Sökes: förlossningsdeprimerade!

Går igenom samma som du!
Går på sertalin och min man jobbar halvtid för att hjälpa mig och avlasta och jag är sjukskriven på halvtid.
Jag har också försökt starta en sådan här tråd men ingen svarade...
Anna

Jag hade förlossningsdepression efter min sons födelse. Det jag var väldigt hjälpt av var att bearbeta förlossningen och tiden precis efter. Det var mycket där som var traumatiskt för mig. Jag var också sjukskriven ett tag så min man fick vara föräldraledig och jag tror det gett oss mycket som familj.

Åh, vad fint att jag fick svar.

Jag äter paroxetin, men jag vet inte varför jag fick just den medicinen och inte till ex. sertalin. Någon som vet skillnaden?

Jag var sjukskriven ca en och en halv månad. Nu tar jag hand om mitt barn på heltid, men min kille hjälper mig på natten.

Jag upplevde min förlossning som traumatisk, men jag tror även jag ställer höga krav på mig själv. Jag har tidigare i livet haft lättare depressioner, men aldrig som den här. Den värsta tiden var nog när jag började äta medicinen, eftersom biverkningarna var så fruktansvärda. Jag trodde helt enkelt inte att jag skulle klara mig. Jag hade ingen vidare livslust. Det värsta har nog varit ångesten och rädslan. Det har varit fruktansvärt påtagligt för min del. Däremot har jag inte haft något särskilt komplicerat förhållande till mitt barn - jag har alltid brytt mig om honom. Det har mer handlat om mig själv.
Jag slutade amma efter en månad och sonen är mer eller mindre uppfödd på mjölkersättning. Nu är jag vid ganska gott mod. Mår bra. Viss oro till och från. Och rädsla, framförallt för att det ska komma tillbaka i framtiden.

Vad upplever ni har varit det jobbigaste med allting? Varför tror ni att just ni blev drabbade av en depression?

För min del så tror jag att det handlade om en djävulskt jobbig graviditet som gjode att det startade för mig.
Fick ngt som kallas puppp och var inlagd i flera veckor innan de till slut satte igång mig.
Har fortfarande svårt att en skriva om det här..
Anna

Jag fick också en förlossningsdepression, men behövde inte medicinera. Jag hade en traumatisk förlossning och har i bakgrunden rätt höga krav på mig själv, så det var nog rätt traumatiskt alltihop, från att prestera fullt på jobbet till att få barn och ställa om sig till att inte kunna klara och ha koll på allt. Samma vecka som vi fick barn började min man nytt jobb 10  mil bort, och jag satt ensam långt ute på landet.

Först fick jag träffa barnmorskan som förlöste mig, och gick igenom hela förlossningen.

Sen gick jag och pratade med BVC-psykologen några gånger, och hon hjälpte mig jättemycket, så jag klarade mig själv sen. Jag slutade också amma väldigt tidigt, på inrådan av psykologen.

Jag hamnade i en djup förlossningsdepression efter att jag fått mitt första barn. Den höll i sig i ett år ungefär. Det var min BVC-sköterska som uppmärksammade att jag inte alls mådde bra och hon skickade mig till en psykolog på mödrahälsovården. Amningen funkade inte så bra heller och hon föreslog att jag skulle sluta amma då det inte gjorde att jag mådde bättre precis. Dessutom går stress över i modersmjölken och jag tror att min son var gnällig p.g.a att han inte heller mådde så bra. Jag gick i terapi ett tag, hon sa att jag kunde få medicin ifall jag ville men jag ville testa med "bara" terapi först och det tog tid men idag är jag frisk och vi har två barn nu. Inga symtom alls vid andra barnet.

I mitt fall var det med största sannolikhet min mammas bortgång som utlöste depressionen. Hon gick bort när jag var i sjunde månaden.

Kramar till alla Er som drabbats, vi är så många men det talas alldeles för lite om det. Det känns som alla andra trippar runt på små, rosa moln efter ett barns födelse men i själva verket är det ganska många som inte mår så bra.

Jag fick aldrig konstaterat depression, men hade nog en "variant" insåg jag och min BVC sköterska. Tidigare MA gjorde mig väldigt orolig hela grav. och när bebisen kom och jag kände mig ensam och ledsen var det otroligt jobbigt eftersom hon var så efterlängtad. Jag kände mig så värdelös. Hade också en jobbig förlossning och en jobbig första tid hemma med amning etc. Tog nog 8 månader innan jag kunde se på min dotter och fyllas av glädje och stolthet.

Gjorde aldrig något åt det - har pratat mycket med vänner och familj om att jag inte kännt mig så lycklig men inget mer. När dottern var 1 och ett halvt och jag fortfarande var ledsen, trött och helst ville mörda min sambo sökte jag till slut hjälp. Visade sig att jag hade problem med sköldkörteln. Ett enkelt blodprov och en liten dos levaxin och min depression var som bortblåst inom loppet av 2 veckor - helt utan biverkningar. Nu efteråt har jag läst mycket och i amerikansk forskning pratar man tom om att förlossningsdepression orsakas av underfunktion i sköldkörteln och är otoligt lätt att upptäcka och medicinera till skillnad från anti-depressiva som kan ta lång tid att få ordning på.

