• susye
    Äldre 23 jun 01:38
    102344 visningar
    86 svar
    86
    102344

    Att förlora ett vuxet barn, någon mer som gjort det?

    Jag förlorade nyligen min 21-åriga son.
    Allt skedde så plötsligt o oväntat.
    Är fortfarande lite i chock o i förnekelse tror jag.
    I ena stunden förstår jag att han är borta o i nästa känns det helt overkligt.
    Känns så SJUKT att gå till en grav där det på gravstenen står min egen sons namn.
    Det ska INTE vara så.
    Barn ska inte gå före sina föräldrar.
    Känns som om många tycker att änglaförälder är man bara om man förlorat små barn.
    Men ett barn är alltid ens barn oavsett ålder så jag kallar mig (tyvärr) änglaförälder.
    Kan bara säga att SMÄRTAN är den värsta man kan uppleva o den måste jag leva med resten av mitt liv. Gråter
    Finns det fler som förlorat barn som är lite äldre?
    Inte bara vuxna men lite äldre typ tonåren o uppåt.
    Behöver prata med er som förlorat barn i tonåren eller som vuxna.
    Orkar du så hör av dig.

    Kram från en mamma till 2 barn på jorden o en i himmelen

    Du fattas oss min änglason Hjärta HjärtaHjärta

  • Svar på tråden Att förlora ett vuxet barn, någon mer som gjort det?
  • Äldre 23 aug 08:27
    #71

    Hej

    Såg ditt inlägg nu och såg att det är några år sedan din son gick bort

    Vi har varit med om något liknande med vår 19 åriga son i början på juli nu i sommar

    Lever i en mardröm vi inte kan vakna upp från ..

    Hör av dig gärna om du vill

    Hälsningar John

  • Äldre 23 aug 23:29
    #72

    Hej!

    Min son gick bort den 12/8-17.

    Gråter just nu o har en sådan smärta i bröstet

  • Äldre 25 aug 21:23
    #73

    Svar till Johan!

    Vet inte hur man tar kontakt med er via detta forum privat. Är inte en fena på data/nätet.

    Om du vet hur du kommer åt min mail välkomnar jag dig att kontakta mig. Håller helt med er att man lever i en mardröm. Själv kallar jag det att leva i en sevdovärld / parallelvärld med vår värld. Allt är heltänket ovärkligt.

    Jag är normalt en stabil person som hjälp många människor i sorg/kris o nöd. Hoppas stt vi får kontakt bara människor med liknande upplevelser kan hjälpa o heal varanndra. Kram????????????????????

    K /Marie

  • Ons 18 apr 2018 22:42
    #74
    -1

    Hej .. tyvärr så har jag denna erfarenhet också . Min som gick bort 2 juli i suicid, han blev 18 år. Det är fruktansvärt, kämpar varje dag med svåra o tunga tankar.

    Förstår dig tyvärr exakt vad du gåt igenom .. hör gärna av dig om du orkar

    J

  • Lör 21 apr 2018 11:20
    #75

    Jag hittade min älskade pojk i tisdags morse???? Kan inte äta, får den bilden när jag blundar....jag bara finns, orkar ingenting. Har flera barn som jag vill trösta, orkar inte???? Vill bara kunna somna....

  • Ons 25 apr 2018 21:10
    #76

    Vet inte vad jag ska säga.. men förstår i varje fall att du mår skit..

    Är där själv, fast det hände med min son 2 juli -17

    Kan fortf inte förstå att det är sant

    Hör av dig om du vill

    John

  • Tor 3 maj 2018 21:16
    #77

    Min bror försvann spårlöst 1986. Jag var då 13 år. Han har än idag inte hittats. Mina föräldrar har lidit av det.

  • Tor 3 maj 2018 21:17
    #78

    Vi har ansökt om att dödförklara honom.

  • Tor 3 maj 2018 21:17
    #79

    Vi har ansökt om att dödförklara honom.

  • Fre 25 maj 2018 13:40
    #80
    JohnSB skrev 2017-08-23 08:27:04 följande:

    Hej

    Såg ditt inlägg nu och såg att det är några år sedan din son gick bort

    Vi har varit med om något liknande med vår 19 åriga son i början på juli nu i sommar

    Lever i en mardröm vi inte kan vakna upp från ..

    Hör av dig gärna om du vill

    Hälsningar John


  • Sön 3 jun 2018 22:32
    #81

    [quote=78741686][quote-nick]Kastanjegården skrev 2018-05-25 13:40:48 följande:[/quote-nick][/quote]

    Beklagar verkligen och ser att du lider. Ingen svarar dig men det gör jag. Jag hade en syster som tog livet av sig som 19 åring. Är för liten för att komma ihåg var bara 7.

