Forum Pappagrupp - Gravid
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Min tjej är gravid och blivit ett monster!!!!

    Fre 2 jul 2010 03:03 Läst 130353 gånger Totalt 119 svar
    endagi­morgon
    Visa endast
    Fre 2 jul 2010 03:03

    Hej! Jag undrar om de är någon mer blivande pappa som har samma problem! Vi väntar mitt första barn :) hennes tredje :( Men hon har ju fan blivit ett monster :( humöret vänder fortare än va ja hinner blinka! Vad jag än säger är fel! Finna de någon mer som lever i detta just nu?? Jag älskar henne överallt annat o tänker självklart inte lämna henne! Men de börjar bli lite jobbigt! Och vi är bara i v 11. Mvh Pappan

FRÅGA BARNMORSKAN

  • Nenne6­66
    Visa endast
    Ons 20 aug 2014 14:58 #101 +1
    Tuggben skrev 2013-06-12 00:02:26 följande:

    Tänk då att vara detta "monster" och dessutom vara helt oförmögen att styra alla kraftiga känslor och tankar som kommer.

    Dessutom har du ont i varenda kroppsdel, är stor och tung och kan inte göra det du brukar, din kropp ser helt förändrad ut, inga kläder passar, du kan inte sova, känner dig konstant sjuk med yrsel, svettningar, svårt att andas och är svullen överallt, du mår illa, det sliter och drar i livmodern och du har hemmorojder och åderbråck.

    Ni män har det otroligt enkelt, det enda du behöver göra är att gå därifrån när det blir för mycket. Din tjej kan inte det utan är fast i kroppen och måendet.

    Jag har mått skit både psykiskt och fysiskt under graviditeten och det går ibland ut över min sambo. Jag kan tycka att han är ego och borde hjälpa mig mer ibland, då blir jag sur.

    Men ibland är det bara massa jobbigt som rusar inom mig och då ångrar jag det jag har sagt efteråt, då var det inte befogat.

    Prata med din tjej, som många föreslagit, om hur ni kan göra när det blir sådär jobbigt. Jag brukar ringa en vän eller min mamma och prata av mig när jag är mitt inne i det, har inte känslan gått över efter det så tar jag upp det med sambon. Är ilskan borta så kanske det bara var hormoner?

    Att få lite tid på sig gör att man kan sålla bort dom värsta svordomarna.

    Säg till henne att du förstår att det är jobbigt och fråga hur du kan underlätta. 

     


    Det utesluter väl inte att en blivande pappa också kan ha det jobbigt? Att påstå att en engagerad blivande pappa som älskar sin fru har det 'otroligt enkelt' känns väldigt väldigt egoistiskt.
  • sparic­ho
    Visa endast
    Tor 21 aug 2014 16:57 #102

    Hon lämnade mig idag. Så här står man, helt utanför. Är helt knäckt! Lämnad utan förklaring.

  • Fre 22 aug 2014 08:52 #103 +1

    Hennes dåliga beteende verkar bero på annat än gravidhormoner.

    Jag väntar mitt andra barn och beter mig inte som ett monster. Nog kan jag svänga snabbt å lipa en skvätt här å en skvätt där. Men aldrig bete mig som en ouppfostrad 14åring.

    Hoppas det blur bättre. Kram.

