)

Ja, mitt barn hade då aldrig fått åka till London, för jag vet vad jag hade gjort i London om jag fått åka dit ensam när jag var 15 år, och inte fan hade det inberäknat att gå på Picadilly Circus och dricka té iallafall.

Nej. Självklart är det individuellt. Man känner väl sitt barn bäst, och för mig och min vän kommer faktiskt Londonresan gå ut på att gå runt i Camden, ha picknick i Hyde Park och dricka té på caféer. :D

Ja, jag hade släppt iväg min dotter på en sån resa när hon var 15 år. Hon har alltid varit självständig och tagit ansvar för allt hon gör på ett bra sätt. Hon är "festivaltjej" och har åkt på veckolånga festivaler sedan hon var 13 år tillsammans med kompisar, och det har alltid fungerat jättebra.

Fast vet du, det är ju dagens syn på det hela. Förr i tiden (för inte så länge sedan) så blev man vuxen i och med konfirmationen vid femton års ålder. Då förväntades man skärpa till sig och sluta tramsa och klara av att jobba/studera/göra nytta för sig.

Mina föräldrar var i mitt tycke oerhört strikta, men samtidigt så gav de mig frihet under ansvar. De insåg helt enkelt att de absolut kunde tvinga mig att sitta hemma till den magiska artonårsdagen, men att ingen av oss skulle vara nöjd med den situationen. Just därför lät de mig åka på resa, eftersom jag talade om till vilket hotell vi skulle, vad vi skulle göra och dessutom hörde jag av mig varje kväll så att mamma kunde gå och lägga sig lugn. Det här var före mobiltelefonernas tid, nu för tiden är det ju ännu lättare att hålla koll via den...

Hur som helst - det är klart att det kan bli helt tokigt, men man måste se till individen, anser jag.
Både som förälder och som barn.

De föräldrar som absolut inte vill släppa iväg sina barn tycker jag gör helt rätt i det, eftersom de uppenbarligen har fog för sin känsla i att de inte vill göra det, men samtidigt tycker jag definitivt inte att de föräldrar som ger sina barn lösare tyglar gör fel, jag litar på att de har fog för sin känsla att barnen är självständiga individer som klarar av det ansvar de tar på sig.

Jag menar - här går jag och lär mitt barn dagligen och stundligen att han klarar mer än vad han tror och vad jag tror med. Jag hjälper honom att hjälpa sig själv, han är jätteduktig och han är bara ett och ett halvt år. När han blir tonåring sedan, vill jag att han ska fortsätta att lära sig av sina egna misstag eller vill jag helt plötsligt hänga med honom på allting tills han fyller arton?

Jag vet inte. Men jag hoppas på att jag fram tills dess lärt känna honom väl nog för att kunna ta ett beslut som är bra för alla, i det läget.

Därför så kan jag inte kategoriskt säga att alla som släpper iväg sina barn är moderna kompisföräldrar som är idioter, på samma sätt som jag inte kategoriskt säger att alla som håller barnen hemma är överbeskyddande freaks som vill att ungarna ska bo hemma tills de själva fått barnbarn...

Hur som helst, det här blir ju rena romanen, men min poäng är i vart fall att om mina barn liknar mig så kommer jag inte lita på dem blint, men jag kommer lita på dem när de säger att de faktiskt klarar av det. Sen kommer jag fortfarande att ringa dem konstant och möjligen se till att de implanterar ett GPS-chip så jag kan spåra dem i realtid hela tiden.

Jag tänker hur som helst inte säga aldrig i livet, för jag vet inte. Får jag återkomma om ungefär tretton och ett halvt år? Trådarna på Familjeliv finns trots allt kvar för evigt numera.