Hur länge ska man vänta innan man försöker igen?

Hej
Jag tror det är väldigt olika innan man är redo igen. Vi förlorade vår dotter i samband med förlossningen i april. I början kände jag nästan panik över att jag var tvungen att bli gravid igen. Nu har det gått två månader och nu skulle jag verkligen inte vilja vara gravid! Det går lite upp och ner. Klart vi vill ha barn, men det barnet jag vill ha kan jag aldrig få tillbaka.

Idag fick vi obduktionssvaret och det visade att vår dotter hade för små lungor till följd av att blodkärlen i moderkakan inte utvecklats som dom skulle. Läkaren kunde inte svar på om det var genetisk så nu skall vi gå vidare med genetisk utredning. Vi vill inte vara med om det här igen.

Jag inser att det här inte är svar på din fråga men det finns nog inget exakt svar heller. Vi kommer i alla fall vänta tills vi fått svar på alla utredningar.

Kram

Förlorade Max för bara två veckor sen men i samband med beslutet att låta honom somna bestämde vi att vi ska försöka igen med en gång...skiter fullständigt i väntan utan kör bara på...men vi håller inte koll på äl och mensen har inte kommit igång, så de kommer när det kommer...men då är vi redo...så känns de iaf nu.

hört att bm rekommenderar att vänta ett par månader men de va ju sex veckor sen han kom till oss så där är vi ju snart ändå

förlorade vår lilla son för knappt sex veckor sen. min läkare bad mig vänta ett par menstrautioner innan vi sätter igång igen, har haft en menstraution nu. ska på efterkontroll i mitten av juli o sen kommer vi nog sätta igång igen för jag känner mig redo, det är bara kroppen som måste hänga med också. Jag vill inte vänta längre än nödvändigt, även om jag är lite rädd för en ny graviditet, men tror inte att rädslan kommer o bli mindre ju längre vi väntar, tror det blir tvärtom och vi vill ju ha barn. Visst att vi redan fått barn, Wilton kommer alltid o vara vår första, men vi vill ju också ha ett barn som vi kan få med oss hem, att ta hand om som vi tänkte göra med Wilton...

jag tror bara det är ni själva som bestämmer när ni är redo, när ni känner att ni är starka nog att ta steget... Lycka till!

Kramar

Jag förlorade mitt barn för 1 år sedan. Jag känner så här..Man ska sörja och bearbeta det barn man har förlorat! Vem vill vara ett ersättningsbarn?..Ingen! Och det går inte att ersätta ett dött barn..

Man bör sörja,man bör bearbeta förlusten! Man kan komma över en förlust av sitt barn om man bara tillåter sig att sörja färdigt! Och när man har sörjt färdigt så känner man i hjärtat att nu är jag färdig nu kan jag ta emot ett nytt barn.

Så känner vi nu..Och faktiskt..Jag kommer inte att vara ett dugg rädd när jag blir gravid.. Förlorar vi nästa barn också så vet vi att vi klarar det..Vi överlever..Och vi överlever inte bara,utan vi är ännu starkare än vad vi var innan..Man blir det av att genomgå en kris och ett sorgearbete och kommer ut ur det som färdig..

Man ska inte sätta ngn prestige i att genast skaffa ett nytt barn..Vansinnigt tycker jag!

Sörj och låt tiden ha sin gång..Det mår man bäst av!

Jag känner många som förlorat barn som berättat hur dåligt dom mått graviditeten efteråt då dom blivit gravida genast..Dom har varit livrädda,dom har haft svårt att ta till sig barnet efteråt...

Vänta och låt själen och hjärtat läka..Skaffa sedan fler barn när själen kommit ikapp..

Hej!
Beklagar båda era förluster.
Jag förlorade min andra son i v34 för tre år sedan drygt. Jag hade då en son som var 2,5 år.  Min första tanke vara att jag bara måste ha ett ytt barn på en gång, det blev helsjukt. Jag fick rekommendationen att vänta 6-12 månader för att återhämta sig fyskiskt men framför allt psykiskt.
Jag blev gravid 13 månader efter med tvillingar, så jag fick ett litet bonusbarn också!

Att råda någon är så svårt. Om jag hade vetat med facit i hand att jag skulle bli gravid igen så hade jag varit coolare. Nu var ju min rädsla att jag aldrig skulle kunna föda ett levande barn igen och därför var det lika bra att försöka så fort som möjligt så att inte tiden rann iväg.

Vilket beslut du än fattar så tror jag att det är rätt för dig. Håller tummarna!

Hej,

Jag är verkligen ledsen för er skull!

Vi förlorade vår dotter för ca 4,5 år sedan och fick då rådet av en psykolog att vänta minst ett år innan vi försökte igen. Sedan dess skulle jag vilja ge henne en stor smäll på käften! Det visade sig att vi hade väldigt svårt att bli gravida och har nu genomgått flera IVF och inseminationer. För ett år sedan blev vi gravida på naturlig väg men fick missfall tidigt. Nu är vi gravida igen och är i vecka 8 och självklart väldigt nervösa över om det ska gå bra eller inte.

Mitt råd är att lyssna på din kropp och ert psyke. Känner ni för att försöka på en gång - gör det, känner ni er inte redo - avvakta!

För oss har de här 4,5 åren varit riktigt tuffa och jag tror att vi har lidit mer än om vi hade lyckats bli gravida på en gång efter vår dotters bortgång. Men det är vi och jag tror inte det finns någon linje att gå efter som är generell.

Håller alla tummarna för er och hoppas att ni lyckas så snart ni är redo!