  • Mån 25 aug 2014 22:51 #104

    Hej,
    Jag lider verkligen med dig och jag kan tala om att jag sitter i väldigt liknande situation. Min tjej är just nu i vecka 17 men hon vill inte att jag ska vara i närheten av henne. Just nu bor vi i olika städer. Vi har varit ihop i lite över ett år. Jag höll på att leta jobb där hon bor för att vi hade kommit överens om att vi skulle bo där. Jag pendlade fram och tillbaks för att vara med mina älsklingar så mycket som möjligt (3 timmar väg med bilen). Hennes barn som är 20 månader gammal är som min dotter (hennes biologiska pappa är inte med i bilden alls) och flickvännen föreslog att dottern skulle börja kalla mig för pappa vilket hon nu gör. Det var hennes förslag att vi skulle skaffa barn och vi blev med barn från första försöket. Det började med illamåendet vid v 7 och humöret ändrades. Man kan säga att jag blev behandlad som en dörrmatta. Efter att vi åkt utomlands så kände hon att hon var osäker på vad hon kände för mig. Hon började tom fundera på att göra abort. Första gången som hon talade om att hon kände så blev jag helt förstörd. För att göra en lång historia kort så har jag inte fått träffa de i tre veckor. Hon mår fortfarande illa och mår psykisk inte så bra. Hon är inte sig själv och alla hennes nära och kära bekräftar det för mig men det hjälper inte mig. Hon vill varken att jag smsar eller ringer henne. Hon säger att hon hör av sig när hon känner för det. Åkte dit en dag för att försöka prata med henne men hon blev skitförbannad. Det var bara att sätta sig i bilen och åka tillbaka de 3 timmarna. Nu har hon bestämt sig att hon inte ska göra abort men jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Mina kompisar tycker att hon beter sig väldigt självisk men jag misstänker och hoppas att det är hormonerna men jag vet inte. Vi måste kämpa på och ge det en chans. Vi mår nog ganska lika du och jag men vi kan inte göra så mycket. Det enda du kan göra just nu är att ta hand om dig.  

  • Tor 9 okt 2014 16:38 #105

    Min kille och jag bestämde oss för att flytta isär under min graviditet. Visserligen var det flera faktorer som spelade in, så det var inte bara pga att jag var hormonzilla.

    Han "försvann" typ ur mitt liv i 3 månader av min graviditet (typ månad 4-7). Det var skräckblandat, ledsamt och oroväckande. Det var i princip så pass att man funderade på att lämna honom trots att man verkligen ville och behövde ha hans närhet i sitt sårbara tillstånd.

    Berättade för honom hur jag kände och mådde, hade accepterat att saker och ting kanske inte skulle bli som man drömt och önskat... men kunde ändå finna mig i det.

    Tack och lov förändrades han, och vi hittade tillbaks, nu lämnar han inte ens min sida och idag, den 9e oktober är bf.

    Förstår er pappors oro, för ni är så fina och iallafall finns där för era älskade, men att ni inte är uppskattade... Jag hoppas att uppskattningen kommer senare, att de inser hur mycket ni ställt upp för dem :( <3


     


    Lycka till och håll ut!

  • Tis 4 nov 2014 17:01 #106

    Jag är i v 34, sambon vart varnad av sina kompisar som blivit pappor som sa "akta dig för flygande stekpannor och tro inte att något du gör kommer vara rätt" vi pratade i början om vad som troligtvis skulle vara viktigt för att hålla humöret i schakt. Högst på listan stod regelbundna måltider och att det finns snabba mellis hemma, mitt blodsocker kan driva mig till vansinne även utan Preggo-hormoner ;)

    Men otroligt nog så har jag varit ganska lugn, har hänt 2-3 gånger att jag grinat utan anledning men med en kram och lite tålamod löste sig de också.. Någon gång har jag väl varit lite irriterad, sambon har då skämtsamt sagt "äru gravid eller?" Och sen fixat vad det nu är jag irriterat mig på ;)

    Till er blivande pappor: Ta några djupa andetag (antagligen ganska många), prata med er partner (när hon inte är vansinnig) och försök komma ihåg att det är en kort period av era liv som styrs av gravidhormoner...

  • Tor 25 dec 2014 15:22 #107

    ja jag känner igen det där...
    vi är i vecka  12 nu och på något vis så kan hon vända även det sötaste sms till något fel och till svar får man en urblåsning from hell!! 
    hoppas innerligt det bara är hennes hormoner... det är ju hennes första så antar att det är tufft för henne och en väldig omställning i kroppen...
    men börjar bli svårt att ge kärlek när man bara får skäll tillbaka

  • Fre 16 sep 2016 20:47 #108

    Min tjej är i vecka 11 hon är monster går på nålar hemma sover på soffan man kan inte säga eller göra något man är typ inte vatten värd går inte att prata med henne börjar bli ursäkta språket jävligt trött när går hennes Hulken humör bort mvh uppskattar era svar

  • Fre 16 sep 2016 20:56 #109

    Mår skit jag städar lagar mat diskar tvättar hon jobbar känner mig inte uppskattad eller älskad ????????????

  • Tis 18 okt 2016 12:01 #110

    Låter riktigt jobbigt.

  • Tis 1 aug 2017 15:54 #111

    Usch, lider med dig. 

