Stora tråden om Gastric bypass (GBP)

Framförallt är det svårt att förstå 4 FYRA veckor, då en långsam viktnedgång inte har den önskade effekten på levern. Känns som ett sätt att diskvalificera folk som "inte motiverade" Det är ju faktiskt nästan overkligt svårt för någon med ätstörningar (som vi ju faktiskt har) att klara av att bara flyta i 4 veckor.(svårt för alla naturligtvis)

Appropå varför man OPar sig. Jag Opererade mig som absolut för hälsans skull. För att kunna leva vidare, orka leka med mitt barn, orka jobba etc. Hade inga större självfortroendeissues alls som sagt. Men sen blir det nästan ofrånkomligt tror jag, när kroppen börjar förändras så mycket. Familj, vänner, arbetskamrater, bekanta, grannar kommenterar hur smal man blivit etc. att fokus mer och mer hamnar på ens utseende. Man känner en press att nu ska man bli snygg, att omgivingen förväntar sig mirakel. Man väger sig, man köper nya kläder, kollar på sina nya kropp i spegeln. Det blir väldigt narcisisstiskt (stavning?) även om anledningen till OP var hälsoskäl. Även om man var inföstådd med att hår skulle tappas, hud skulle hänga etc. så är det en annan sak att deala med det den dan man sitter där halvskallig med sina fladdermuslår.

Ja jag har också varit smal och "snygg" och under min tjocka period aldrig riktigt tagit in hur tjock jag varit, utan levt i nån slags förnekelse och nog sett mig med andra ögon än omgivningen. Nu när jag då börjat SE mig själv igen, och konstaterar att jag har hängiga kinder, rynkig pelikanhaka etc etc. så är det ju första gången som jag verkligen känner mig FUL. Vilket ju inte syftet var med operationen, syftet var ju att må bra, och orka göra massa saker jag inte orkat förut. Men nu VILL jag inte göra alla dessa saker för att jag känner mig så läskigt oattraktivt att jag inbillar mig att alla glor på mig. En känsla jag sällan hade när jag vägde 52 kilo mer än idag...*skumt nog*

Langos....shit FINNS den rätten fortfarande

Är det till Piteå man måste åka för att få tag i en?

Jag tror också att den absoluta majoriteten av oss som lyckats komma upp i vikter som gör att man får en OP har nån form av matmissbruk. Därför är det ju rätt skumt att det inte ingår ¨nåt annat slags stöd efter OP också, nu när de opererar på "löpande band" tror att det kommer att bli nån form av backlash om några år. Jag behöver ju bara kolla på mig själv. Så fort jag mår dåligt, är deppig, eller för all del tycker att nåt ska firas bär det av till icamaxi och korgen är full av chips, godis, nötter å annat. Visserligen får jag ju i slutändan kasta det mesta när det hunnit bli gammalt eftersom jag inte kan äta som förut, men det sjuka beteendet har jag ju uppebarligen kvar.

Tror den absoluta majoriteten har det i alla fall. Det finns visserligen en del medicinska tillstånd som gör att man har lätt att lägga på sig. Mycket ärftlighet, både genetisk och social. Men lik förbaskat, en normalfungerande människa, skulle trots taskiga förutsättningar som gener och annat ju ändå anpassa sitt ätande efter sina förutsättningar för att slippa väga 150 pannor, även om det innebar ett kaloriintag av 1500 kalorier per dag och en jäkla massa motion. Att vi fortsätter äta trots att vågen ständigt pekar uppåt, hälsan försämras, blir socialt stigmatiserade etc. tyder ju på att maten fyller nån slags funktion för oss som inte är sund. I och med att man opererar bort en stor del av möjligheten att få det behovet tillfredställt ( i alla fall till en början) utan att hjälpa människan att ta reda på vilket behov maten har fyllt och hitta ett alternativ till maten, gör ju att man undrar hur det ska gå framöver när så många opererats utan att få ytterligare psykologisk hjälp. Hur kommer vi att må när smekmånaden är över? Lite rörigt det där, men jag hoppas ni hajjar vad jag menar

"flyter på vågen" tolkar jag som att det ju är den tiden då det är lättast att gå ned i vikt, då saker händer snabbast och man befinner sig i en smekmånadsfas, med mycket stora förhoppningar glädje av resultatet man ser etc. och ännu inte har behövt konfronteras med de eventuellt negativa sidorna som kan komma efter en operation, när nyhetens behag lagt sig och man kanske behöver konfronteras med de demoner som gjort att man hamnat i denna situation överhuvudtaget.

Det låter som du tar våra tankar och spekulationer som ett personligt påhopp? Jag kanske missförstår dig i skrift, men du låter rätt agressiv? Varför?

Dörrarna till psykiatrin är rätt stängda för de flesta skulle jag vilja säga Sen är det ju inte regelrätt "psykiatri" jag talar om utan stöd att hantera den stora omställningen och att det ingår i "paketet" att man även tar tag i den pskykologisa biten som jag tror de flesta av oss som lider av extrem fetma faktiskt har. Och har man det inte redan innan, så är det ju självklart att en så stor livsomställning som går så pass fort borde åtföljas av mer annat stöd. Som det är nu så opereras folk på löpande band och släpps ut med en halvårskontroll liksom. Jag tycker det är en slarvig inställning från vården som jag befarar kommer att få konsekvenser framöver. Jag ser framför mig, människor som ersätter sitt överätande, med shoppingmissbruk, alkohol eller annat självskadebeteende faktiskt.

Fattar verkligen inte varför du sprider så otrevlig stämning i tråden. Varför så agressiv?

Ok. Jag undrade varför du skrek sådant :-.D