    Men en kram från mig

  • Mån 9 jul 2018 00:17
    #82

    Jag förlorade min son Nik den 16e Mars i år. Han blev 18. Jag var på mitt ställe i Sälen och åkte snöskoter när jag fick samtalet. Han dog av en oavsiktlig överdos av metadon, men även andra droger och psykofarmaka fanns med på en lista i toxikolograpporten. Nik var en fantastisk dykare, en mycket god och snäll kille som pga av hans vikt, snälla, vänliga och goda sinna kallades av oss för Sälen. Han hade en massa planer. Han tog sitt körkort sommaren innan och fick den SAAB Cab vi sparade i garaget sedan jag för länge sedan slutade köra den. Två veckor innnan sin död tog han sitt snöskoterkort och vi skulle köpa en snöskoter åt honom för nästa säsong. Nik dök sedan han var 10 och var nyligen certifierad grottdykare. Han älskade att hänga i Mexico på Yucata där han trivdes med grottdykning och med att hänga på de vita Karibiske stränderna. Hit skulle han åka den sommmaren med oss och stanna och hos våra vänner här utbilda sig till instruktör. Så blev det inte. Han hade perioder då han av understimulering testade allt möjligt och 2 ggr inom loppet av ett halvår hamnade han på intensiven. DXM och Fentanyl...vi trodde han fick ett uppvaknande. Tyvärr inte. Han hade vänner och en flickvän som liksom vi ville hjälpa honom så gott vi kunde. 

    Vi åkt som planerat till Mexico 2 v erfter hans död. Vår stad dit jag åkt för grottdykningen i många år och där jag har vänner bar även på minnen med Nik. De första veckorna gick bra..jag jobbade även om det var hemifrån. Jag dök och var på stranden..hänge med kompisar och på något sätt fungerade. Därefter blev det svårare och svårare. Jag klarar jobbet men inte alltid vara bland människor, så jag jobbar ofta hemifrån och på nätterna. Tur jag kan det i IT branschen. Jag försöker tvinga mig att göra det jag alltid förut blev glad av att göra. Köra MC, dyka, resa, vara uppe i Sälen och åka downhill..jag köpte tom den andra snöskotern som Nik skulle haft och som han önskade sig.

    Tyvärr är inget sig likt. Jag har nu varit i Mexico i 3 veckor och dykt knappt 4-5 dagar. Suget är inte riktigt där och fokusen som krävs för grottdykning heller. Jag tar Voxra och i Sverige träffar psykolog och har psykiater. Jag har diagnosen svår depression, svår ångest och utmattningssyndrom. 

    Alltoftare tänker jag på att jag har gjort mitt i detta liv och att jag kommer nog att inom inte så avlägsen framtid bege mig på det mest mystiska dyket där min fina älskade Nik dyker nu. Jag tänkte på att somna in med helium vid hans plats på kyrkogården en fin solig eftermiddag, eller ta 400-500 mig metadon och driva iväg. 

  • Sön 22 jul 2018 14:46
    #83

    Jag förlorade min 28-årige son för snart 6 månader sen. Mår skit men försöker leva ändå. För det vet jag att han hade velat. Sorgen finns där alltid. Man är halv som människa o aldrig blir någonting som förr.

    Ställer mej frågan om o om igen.. varför... ingen vet vad som hänt.. han är bara borta.. för alltid...

  • Sön 22 jul 2018 14:46
    #84

    Jag förlorade min 28-årige son för snart 6 månader sen. Mår skit men försöker leva ändå. För det vet jag att han hade velat. Sorgen finns där alltid. Man är halv som människa o aldrig blir någonting som förr.

    Ställer mej frågan om o om igen.. varför... ingen vet vad som hänt.. han är bara borta.. för alltid...

  • Sön 22 jul 2018 14:46
    #85

    Jag förlorade min 28-årige son för snart 6 månader sen. Mår skit men försöker leva ändå. För det vet jag att han hade velat. Sorgen finns där alltid. Man är halv som människa o aldrig blir någonting som förr.

    Ställer mej frågan om o om igen.. varför... ingen vet vad som hänt.. han är bara borta.. för alltid...

  • Tor 22 sep 08:05
    #86

    Min son blev mördad den 15/8 -2022. Han skulle fylla 23 år i oktober. Vi hade ingen kontakt dom senaste 2 åren p.g.a hans missbruk men jag hade hela tiden "koll" på var han fanns och vad han gjorde. Han valde att "säga upp" kontakten med mig när jag började säga nej till att låna ut pengar. Jag slutade att vara medberoende helt enkelt. Han visste att jag älskade honom och att han kunde höra av sig när han ville men han valde att låta bli och jag respekterade det, tänkte att han kommer tillbaka när han har valt bort drogerna. Han hann aldrig komma tillbaka! Någon valde att sticka en kniv i honom och ta hans liv ifrån honom! Vårt återseende efter 2 år blev inte som jag hade föreställt mig...han i kista och jag gråtandes sidan om. 
    Jag är skild från hans pappa sen många år och vi har inte den bästa kontakten tyvärr. 
    Jag lever med en ny man sen ett par år, han kände inte min son (träffat honom snabbt 2 ggr) och har inga egna barn. Känns inte som om han förstår riktigt hur jag mår. 
    Mår skit, är sjukskriven och känner mig så jävla ensam i min sorg här hemma. 

    Har en bra kurator, har vänner men ändå... 

Svar på tråden Att förlora ett vuxet barn, någon mer som gjort det?
Logga in
Bli medlem