Jag får inte träffa mina barnbarn

Ja, det finns inte så mycket du kan göra...tyvärr...

Kan du inte bestämma träff med svärdottern och föröka komma överens om en lösaning som går bra fär båda?

Varför kommer ni inte överens då?

Denna flicka är av sorten "älska mig som jag är eller dra..."
Jag kan inte bara sitta som ett mähä och hålla med henne i vått och torrt utan måste få säga vad jag tycker. Det är inte så att jag vräkt ur mig en massa skit, men jag har sagt ifrån när jag inte varit på samma linje. Bl.a så tycker jag det är fel att livnära sig på soc och sen klaga på samhället. Hon har fått flera erbjudanden om jobb men förstår inte varför hon skall jobba när hon redan har en inkomst (soc). När klagolåten gick över till hur dålig hennes sambo (min son) var, fick jag nog och sa ifrån, fortfarande finkänsligt, att hon kanske skulle ta hand om sitt först innnan hon klagade. Hemmet är en sanitär olägenhet, med använda blöjor liggandes överallt och en diskbänk som svämmar över. Toaletten skall vi bara inte nämna.
Jag tar ett steg tillbaka, lämnar dem ifred men vill ju gärna ha kontakten kvar med de små.

Eftersom jag hamnat under kategorin "dra" är det inte så mycket jag kan göra. Skulle önska att min son var lösningen. Vet inte om han "inte får", "inte vågar" eller "inte vill"
Onte gör det i alla fall. På dagis har de börjat en utredning då pojken visar humör, han mår uppenbart inte bra

Men om lägenheten ser ut som den gör städar alltså inte din son heller något eller plockar undan?

Oki, för att jag frågade var för att jag drog mig bort från min mamma för att hon bara ville klaga hela tiden på hur vi gjorde saker och ting och hur vi skötte våra barn. Jag ansåg att det hade hon inte med att göra. Min familj och mitt liv. Hon har redan haft sin chans att uppfostra barn och sköta familj. vilket hon inte gjorde särskilt bra.
Vi flyttade faktiskt till slut för att hon skulle sluta hålla kontrollen på oss.
Hade hon kommit med råd istället för att tala om för mig hur jag skulle göra hade det varit annorlunda kanske.
Egentligen spelar det väl inte så stor roll hur det ser ut hemma hos dom eller? Så länge hon sköter barnen som hon ska och din son är nöjd med sitt liv.
Det är tråkigt att barnen kommer i kläm, helt klart. Försök att hitta ett sätt att diskutera med henne om det går. Kanske du ska försöka att hålla dina åsikter inom dig så länge du ser att ingen far illa.

Han jobbar en hel del och även om han heller inte är den bästa på ordning - jag försvarar honom inte - så kan man tycka att den som är hemma merparten av tiden drar det tyngsta lasset.

Jag flyttade också en gång i tiden för att komma ifrån min mamma. Jag har aldrig lagt mig i deras skötsel av hemmet utan bara hjälpt till efter bästa förmåga. Detta har BARA skett då hon eller de båda bett mig därom. Att hålla koll är nog det minsta jag vill, har fullt upp här hemma ändå, med tre tonåringar i huset. Det enda jag vill är att få träffa mina barnbarn

Jag förstår dig. Jag hoppas verkligen ni kan hitta en väg så du får umgås med dina barnbarn. Jag tror det är så himla viktigt att dom får ta del av sina mor/farföräldrar.
Prata med din son då o fråga honom varför det blivit som det blivit.

Hur kommer det sig att hon får soc, om din son arbeta?

Han har väl för låg lön....?

Dom bluffar, helt emot vad jag tycker är rätt och riktigt. Han är skriven hos en kompis just för att kunna lyfta soc.bidrag. Jag har försökt lirka med min son om hur bra dom skulle kunna ha det om båda jobbade och "slapp" gå till soc. Han håller med, eller också säger han så för att få tyst på mig. Personligen tycker jag det är skitdåligt att göra så här. Visserligen har han ingen regelbunden och det medför att de måste spara månad för månad. Jag tänker inte smälla dom på fingrarna för att dom inte kan sköta ekonomin, är inte så duktig själv, men det är ju inget att bygga en familj på, eller ???