Ni bittra kvinnor...

Om det enbart är hennes fel så befinner du dig i en väldigt ovanlig situation - för jag tror inte på att alla "bittra" biomammor bara är egoistiska kärringar.

Du undrade om hur mitt förhållande var med exet... Jag blev misshandlad i mitt äkteskap - jag kan nog tycka att det hade varit tillräcklig grund för att vara bitter ända in i döden. Men jag väljer att se det från två  håll ändå och att försöka gå vidare. Exet och hans fru väljer att tolka mina handlingar som ren och skär ovilja och avundsjuka mot deras liv. Hon har valt att lyssna på honom och tolka utifrån hans/sitt perspektiv. Hon vet inte om allt som hände i äkteskapet och som har hänt under sex år innan hon kom in i bilden. Jag agerar utifrån vad som jag anser är bäst för mig och framförallt barnen.  Det enda jag kan hoppas på är att hon slipper få veta allt, om du förstår vad jag menar, även om det förmodligen skulle ge mig upprättelse i hennes ögon. Sen finns ju alternativet att hon vet vad som hände och på något sätt tycker att det var ok för exet att misshandla mig. Men det vägrar jag att tro - för det är inte friskt.

(Vill göra klart att jag inte påstår att din man är en hustrumisshandlare - men du undrade hur mitt förhållande med exet såg ut - så varsågod... )

Jag pratar om mitt liv och du pratar om ditt, jag har aldrig ifrågasatt hur din relation till ditt x har varit, det är tragiskt så som du har haft det, mer än tragiskt!
Men min man är långt ifrån en hustrumisshandlare, tvärtom, han är för snäll om någon kan vara det?

Jag kan tycka att ditt x nya kanske skulle behövt en förklaring för att förstå dig bättre, dina handlingar!  Varför tror du att hon vet vad som hände och tycker att det är ok?

Återigen var har jag skrivit att jag undrar hur du hade det? kanske börjar bli snurrig?

Nja, grabben skulle nog vilja bo med pappa och mig, för honom betyder pappan mycket men han törs inte säga det till henne, dottern har kommit hit och varit flera veckor under sommarloven när mamma varit jobbig på henne. Men mamma är ju alltid mamma. Men nu ska den 18-åriga dottern gå på skola på annan ort så då kommer hon ju hemmifrån.
Det funkade ett tag med att skolan skickade med lappar till pappan som grabben tog med men det var när han var yngre, på den skola han går på nu funkar det inte. Ska säga till sambon att han ringer skolan och ppratar med dem
Men det jag tycker är jobbigast egentligen är ju att hon säger till barnen att deras pappa inte bryr sig om dem, för det gör han verkligen. Har dottern mått dåligt så är det pappans fel
Om sambon gör något/säger något som retar henne så säger hon till pojken att hon inte tänker betala tågbiljetten till pappan och då kan han inte komma för just nu har vi inte råd att betala åt båda riktningarna, tyvärr. Hon tror hon straffar sambon men det är ju grabben som också blir ledsen också men det tänker hon inte på.

Skolan är garanterat så modern att den lägger upp all information på sin hemsida. Om pappan ser till att få tillgång till elevnätet så får han dels information om prov och möten och dels information om sonens frånvaro.

Det är knappast mammans fel att pappan inte har inloggning på skolans hemsida. Eller ska hon vara mamma åt honom också?

Skolan måste då i så fall förse pappan med inloggningsuppgifter till elevnätet, och eftersom skolan lyder under PUL så måste mamman ge medgivande att lämna ut uppgifterna om inte gemensam vårdnad föreligger.

Med tanke på att sonens tidigare skola skickade ut information till pappan så förutsätter jag att pappan har del av vårdnaden (i det fall som jag citerade i förra inlägget).

Jag menar mest att det inte går att sitta med armarna i kors och gnälla över att ingen ringer upp och informerar en, man är tvungen att själv informera sig. Detsamma gäller ju för mig som boendeförälder till gymnasieelev, jag får heller inga lappar hemskickade utan måste gå in på skolans elevnät.

Har man en 4-åring och en 6-åring så är det helt omöjligt att hålla sig informerad om man inte är boendeförälder.
Det går inte att sitta och ringa runt till alla myndigheter och instanser där barnen KANSKE har något inbokat.
Ska vi ringa till sjukhuset en gång i veckan för att höra om det är något inbokat på barnen?
Ringa till vårdcentralen?
Ringa till dagis?
Ringa till skola?
Ringa till Frita?
Ringa till tandläkare?

Det går helt enkelt inte att göra så.
Man måste kunna lita på att den förälder som får posten informerar den som inte får posten..
Och tyvärr är det så att alla inte gör det.. och då står, som i vårt fall, pappan där som ett fån och vet ingenting.

Skola, förskola och fritids är skyldiga att skicka ut information till båda vårdnadshavarna. Om pappa ber dem så ska de skicka till honom också (om de inte gör det så är det skolans ansvar och inte mammans). De flesta skolor (även lågstadiet) använder numera elevnät och då kan han hitta all information där.

Tandläkare brukar barnen bli kallade till vartannat år så det är väl knappast värt att bråka om. Kontroller hos BVC kan pappan be att få gå på en egen med barnet. Kontroller hos skolsyster följer ingen av föräldrarna med på, utan då går barnet ensam och får med sig en lapp hem med längd och vikt. Ring till skolsyster och be att få uppgifterna.

Brukar barnen ifråga vara sjuka ofta? Mina tre barn har i genomsnitt 1-2 läkarbesök per år på alla tre barn tillsammans. Och jag får ju lov att säga att jag inte ringer upp pappan och talar om att vi nu åker till vårdcentralen för att kolla om dottern har UVI. Däremot skickar jag med antibiotika för umgänget. De få gånger barnen har blivit sjuka hemma hos pappan så har han inte ringt mig före läkarbesöket och jag har inga problem med det.

Men om nu just de här barnen är sjuka ofta så kan pappan mycket väl ta kontakt med barnens läkare och föra en dialog med henne/honom. Han kan stämma av då och då vad som är inplanerat och hur läkaren tänker om framtiden för barnet och sjukdomen.

Men jag får faktiskt en känsla av att det är mer intressant att sitta och känna sig som ett offer för omständigheterna än att faktiskt själv ta ansvar för att fixa problemen.