Att förlora ett vuxet barn, någon mer som gjort det?
Jag förlorade nyligen min 21-åriga son.
Allt skedde så plötsligt o oväntat.
Är fortfarande lite i chock o i förnekelse tror jag.
I ena stunden förstår jag att han är borta o i nästa känns det helt overkligt.
Känns så SJUKT att gå till en grav där det på gravstenen står min egen sons namn.
Det ska INTE vara så.
Barn ska inte gå före sina föräldrar.
Känns som om många tycker att änglaförälder är man bara om man förlorat små barn.
Men ett barn är alltid ens barn oavsett ålder så jag kallar mig (tyvärr) änglaförälder.
Kan bara säga att SMÄRTAN är den värsta man kan uppleva o den måste jag leva med resten av mitt liv. 
Finns det fler som förlorat barn som är lite äldre?
Inte bara vuxna men lite äldre typ tonåren o uppåt.
Behöver prata med er som förlorat barn i tonåren eller som vuxna.
Orkar du så hör av dig.
Kram från en mamma till 2 barn på jorden o en i himmelen
Du fattas oss min änglason 