Det är så tomt

Så stärk du är, trotsallt. Du vägrar att släppa tanken, om att max finns kvar, för det gör han ju! Fast i en annan form. Som en ängel, som ett ljuvligt och sorgset minne, som sprudlar av akärlek och sorg på samma gång. Så stärkt av dig att hålla max vid liv, genom att prata om honom, fortsätt med det! Döden är motsatsen till födslen, men inte längre bort för det. Döden är en del av livet, som vi aldeig lär oss dela. Vaför? För att så många inte står ut med smärtan, den är för tung att bära och dela.

Jag vet inte varför lilla max dog, men jag har själv en litet ängel som jag bär på, som jag burit på i många år förvisso, men som fortfarande är precis lika levande.

Så lät våra små änglar leva! Kanske kan de träffas och busa tillsammans?

Jag beklagar sorgen av hela mitt hjärta.

Jag har inte själv gått igenom det som du har, men jag har två små hemma och jag vet med säkerhet att jag inte ens kan tänka tanken hur det skulle kännas om de skulle ryckas ifrån mig. Så jag vet att inga ord i världen kan få dig att må bättre och jag är verkligen ledsen för din skull att vissa av dina vänner drar sig undan. Jag tror att många människor blir fruktansvärt obekväma och vet inte hur de ska va eller vad de ska säga i en sådan sits och då är det lättare att dra sig undan, men de glömmer att du är det viktigaste i denna stund och att det är du som behöver tröst inte att du ska trösta dem. Försök att ta en dag i taget och och ty dig till de vänner som verkligen finns där, kräv av dem att de ska lyssna och om de verkligen är sanna vänner kommer de alltid finnas där för dig. Tusen kramar till dig! Jag hoppas verkligen att det är som de säger att tiden läker alla sår.....det hoppas jag verkligen för alla mammor som nånsin har eller kommer att behöva gå igenom förlusten av ett barn.

Ja min Max finns kvar på alla sätt och vis.

Efter en månad frisk och stark trots att han va prematur fick han massiva hjärnblödningar. Nåt som va väldigt ovanligt men de skulle givetvis hända oss.

Den enda tröst jag kan finna just nu är att se på alla bilder, minnas, se på filmerna vi spelat in och höra honom skrika och knorra...se hans underbara ögon. Jag vill att alla får se honom...inte va rädda. De kort jag visar lever han...det är kort alla velat se förut men nu...väldigt få.

De som ändå står oss nära finns här men de är underligt att de ska krävas en sån här kris för att se vilka som betyder nåt. Många är underbara och pratar gärna om Max, men de är alldeles för få.

Redan när jag fick Max fick vi två korkade kommentarer...en av svärmor och en av min ena svägerska; vi vill inget köpa...han är så liten så han dör nog...men så va inte fallet då!! Han va frisk och stark men nu har de fått "rätt"

Fina du. Jag förlorade mitt barn för exakt en vecka sedan i magen.Vår pojke blev bara 24 veckor.

Ville bara säga att det inte är du som gör något fel utan andra som inte förstår och blir rädda och tror att det blir bättre när de inget gör. VIlket är så fel, fumlanden och halva meningar och klumpiga kramar är det som behövs i dessa lägen. Det finna inga rätta ord för det här. Det är ju liksom tok redan från början.

Försök vända dig till dem som kanske förstår att finnas till. Prata sen med de andra om din besvikelse. Eller skit i dem om du vill. Nu ska du inte göra något, och sluta aldrig prata om Max. Det behöver du.

Äsch, om de sa' så måste det ha' varit i ren panik, sådant säger man väl bara inte! I vilket fall som helst, så har du foton och filmer kvar. Det har inte jag, men jag har de stärka minnena, som är lika levande som då, när min lilla ängel levde.

Det är minnerna som håller os efterlevande vid liv, vi måste ju leva för att visa andra vår smärta, och vår ödmjukhet som vi lär ut till andra, som gnäller över minnsta lilla trots och pip. Vi skulle alldrig för en enda sekund gnälla över skikiga nätter, bajsyllda blöjor och tvätthöger som öpnar dörrar av sig själv. För det finns inte i vår värld.
Inte när vi träffat döden.

Då finns i stället pytte små saker och händelser, som många kanske inte ser, men som vi kan förmedla.

Jag tror att det handlar om att man inte vågar ställa frågor, man tycker att det man säger är futtigt, kommer ut fel eller låter banalt. Jag hade själv inte vågat ställa alla frågor jag hade i en sån situation. Jag hade varit rädd för att säga fel saker.

