Första barnet, i Göteborg?

Oj vilka intressanta diskussioner som dyker upp när jag åker på semester 

Vi visste redan innan vi blev gravida att vi inte ville ta reda på kön. Lustigt nog (inte) har den absolut vanligaste frågan när andra fått veta att vi väntar barn varit om vi vet könet eller om vi tänker ta reda på det. Det säger en hel del om det samhälle vi lever i, eller hur? Den barnsliga sidan av mig vill skicka ett sms som annonserar ankomsten av vårt barn med enbart längd, vikt och orden ett välskapt barn. Sen stänger vi av mobilerna så kan tokfarmor  (o säkert några till) få sitta och undra om hon ska köpa rosa aller blått 

Det känns helt logiskt att man väljer de färger man själv gillar och trivs i till sitt barn. Varken jag eller min man klär oss i pastell, och det finns inte mycket rosa (oavsett nyans) i våra garderober. Däremot gillar vi rött, grönt, blått, lila, turkos, brunt och orange så det är väl inte en helt okvalificerad gissning att även vårt barn kommer ha de färgerna, om hen passar i dem.

Djurgårdsrutan: Synd att jag inte är hemma, hade gärna lunchat idag. Istället blir det jakt på tyg till bröllopsklänningen med mams i sthlm. Håll tummarna för att jag hittar nått fint.

Och till att vara lagom varm  och bekväm såklart =)

Baah, jag menade ju Lunden och inte Lundby. Det är inte lätt när man sällan kommer utanför Majorna 

Jag tror att man kan vara en Majornaförälder oavsett var man bor :)

 

Ja, men "majornaföräldrar" finns ju överallt! Bara det att alla mina kompisar här i stan som har barn och "är mer lagda åt det mer könsneutrala (om vi nu ska kalla det så)" är majornafolk. Jag är nog "mer majorna" än vasastan (även om det är där vi bor nu) och har massa andra fina såna uttryck. Som "frölundamorsa". Och det är inte heller nåt negativt. Känner finfina frölundamorsor. Men folk fattar alltid när man säger "frölundamorsa". Detta är ju kanske det man anv i GBG. Jag sa annat när jag bodde hemma i sundsvall. Då var det andra områden i stan som hade olika klang. För min del kan jag tänka mig att tillhöra allt. Jag är nog lite av alla delar. Lite majorna, lite city, lite frölunda...

Jag kommer berätta att vi ska ha en pojk för att det är viktigt för Mig att vänja mig vid tanken, vad andra tycker är skit samma. Jag kommer klä honom i alla möjliga färger (utom rosa och lila om han inte ber om det själv) men jag kommer antagligen peka mer på bilar än dockor när han sitter i vagnen. Om sen ungen tar tag i en docka så ska han så klart ha en docka! En Skrållan som säger "mamma, jag vill ha plättar". En sån hade jag. Gud va jag hatade den dockan. Man bytte skiva i ryggen och så raspade det när hon pratade. Läskigt. Min blunddocka Johanna däremot: hon var fantastisk. Hon fick sand i ena ögat en semester och sen var hon lite sned och inte lika rolig att leka med... Stackarn.
 

När jag & min bror var små bodde vi på landet. Vi lekte mest med varandra och hade ett stort rum som vi delade. Leksakerna som var i rummet var bådas. Mest var det nog bilar och lego, och ett och annat pussel. Ja, och så ett "posten" sätt med stämplar och allt möjligt som jag älskade.
I allafall, när jag sen började i skolan och fick tjejkompisar så lekte dom ju med Barbie och My little pony. Och om man inte hade sånna själv så kunde man ju inte vara med och leka. Så därför köpte mina föräldrar det till mig,

Vart vill jag då komma med denna lilla återberättelsen då? Jo, att vi kan nog tänka hur könsneutralt som helst så länge våra barn bara umgås med oss, sina eventuella syskon och andra personer som vi väljer åt dem. Men så fort dom börjar på förskolan så kommer vårt inflyttande på vad dom leker med och tycker om för färger osv vara väldigt begränsat - grupptrycket styr liksom. Sen tror jag att vi alla har som ambition att uppfostra våra barn (oavsett kön) till att bli självständiga individer med bra självkänsla som kan ta egna beslut om vad dom själva tycker om och inte när dom blir lite äldre.

Jag och maken diskuterade detta när jag berättade om vår diskussionen här i tråden och han sa nåt klokt (inte ofta men ändå. Haha) att bara att man TÄNKER att alla människor ser olika på detta med hur man ska se på barnets kön så har man ju kommit långt. Att man är varse om att alla människor tänker olika och respekterar detta och samtidigt har tänkt igenom lite hur man själv vill göra är ett stort steg. Och jag håller med honom.
Precis som du Kiaa skriver så handlar det ju för alla oss i tråden om att göra så våra barn växer upp som självständiga lyckliga individer vilket jag tror de kommer göra med så smarta föräldrar som alla oss här inne! Eller  hur?

Absolut :)

Jag tror precis som din man att det viktigaste är att man funderar krng sitt eget och andras sätt att tänka.