Min sambo och jag behöver hjälp!

Hejsan!

Jag och min sambo träffades när vi båda bodde i Spanien. Jag hade varit där väldigt många år och han vuxit upp där, men han är från en annan världsdel ursprungligen.
För ungefär två år sedan blev vi kära och bestämde oss sedan för att flytta till Sverige ihop. För min sambo har det naturligtvis varit otroligt svårt detta första år, men han har nu äntligen fått jobb och ska börja få en inkomst. Svenskan hanterar han också hjälpligt.

Vi har hela tiden pratat om barn och jag har varit den mest drivande i den frågan, då det är en viktig och stor längtan jag har. Han har redan en dotter, men hon är kvar i Spanien och förhållandet med mamman är under all kritik och han får inte alltid prata med dottern per telefon tex. En jobbig historia och en situation han mår väldigt dåligt över.

Den senaste månaden har han kännt sig väldig olycklig och han har inte mått bra. han trodde allt skulle bli bättre när han fick ett jobb, men det bölev det så klart inte. Smärtan sitter ju i han...

Så för ungefär två veckor sedan häver han ur sig att det inte blir några barn och att han aldrig vill ha det. Han säger att han inte ens kan leva med en kvinna som har barn. Det hela leder till att han gör slut.

(Han ska trots detta stanna i Sverige. Bättre ensam och olycklig här än utan framtid i Spanien med en dotter han knappt får träffa.)

Sedan han "gjorde slut" har han varit svårt att nå och prata med och han har jag på en mask, en person, som egentligen inte är han.
Han har till och med nekat till att vi planerat barn, vilket är helt galet, då han senast för en månad sedan sa att vi kanske kunde börja försöka i sommar.

Först idag lyckades jag äntligen "nå honom", om än lite.
Jag sa till honom att vi måste kunna göra något mer, eller kämpa, för att vi ska fungera igen. Svaret jag fick gav mig intrycket av att hans beslut kom lika oväntat för honom som det gjorde för mig, och det bekräftade han också.

Han menade att han insåg hur stark min längtan var och med tanke på hur han mår tog han detta beslut, då han inser att han aldrig kommer att klara av att bli pappa igen. Eller ens leva med barn i sin närhet.

Jag vill inget hellre än att leva med honom och jag vet att jag talar för båda när jag säger att vi tycker väldigt mycket om varandra, men jag är naturligtvis inte beredd att förbli barnlös för att få fortsätta med honom.

Idag när jag frågade om han var säker på att det är aldrig aldrig i barnfrågan menade han på att "han tror det" och det tillsammans med min barnlängtan samt att han känner sig olycklig och inte heller kännt att förhållande varit så bra på sistone gör att han tagit detta beslutet.

Jag ser ju varför förhållande inte varit så bra, för det är ju svårt att må bra i ett förhållande om man i sig själv inte mår bra.

Min fråga är nu om ni tror att parterapi eller terapi bara för honom kan vara ett sätt att komma fram till ett sätt för honom att må bättre, lära sig leva med smärtan, eller är det en omöjlig ekvation?

Ska jag helt enkelt låta honom gå?
Är det egoistiskt av mig att vilja få honom att prata med någon för att först 1) må bättre och kanske 2) komma över paniken kring barn?

(Hela min kropp och mina känslor skriker nej när jag försöker.)

Tacksam för svar.