Du kanske kan säga att du gärna VILL prata om Max och att de får ställa frågor, du svarar gärna?

Jag pratade med en person som förlorat ett barn i hjärnblödning några dagar gammalt. Detta var väldigt många år sen, men han hade en sån kärlek i blicken när han pratade om förväntan och kärleken till det här barnet. Jag såg ingen sorg i hans ögon när han berättade, bara kärlek. Han kände säkert sorg och saknad, men tiden hade läkt hans sår och kvar fanns ärret som en kärlekstatuering i själen. Det sägs att ju större sorg, desto större var kärleken. 

Jag tror att Max väntar på er där uppe i himlen. Han kommer att ta emot er med öppna armar den dagen det blir er tur. 

TS...

Jag har inga bra ord - vem har det när man står inför en förälders oerhörda sorg ?! - men jag kan säga att jag har ett visst hum om vad du går igenom. Vår lille Ronan föddes också för tidigt, tillsammans med hans tvillingsyster Selma, och vi låg inne en månad på neo. När vi kom hem så var bägge barnen i perfekt skick och utvecklades precis som de skulle.

Men fem veckor senare så vaknade han inte efter att ha sovit middag. Han hade somnat in för alltid i plötslig spädbarnsdöd.

Kvar var vi med våra två andra levande barn och den oerhörda sorgen efter vår lilleman som ryckts ifrån oss precis när vi vågade tro på att allt skulle gå bra. Många drog sig undan, undvek oss, ryggade tillbaka, andra kom med extremt klumpiga kommentarer, och ytterligare andra visade sig vara riktiga pärlor.

Men ensamheten och känslan av att vara pestsmittad, den satt i länge.

Det är svårt, men sålla bland familj och vänner ! De som inte orkar finnas där på ett bra sätt är ändå inte värda att lägga sin energi på. Ta emot de andra, även de ytligt bekanta som först nu visar sitt värde, och låt dig vila i deras styrka.

Värme !

de värsta med min svärmor och min svägerska är att de verkligen menade det de sa...de sa det inte vid ett tillfälle utan fler gånger...de va mycket annat de också sa och de finns folk i vår närhet som frågat om vi vågar hoppas på att Max ska bli bra för att han va så tidig.

Även min mamma har fått såna kommentarer; vågar de hoppas?

Ska jag behöva trycka upp journalerna i ansiktet på dem? Där de står hur förundrar personalen va över Max, att han inte förstod att han va en liten bebis och inte skulle kunna göra allt han gjorde? Att vi hela tiden fått höra positivt av personal och läkare...varför skulle vi tro att han skulle försvinna från oss då?

och så va det just de som hände.

en person log till och med när hon beklagade, en av de som hela tiden trott att detta skulle hända. Som inte ville förstå när jag försökte förklara att en sån blödning Max fick efter så många veckor är extremt ovanligt?

Jag vet själv att jag haft svårt för att veta vad jag skulle säga när folk runt mig gått igenom det vi nu själva går igenom...men aldrig har jag vikit undan  och försvunnit in i skuggorna. Jag har aldrig låtsats som att jag inte sett personen i fråga.

När jag hade personer i min omgivning va jag inte vuxen än...kanske gjorde det en skillnad?

Vet inte vad jag vill ha sagt med detta heller...men hur förväntas man komma tillbaka till jobbet t.ex. när folk håller sig undan? Som tur är bor vi i en liten ort så personalen på ica känner jag och de har iaf inte vart några problem...men en sån sak som att handla, gå ärenden, de gör att folk tittar lite snett också...redan? orkar hon redan...ja men då va de nog inte så farligt...de va ju tur att de inte hann att få hem honom...

Jag är virrig i mina tankar som de kanske märks...men en sak vet jag...varför kan folk iaf inte bete sig normalt? jag är ju jag fortfarande...något förändrad men ändå jag...

många gånger beror det på okunnighet, just för att vi gör döden till ett tabu. Så är det inte i alla kulturer dock, men här hos oss. Har man inte själva varit igenom det, då kan man inte sätta si in i dan drabbades smärta. Man blir osäker och tafatt, eller håller sig undan.

Kanske skall du skriva ett brev till din chef och dina kollegor, om hur du önskar att bli' bemött när du kommer tillbaka till jobbet? Eller prata med en från facket, så denne kan prata med dem?

Klart du inte skall gå runt med negativa tanker om andra, ingen vill ju något illa, men somsagt är många okunniga och blir' därför förvirrade och osäkra. Ja' fy sjutton, livet är så orättvist ibland, och vi kan inte ta' det till oss. Men minnena kan vi ha' kvar som ingen kan röra.