BF November,2010 DEL 2

Godmorgon tjejer!

Har sovit dåligt i natt.. trött som få.. Vissa nätter känns det som att jag vaknar varenda gång jag byter sovställning. Kände mig helt klubbad när mannen pussade på mig i morse.. Men det var bara att pallra sig upp..

Ska köra ner mina tre stora barn till sin pappa idag.  20 mil enkel resa. Passar på att äta kvällsmat hos mamma innan jag kör hem igen. Sista gången jag kör ensam innan bebis kommer. Sen har vi kommit överens, jag och mannen, att vi kör tillsammans så är vi helt enkelt tillsammans om nåt skulle dra igång (barnen är hos sin pappa var fjärde helg). Det finns ett flertal sjukhus med förlossningsavdelning längs vägen om det skulle krisa, men så snabbt går det nog inte :) Dessutom vill jag inte ha min man i en bil flera timmar bort om värkarna börjar. Bättre att hålla ihop då :)

Så jag ska ta ett syryck, sen åka och överlämna en barnvagn åt en köpare och förhoppningsvis hinna inom skolan och säga hej till min samhällslärare. Sen hem och sova ett par timmar så jag orkar med kvällens körning.

Min mage är alldeles katastrof. I några dagar har det varit nästan stopp, men sen började jag äta magnesiumtabletter häromkvällen och nu kör det i magen varenda morgon/förmiddag.. Känner mig uppsvälld och gasig. Tyvärr gör väl inte morgonkaffet det hela bättre eftersom jag egentligen är ganska känslig för kaffe även som ogravid. Men vad gör man när man är dödstrött på morgonen och helst inte vill somna i bilen på väg till dagis??

Vecka 33 idag, förresten!! :) Tog min första magbild igår. Ser ut som om jag har svalt en pumpa eller nåt *s*

Vi bor ca 30  mil ifrån varandra. Från början var de hos sin pappa en långhelg i månaden istället för två korta i månaden. Men pga skolplikten går inte det längre. Vi ska försöka diskutera fram en lösning där kanske de två yngre som inte går i skolan är hos sin pappa långa helger igen och att den stora hellre är där på loven eftersom det är så hon helst vill ha de.

De har jättedålig kontakt med sin pappa eftersom han aldrig hör av sig till dem..

Lång historia, men det var mycket bråk när jag skulle flytta. Vi bodde redan drygt 10 mil från varandra och barnen var hos honom varannan helg. Men när jag träffade min man så flyttade jag. Det enda som kunde få honom att gå med på flytten var att jag körde den längre sträckan. Så när barnen lämnas har jag 20 mil enkel resa och när de hämtas har jag 15 mil enkel resa. Jag tycker självklart att det är skitjobbigt att köra så långt och det är tufft för barnen också, men vad gör man inte?

Svårt att svara på vad som vore bäst för er. Jag skulle ha jättesvårt att släppa mina barn men om de så uppenbart trivdes bättre hos den andre så hade jag kanske testat den lösningen en tid. Mina barn trivs väldigt mycket bättre här så jag skulle inte kunna gå med på byte av bostadsort mer än som det är nu. Däremot önskar jag att barnens pappa ville ta barnen lite mer på lov men han vill/kan inte nånsin och det känns tråkigt. De hinner aldrig landa där innan de ska hem igen och det blir så splittrande.

Nåja, vill inte gå in för djupt i den här diskussionen eftersom jag vet att många har väldigt starka åsikter kring att flytta långt med barnen. Ibland måste man ha hela bilden klar för sig innan man kan ha en åsikt.

Sådär, jag i vecka 32+0. Badboll under tröjan eller nåt ;)

Nu ska jag sova en stund! Hej på er!

Tråkigt att läsa, men visst känner jag igen mig! Inte denna gång, men från andra gånger. Jag vet att när förhållandet är lite upp och ner så blir det genast mycket värre i kombination med gravhormoner..

Någon sa att man inte ska ta beslut som gravid och visst finns det sanning i det, men använd ändå tiden till att fundera på vad du vill i framtiden.
Jag har längtat länge efter att få satsa på mig och jag är äntligen där. Även om det kommer att ta lite tid iom att bebis kommer nu så känner jag att jag kommer framåt. För mig har det varit stort! Jag har varit i en väldigt djup depression för några år sedan och det stora var just att jag kände att det aldrig blev "min" tur. Jag var väldigt långt nere om vi säger så utan att gå in på detaljer. Men jag hade lika gärna kunnat vara nån helt annanstans än här och då pratar jag inte om den här världen. Jag pratade en del med en diakonissa som var helt fantastisk. Hon fick mig att hitta tillbaka till mina styrkor. Jag förstod att man fick vara ledsen och besviken ibland men att man måste kunna se framåt och komma ihåg vad som är viktigt i livet.

Jag är inte fantastisk glad varje dag. Jag är trött och tjurig ibland. Men i grunden är jag lycklig så att jag kan gråta. Mitt liv känns tryggt och meningsfullt och det tog 27 år innan jag fick uppleva det.

Stor kram till dig!

Förbannade skitdag... :( Har vridit och vänt mig hela natten. Mannen gick upp och tag hand om minstingen i morse och jag låg kvar lite extra länge på morgonen. Men jag blev inte piggare för det.. Konstant illamående.. Känner mig totalt mörbultad..
Orkade knappt ta mig runt Maxi när vi skulle handla. Tittade på ett jättefint hus innan dess men just nu känner jag mig mest avtrubbad. Jag är inte alls redo för bebis på långa vägar. Det känns så avlägset samtidigt som jag mår så fruktansvärt dåligt idag.

Gick just ner och tog en Bricanyltablett eftersom sammandragningarna har kört igång igen. Har redan tagit en dos värktabletter eftersom det gör så ont i ryggslutet. Jag är andfådd till max. Går jag och lägger mig nu så kommer jag att vara vaken halva natten och det vill jag inte heller. Förbannade skit vad allt känns pissigt just nu..
Mannen tror att det är en reaktion på att jag stressade jättemycket igår innan jag kom iväg med barnen (körde dem till sin pappa 20 mil enkel resa) och jag är väl benägen att tro att han har rätt. Men vad sjutton gör man? Jag vill bara lägga mig ner och gråta och skita i allt.. knappt 8 veckor kvar och det har plötsligt blivit skitjobbigt..

Förlåt att jag bara gnäller men idag är det verkligen piss.. Mannen ser lite maktlös ut och vet inte riktigt vad han ska göra. Han är underbar och fixar med allt så jag klagar verkligen inte på honom. Men så här i nästan två månader till?? Huuu..

Nu ger jag upp för ikväll. Har fått en rejäl reaktion på bricanylet och skakar för fullt. Visste att det var vanligt men med förra tabletten kände jag ingenting.
Mannen och bonusbarnen ser film. Jag ligger i sängen. Somnar jag på soffan så ligger jag vaken halva natten sen. Bättre att gå och lägga sig så det har jag gjort. Kram på er! Ni kan väl hålla tummarna för en lugn natt?

Jag kan inte sova.. ligger bara och skakar och är helt rastlös... Vad sjutton gör man??

Han har gjort vad han kan.. pulsen rusar och jag bara skakar.. inget hjälper... Är klarvaken men dödstrött... :(

Natten var hemsk. Var nog vaken till framåt tre innan jag kom till ro. Mannen kunde inte heller sova nåt vidare när jag låg och vred mig. Och sen vaknade lillkillen kvart i sex och tyckte det var morgon. Maken fick slumra lite medan han såg på tv som tur var. Jag känner mig fortfarande lite skakig och konstig och är fruktansvärt trött. Ska lägga mig när lillen sover middag. Mannen hämtar mina barn 15 mil bort i em så jag behöver få energi till att ta hand om lillen under tiden.

Och idag är sammandragningarna tillbaka :-/ Helt galet känns det... Försöker fokusera på annat. Kan knappt stå upp eftersom det ilar och trycker på hela tiden :(

De kommer inte så ofta just nu i alla fall, så det är nog ingen fara.. Men bricanyl vågar jag nog inte ta fler gånger. Hjärtklappningen var hemsk, men det kan jag ha problem med ibland annars också. Värre var att jag bara skakade hela tiden. Och så blev jag ju så rastlös. Det gick inte att sova hur jag än försökte..

Men det känns lite bättre efter 1,5h sömn nu på dagen. Hoppas det lugnar ner sig. Det ilar väldigt mycket långt där nere och jag vet att det inte är någon större "risk" att bebis håller på att fixera sig. Inte ens mitt första barn fixerade sig så jag tror inte att det femte gör det. Alla har varit väldigt rörliga ända tills precis innan födseln.

Fjärde barnet var till och med så vilt att de knappt kunde köra ctg-kurva på mig eftersom han sparkade och vred sig hejvilt!

Nåja, nu har mannen åkt för att plocka upp mina barn. Saknar dem. Men det gör jag alltid när de är borta - så klart! Ikväll får vi kramas i soffan allihop :) Dessutom går det som vanligt löss på skola och dagis så den här helgen är det luskammarhelg på hela skolan. Lika bra att alla kammas så man säkert vet att ingen har löss.

Jag ska fortsätta beta av alla sybeställningar och hoppas snart hinna sy till lillan i magen. Gärna innan hon föds