Nu är jag gravid igen och  medicineras extra med levaxin och har haft en helt annan upplevelse av min graviditet. Kanske kan det vara värt att kolla sköldkörtelvärden? Svenska gravidböcker tar inte upp detta problem alls, men BM och alla läkare jga varit i kontakt med säger att det är sååå vanligt och att många kvinnor får problem under eller efter graviditet. Konstigt att man inte pratar mer om det!

Hoppas verkligen att ni börjar må bättre snart!

jag fick en förlossningsdeppression när min dotter föddes. jag äter citalopram och har haft samtalshjälp.
jag kämpar fortfarande med det och min dotter fyller 2 i augusti.
jag sökte aldrig hjälp själv för ja skämmdes. Min Bvc sköterska frågade mig flera ggr hur de var egentligen, men först vid 6 månaderskontrollen så upptäckte hon att de inte var bra med mig så då fick ja komma till mödrahälsovården o träffa en psykolog där...

Jag skämdes också och det är svårt att be om hjälp när man är mitt i det.
Har också läst om det där med sköldkörteln och vad fint att höra att det problemet är så lätt avhjälpt.
Kram till er alla!
Anna

jag läser med stort intresse era erfarenheter.
detta med sköldkörteln var intressant, alltid värt att kolla upp. jag har också läst att brist på B12 kan orsaka depression, vet dock inte hur väl det stämmer.

det jag är lite frustrerad över är att det verkar så svårt att veta exakt vad som utlöste depressionen. det gör mig lite osäker och rädd. en el av er verkar ju varit med om saker som kan förklara depression, t ex någons bortgång. visst hade jag en jobbig förlossning, men räcker det verkligen? jag tampas med frågor som; har jag depression i mig? är det en del av mig? måste jag räkna med att det poppar upp i perioder i mitt liv? eller var det här en ren tillfällighet? är det mycket av en slump vem som drabbas av depression?
vad tänker ni om detta?

jag sökte visserligen hjälp mycket snabbt, men jag tror det handlade om att jag verkligen inte hade något val. jag hade panikångestattacker så kraftiga att jag trodde jag skulle dö. jag kunde inte sova. det var kris helt enkelt. varken jag eller min kille klarade av mig. jag har förstått att många andra som fått förlossningsdepression mer känt sig väldigt ledsna och nere? jag skämdes eftersom jag kände att jag inte hade något att vara ledsen över. jag har en fantastisk kille, en fantastisk son, ett bra liv. jag har visserligen haft en jobbig uppväxt, men nu mådde jag så bra. och så bara PANG! mår jag jättedåligt. utan anledning (tyckte jag). skämmigt.

det värsta är att jag känt mig svag och dålig. som ett offer. bara att bli sjukskriven tyckte jag var lite pinsamt. hemskt nog... jag avskyr att känna mig som ett offer. man vill ju kunna kontrollera sig själv. någorlunda. det kändes som att jag något tog mig i besittning. som att det inte gick att kontrollera alls. mycket läskig känsla.
hur upplevde ni?

jag måste bara tillägga:

det är fantastiskt att man kan dela erfarenheter såhär.
det känns så viktigt att bearbeta och stötta varandra.
vi vet, till stor del, vad den andra gått igenom. låt oss ta till vara på det.
vi kämpar på i våra små världar, med vardag, krav och förhoppningar.
vi gör så gott vi kan, ofta är det gott nog. ibland räcker det inte till.
men det är fantastiskt hur vi kämpar!
kram på er.

Känner igen mig precis i dina sista 4 rader jinsofie(inlägg 10)

Smyger in hit också jag. Jag har inte heller medicinerat utan valde att börja med enbart samtalsterapi genom BVC. Min man kontaktade dem för jag hade aldrig orkat ta tag i det själv.

B12 brist tror jag också hänger ihop med sköldkörteln...

Som sagt - värt att kolla - och sedan är det nog viktigt att våga prata om det. Min erfarenhet är att ju fler man pratar med desto vanligare förstår man att det är. Många har upplevt första tiden svår och haft stora skuldkänslor över att man ju BORDE vara lycklig eftersom allt är perfekt! Men ändå säger alla att få barn är SÅÅÅ UNDERBART och DET BÄSTA SOM HÄNT osv, trots att de ger uttryck för något annat om man väl sätter sig ner och pratar.

Jag försöker hjälpa mina vänner emd att säga att det är härligt med barn, men att ens liv förändras så radikalt att det är helt ok - och normalt - att känna sig olycklig! Att det tar ett tag att finna sig tillrätta.

Det jag funderar över nu inför nästa barn är framförallt amning - det tyckte jag var urjobbigt sist.

Jag fick min efter andra barnet.

Hej! 

Jag jobbar som journalist och undrar om någon av er som har haft en förlossningsdepression skulle vilja berätta om det?

Jag söker någon i Göteborgsområdet som jag kan träffa och intervjua för ett reportage.

Inboxa mig! :)