Att förlora ett vuxet barn, någon mer som gjort det?

Beklagar verkligen att du inte fick behålla ditt barn här på jorden, ville bara kicka en stor varm kram till dig Hoppas du får många bra och värmande svar i tråden och stöttning på vägen.

Hej

ville bara beklaga sorgen  och trots att jag inte varit med om något sådant tragisk vill jag skicka dig styrkekramar!

Har en nära vän som förlorade sin 19-åriga son i trafikolycka för ett par år sedan som hade det jobbigt men hon säger att det är viktigt att prata om det (så som du skriver att du behöver prata) med männniskor i liknande situationer och med människor som inte varit med om men vill gärna lyssna på en.

KRAM

Har du kvar mitt nummer så får du väldigt gärna höra av dej annars så pratar jag med dej här.

Fy fan vilken sits. Jag har två vuxna barn och jag vet inte vad jag skulle ta mig till om det hände något som gav den utgången. Jag beklagar verkligen. Överlever man sånt här?

Det finns en kvinna här på forumet som förlorade sin 24-årige son. Fruktansvärt tufft. Vi skrev länge till varandra. Det är ett par år sen nu. Smärtan lindras men det försvinner inte, den bara ändrar form.

Är fruktansvärt ledsen för din skull. Kan inte trösta. Bara sända en varm varm kram.

Usch... kan inte sörja på samma sätt som du eftersom du fick ha din son hos dig iaf ett antal år. Förlorade min son när han fortfarande låg i magen. Men sorg är förskräcklig. Hoppas att du kan få tid och rum att sörja. Jag ska skänka en tanke till din son. Kram

Hejsan!!

Beklagar förlusten av din/er son.
Smärtan är lika stor, liten el. stor spelar ingen roll!!
Man kanske sörjer lite olika bara,
men ens barn är alltid ens barn!!!

Vår flicka var ganska liten, 2år&3mån.
Jag är med i en förening som heter FEBE,
den är för alla som förlorat barn, oavsett ålder & orsak.
Huvudföreningen finns i Kista, men det finns även
lokala föreningar ute i landet.
Dom finns även på nätet,
 www.febe.net 

Hoppas att du kan finna någon att tala med,
och som orkar lyssna.
Lycka till!!
Många varma styrkekramar........

/maria, mamma till
änglaprinsessan Alice

Hej...jag finns för dig det vet du...och du finns där för mig och det är jag så tacksam för. Skönt att få prata med dig som förstår och vet hur det är.

Jag e bara 18 år o har inte barn.. men jag beklagar verkligen sorgen :(
Det e självklart inte bara småbarn som ska få kallas änglabarn.. oavsett hur gammal man än är kommer man alltid vara den lilla flickan/pojken i sina föräldras ögon.

Massa kramar till dig..

Beklagar verkligen!
Livet kan vara riktigt orättvisst :(
Skickar massor utav styrkekramar.

Jag har inte förlorat ett vuxet barn. Min dotter var 15 månader gammal när hon dog. Och jag upplevde precis samma sak som du... Overklighetskänslan... Det oförståeliga i att stå framför en gravsten och se hennes namn i guldbokstäver... vetskapen om att "Aldrig mer"... Aldrig mer skulle jag få möta hennes blick, höra hennes röst, se henne leka med sin bror...

All kärlek och värme till er i allt det svåra och ogripbara...

Sanna

Hej!
Jag beklagar av djupet av mitt hjärta förlusten av din son.
Jag har själv inte förlorat något barn men förlorade min lillebror den 23 jan i år han va då 30 år.
Jag går inte till graven då jag inte kan förlika mig med att det är min bror som ligger där medans mamma är där varje dag en till två gånger,jag förstår din känsla att det är overkligt.

Skickar med massor av styrkekramar!! 

Beklagar verkligen din sorg! Försöker desperat skicka lite värmande tankar genom cyberrymden. Obegripligt för mig å alla som inte drabbats av det..
Jag kan bara snudda vid tanken på att förlora någon av mina söner och får genast andnöd och ögonen svämmar över av tårar.

Däremot förlorade jag hastigt min 21-årige lillebror så sent som för bara några dagar sedan och det är fortfarande så att jag inte riktigt tagit in det, han är inte "borta" för mig ännu.

Det som känns allra tyngst just nu är att se hur vår pappa tvingas genomlida samma sak som du gör (även mamman såklart men henne jag jag inte så mycket kontakt med) Av hela mitt hjärta önskar jag att det fanns något jag kan göra för att lindra hans sorg, men inget kan ju ta udden av smärtan när det gäller ens barn.. Han har krympt ihop och åldrats säkert 15 år på dessa fyra dagar sedan det hände.

Vet inte varför jag skiver egentligen.. blev vridet till ett ego-inlägg när det eg var du som ville ha stöd och åsikter.. Sorry
Hur som helst tror jag inte sorgen skiljer sig det allra minsta oavsett om man mister ett litet eller ett vuxet barn. Däremot kanske sorgeprocessen får ett lite annorlunda förlopp.. Då ett vuxet barn som är mer självständigt plötsligt är borta blir kanske inte tomheten lika fysiskt som vid ett litet barns bortgång då man plötsligt står där med ödslig barnkammare och tomma händer. Tyvärr kan nog detta göra att man många gånger inte alls får samma stöd då det gäller större barn trots att förlusten är precis lika stor.

Får jag vara personlig och fråga hur du upplevde stöd och uppbackning med t ex psykolog osv? Måste man ta tag i sånt själv eller blir man erbjuden via vården eller begravningsbyrån eller nåt?
Som det verkar i vår familj nu har polisen (tror jag det var) ordnat så våra två yngsta bröder fått träffa en kurator men inte pappa verkar det som (kan också vara så att han avböjt) det är jättesvårt att prata med honom, han är liksom "avstängd" och jag är riktigt orolig. ..visserligen är det ju så färskt ännu.

Sköt om dig!
Många värmande kramar

Beklagar sorgen =( ingen ska behöva dö så ung.. :(

En kompis miste sin 21-åriga arbetskamrat för några veckor sedan, killen hade precis tagit mc-kort och skulle visa upp motorcykeln på jobbet för alla för första ggn, då går något väldigt galet och han kör av misstag rakt in i en betongvägg och dör.. helt plötsligt hade en ung mans liv slocknat, så fruktansvärt onödigt och hemskt. Tycker så synd om hans familj..

stor kram! 

Stor kram till dig, vet tyvärr precis hur det känns.
För mig är det snart 3 år sedan min son omkom i en olycka. Första¨året var värst nu finns inte den där smärtsamma, tunga sorgen som vrider en kniv i hjärtat på en, på samma sätt. Saknaden finns alltid kvar  men de allra smärtsammaste stunderna kommer inte lika ofta (tyckte det var konstant från början) utan någon gång om dagen. Det gör fortfarande ont.
Jag funderar mycket på hur livet hade kunnat vara, vad min son skulle göra idag, hur han skulle se ut.
Han skulle gått ut 9an i juni.

Det finns även en förening som heter VSFB som du kan kolla upp om du vill.