    Förstår att hormonerna kanske svajar rätt rejält och att man får ha överseende med det. 

    MEN, det hindrar inte att din tjej måste ta ansvar för sitt beteende, trots att hon är gravid. 

    Bara för att hon är gravid kan hon inte frånsäga sig allt ansvar.

  • Tis 1 aug 2017 16:00 #112

    Äntligen en tjej som har en mogen uppfattning och tar sitt ansvar.

    Världen hade varit en bättre plats om tjejer tog mer ansvar för sitt agerande


    PetraHelena skrev 2010-07-02 08:34:54 följande:
    Heerregud,. stackars alla män därhemma.. tycker inte det spelar någon roll hur mycket "horrissar" man än har, det är ingen som HELST URSÄKT för att bete sej som ett svin!
  • Tis 1 aug 2017 16:02 #113
    sparicho skrev 2014-08-21 16:57:40 följande:

    Hon lämnade mig idag. Så här står man, helt utanför. Är helt knäckt! Lämnad utan förklaring.


    Kvalitetstjej, dvs kvalitetsmamma, NOT
  • Tor 14 sep 2017 22:26 #114

    säker på att du är pappan då min fru dog efter sin andra förlossing (otur) men kliade henne i slidan som fan då vakande hon till liv igen (roger 43)  Mvh Cool

  • Fre 24 nov 2017 22:04 #115

    Du är inte ensam! Jag har samma problem. Härda ut, det är det vi får göra.

  • Fre 24 nov 2017 22:10 #116

    Tack till nenne666, detta är mitt och tjejens första, och denna humörssvägningen henne skrämmer mig och gör mig ari för att jag inte förstår varför. Tack för att du gav det änkla tipset till denna svåra situation när det som mäst behövs. Jag uppskattar det, önskar er all lycka o graytis till barnet mvh gbg031????

  • Ons 13 dec 2017 10:22 #117

    Jag gick upp ca 8 kilo. Från skapligt snygg rutmage till några centimeters putmage. Ändå åt jag inte onyttigare.
    Jag har en teori om att kvinnans hormonella förändringar på något sätt förs över till oss, och får därmed även vår aptit, och därmed portionsstorlekarna, att öka på liknande sätt som deras.


    Har tagit 2,5 år, men nu har kroppen självmant justerat ner vikten till samma nivå som jag hade innan hon blev gravid.

  • Tis 30 jan 2018 14:09 #118

    Hej! Hjälp!! Jag är i samma situation men min tjej har absolut ingen självinsikt! Nu senast fick hon ett utbrott för jag hade råkat låsa dörren när jag duschade när hon ville komma åt sin tandborste. Jag låste upp direkt så klart! (Jag hade låst för att vi redan har 2+ 2 barn och jag ville försöka få ta en liten snabb dusch i fred för en gångs skull). Hon skrek så att barnen kom och undrade oroligt vad som stod på.

    Utbrotten skulle jag väl kunna hantera om det stannade vid det, men trots att jag låste upp och inte svarade emot eller nånting, så fortsatte hon med ett mer generellt utbrott riktat mot mig och även min familj. Sen skrek hon åt sin äldste son så att de blev osams också. Sen kallar hon mig en obehaglig människa som förtrycker och skrämmer henne vilket är helt sjukt! Jag bemöter inte ens en tiondel av hennes dagliga utbrott när jag t ex råkat lägga nån kökspryl på fel ställe (jag har bra koll i köket för jag lagar den mesta av maten!).

    Det var absolut inte så här innan hon blev gravid, men sen var det som en rullgardin for ner över henne och allt är skit nu. Hon ska bryta upp hela vår fina bonusfamilj som vi kämpat så hårt för och lämna mig nu. Allt på grund av gravidhormoner! Det verkar finnas många kvinnor därute som inser att hormonerna spelar spratt ibland men ni verkar inse detta och "kompensera" för det på olika sätt. Bra gjort av er iaf!

  • Sön 22 jul 2018 19:51 #119

    Jag drog till med skämtet.

    - Älskling, du är lite som en Gravidosaurus Rex..... (hann inte säga så mycket mer än det)....

    INTE populärt ska jag meddela, här ligger jag nu på soffan och hon i sängen hahaha...

FRÅGA BARNMORSKAN

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll