Hitta tillbaka!
Jag lever med min man sen 15 år och våra två barn 12 och 5 år. Vår relation har alltid varit lite av en berg-och dalbana, som så många andras förmodar jag.Vår stora brist är kommunikation. De senaste 5 åren har dock varit extra tunga. Hans mamma fick bröstcancer (med positiv utgång)och det inträffade fler tråkiga sjukdomshändelser i familjen det året. Jag gled sakta in i en depression ca ett år efter vår 5 - årings födelse. Tre år senare hade min depression förvärrats så pass att jag kom i kontakt med psykiatrin där jag fick diagnosen bipolär sjukdom typ 2 vilket jag nu ta medicin för. Jag vet att min man fått kämpa hårt för att själv hålla ihop under den här tiden. Jag ser och förstår att han inte alls mår bra men vill inte ta emot någon hjälp!
Han vantrivs på jobbet. Han klagar ofta och mycket men tar inte till sig förslag till lösningar. Alla där är idioter som inte kan tänka in alla faktorer som han kan. Söka nytt jobb anser han vara i stort omöjligt med den lilla arbetsmarknad som finns. Han har ingen utbildning utan började jobba som 16-åring.
Han dricker mycket. Oftast dricker han en eller två stora burkar öl på kvällen för att koppla av jobbet säger han. På fredag och lördag får han i sig 1 fl vin och 5-6 burkar öl/em-kväll. Drickandet gör honom inte elak med ofta synisk, slapp och passiv. Han somnar oftast på soffan dessa kvällar. Hans far är alkoholist dock med ett fungerade yrkesliv och god social samt materiel status.
Han har gått upp ca 30 kilo i vikt under de sista 3-4 åren. Jag försöker då och då peppa honom att gå ner, kanske kan vi bli mer hälsosamma tillsammans, men han orkar inte nu säger han om och om igen. Jag anser att han blivit tröttare och långt mer passiv för varje kilo +. Han har varit uppe i den här viktklassen förut och han vet att det går att ta sig ner till normalvikt.
Han snarkar! Inte lite, utan så att det hörs genom väggarna till kringliggande rum. det innebär att jag som behöver ha det tyst när jag sover har legat i en gästsäng under vår trappa för att få lite lugn om natten. Tyvärr störs jag nu av lampor och TV ljud på kvällarna och av tjo och tjim på min sovmorgon på söndagen. Jag längtar tillbaka till min säng och sovrum men även förstås till känslan av att få sova vid min man.
Jag upplever honom som mer självcentrerad nu än någonsin. Exemplen är många och kan upplevas som fåniga men de har blivit alltför påfrestande nu. Jag vill ha en liten bil, han vill ha en stor. Vi köper en stor trots att bara jag har körkort!
Jag har flera gånger försökt få igång ett samtal om att jag legat på annan plats för hans snarkande och att jag vill byta. Han svarar inte eller undanglidande varvid jag helt sonika bytte platser igår.Han blev arg och deklarerade att han inte kan sova där för han behöver frisk luft. När jag frågade om han tyckte att det var okej att jag dåligt där så sa han bara att Ja jag vet inte hur vi ska lösa det där! Slutdiskuterat!
Jag upplever honom som mer självcentrerad nu än någonsin. Exemplen är många och kan upplevas som fåniga men de har blivit alltför påfrestande nu. Jag vill ha en liten bil, han vill ha en stor. Vi köper en stor trots att bara jag har körkort!
Om vi tre vill åka till simhallen och han inte vill så låter han bli. Även om det innebär att barnen blir utan bad.
Nu har jag rabblat upp alla hans fel och brister. Att jag själv har mina fel och brister är jag full medveten om. Och visst är vi två om att ha hamnat i denna sits. Vill ha många goda råd på hur vi ska gå vidare.Jag har förklarat hur jag känner, att kärleken känns avlägsen och att jag är rädd för hur det kommer sluta. Min man VÄGRAR att gå i familjeterapi vilket jag tror skulle kunna göra oss gott.
Jag vill verkligen att vi ska förbli en familj!
