Anonym (To do) skrev 2010-07-29 18:32:00 följande:
Okej, här lämnar man tråden för en tillrättalagd semester på de "rätta ställena" med rätt people och dvd bilen "för det är så smidigt för barnen" och vad händer? Jo, tråden exploderar och ordnar Kyssdejter!!
Sign me up!!!!
Du är uppskriven!

Tiden efter Magnificent (jodå, hon mailade!) och vi bor t o m nära varann!

Anonym (To do) skrev 2010-07-29 18:34:53 följande:
Vilket mod! Jag fegade ur i sista stund. Tog mitt pick och pack och flyttade. Men kunde inte riktigt förlika mig med att kiddot skulle bli en VV-unge. Där tog det stopp! Inget ont om det för jag tror att det hade gått galant....men jag ville ge det en chans till. Så nu sitter jag här i fina villan, dyra bilen den begie soffan med divan och drömmer om att kyssa en tjej....Halleluja så det kan gå

Det börjar sticka i huden på mig när jag läser ditt "tillrättalagd semester på de 'rätta ställena' " m m. En slags fantomsmärta av livet jag skrev om innan som jag
inte sakar. Hemskt. Förstår att du fegade ur för barnets skull. Det där med "men jag ville ge det en chans till", trodde du på det innerst inne? Jag hoppas du inte tar illa upp, men det känns som om ditt liv sakta men säkert håller på att urholkas av det tillrättalagda. Att din personlighet liksom ebbar ut mellan gallren som det här livet innebär.
Jag hade också fin villa, dyr bil men faktiskt vit soffa med divan (skrattretande), men inget av det hjälpte. Jag kände mig alltid som en gäst i mitt eget liv och med tiden alltmer som en objuden gäst. I mina mörkaste stunder, när jag låg vaken på natten och kände mig som en främling i mitt eget liv, kunde jag få idéer om att människorna i min umgängeskrets var uppfödda i ett växthus någonstans, där de alla matats med samma Mall A kring mode, inredning, jobb och samtalsämnen. T o m barnens namn skulle hämtas ur en viss superborgerlig namngrupp. Jag kunde sitta på parmiddagar och t ex höra olika tjejer och killar fälla
exakt samma repliker någon annan av dem gjort på en tidigare parmiddag kring jobb, bil, lön, resa, barn etc. Ordagrant. Trots alla jävla parmiddagar fanns där ingen egentlig samhörighet, definitivt inget djup. Helst skulle allt vara så ytligt och konfliktfritt som möjligt. Man skulle helst prata om någonting där det fanns en fastlagd norm eller svar, som ett facit. Pratade man inredning, så var ju alltid den senaste trendens färger det rätta svaret. Pratade man resmål fanns det några platser som var speciellt inne, och då fokuserade man på dem. I ett sånt vakuum blev det till slut för svårt att andas. Därför gjorde jag en Julia Roberts i "Sova med fienden" och planerade allt kring min flykt, så att jag när jag lät bomben brisera visste precis vad jag skulle göra timmen efter, dagen efter osv. Naturligtvis blev jag uppringd av tjejen i umgängeskretsen som hade rollen av Förståerskan. "Hur eeeeeee det med dig?". Totalt blaj och jag nobbade direkt. Jag bryr inte vad dessa personer säger om mig. Jag vet också att jag är ett fullkomligt passerat samtalskapitel för dem, eftersom min fd nu har en ny kvinna och hon smält in hela deras livsfilosofi. Så tro mig, jag vet vad du går igenom. Och tro mig ännu mer när jag säger att livet på andra sidan är Så Skönt! Och jag blir illamående bara jag tänker på alla de där sommargrillningarna, alla dessa köttbitar som skulle grillas på senaste Webern eller liknande, mannen i sin Peak performance pikétröja, allt bara plastigt och konstigt. Jag var sällan avslappnad och somrarna var nästan värst. Inte minst när Pelle eller Carl skulle tvinga ut mig och andra par på någon av sina båtar i Helsingborgs hamn, bara för att ligga vid kaj och sitta med en drink så att alla fattiglappar som gick förbi kunde se.
Att kyssa en tjej känns på ett sätt som en oskyldig fantasi, men satt i sitt sammanhang kring ditt liv tror jag ändå att det lite kan vara ett uttryck för din vantrivsel i det här tillrättalagda "rätta" livet. Du har mitt stöd.