Så ledsen att läsa om din förlust; och dina tankar som jag känner igen mig allt för väl i.
Tyvärr finns ingen generallösning. Ingen quick fix. Inga ord, eller handlingar som jag kan ge som råd som gör att det onda försvinner eller bleknar. Den bistra sanningen är att man får ta en dag i taget. Då det gör som ondast, gå undan, eller sök upp en vän - det som passar dig bäst. Ibland kan lugnet på en toalett, eller en varm famn vara det som behövs bäst för just dig. Men lyssna till ditt hjärta och pressa dig inte för hårt. Om du gråter så låt det komma, du har inget att skömmas för tårarna är din kärleksförklaring för dina barn och vad omvärlden tycker är ointressant. För du får vara ego i denna situation. Om du har svårt att glädjas för din arbetskamrat berätta det för henne (om du orkar) och förklara varför. Varje normal människa skulle förstå - på så sätt behöver du inte låtsas varje gång, kanske slipper du då höra hennes gravidnojor och etc.
Det är en tung väg du vandrar på men tänk på att du inte är ensam. Vi är många som delar samma sorg som du bär. Och vi finns där du minst anar det. Tänk på att den gravida kvinna du möter kan vara någon som precis som du förlorat sitt förra barn, den vagn du möter kan vara befolkat av ett efterlängtat änglasyskon. Den tanken lindrade smärtan för mig av att se andra gravida och barn den första tiden.
Gå sönder har du redan gjort, men även trasiga krukor går att laga men du kommer alltid ha två skärvor som saknas och synliga skarvar men med tiden blir de inte lika vassa.
Ett råd jag skall ge dig på vägen som hjälpt mig otroligt mycket är att sök upp andra. Jag gick med på Spädbarnsfondens möten och befann mig mycket här inne på FL. Det gjorde att jag inte kände mig så ensam. Och försök att inte tappa hoppet, tron. Jag hade så mycket emot mig då jag försökte få ett syskon t o m läkarna började ge upp hoppet men inom mig visste jag att min Buster måste få ett syskon! Och mot alla odds skedde miraklet! Jag diskuterade som så, om jag själv inte tror på det hur skall då andra kunna tro!
Så du vad du än gör om du vill och vågar försöka igen låt ingen säga till dig när du skall ge upp. För det är bara du som kan säga hur mycket du orkar.
Lycka till på vägen och jag hoppas att du snart har ett litet syskon som fyller tomheten i din famn. Ett syskon är aldrig en ersättning men det är det bästa balsam ett sargat mammashjärta kan få.
Stor varm kram!
