Graviditeten är ingen ursäkt men en förklaring. Jag jämförde det med att gå igenom hela pubertetens motsvarighet av hormoner på bara ett par-tre månader. När man börjar "vänja sig" vid hormonerna blir det bättre.
Men konstiga "ryck" och "nycker" kan finnas kvar 
Jag säger inte att detta gäller i TS fall, men jag kan tänka mig att graviditeten ställer till det på fler sätt än "bara" hormoner och humörsvängningar.
Jag var absurt trött de första tre månaderna, och sov mer än jag var vaken, mannen kunde inte riktigt helt förstå varför vi inte kunde göra "som vi alltid gjort" på kvällarna efter jobbet. Vilket självklart var jobbigt för honom. Dessutom fick ju han dra det lasset vi båda var vana vid att JAG drog hemma. Om jag alltid såg till att blommorna var vattnade, disken plockad, dammsuget, fixat, hemmatrevligt osv och sen inte klarade av att göra något sånt, och det helt plötsligt låg på honom (som inte var van att göra det, och kanske blev irriterad över att jag blev sur över all disk som stod) ja, då påverkar det ju också.
När magen sen är stor, tung, ivägen, vatska, smärta osv sätter in kommer man tillbaka till samma scenarion. En man kanske inte förstår det fullt ut.
Men igen, förklaringar och inte ursäkter. 