Ofinaste/dummaste kommentaren du fått för att du flaskmatar

Min BVC-sköterska gav mig ett helt kompendium som hon satt ihop med medicinska artiklar om hur bra det var att amma! Detta efter att sonen rasat i vikt och var mager som ett streck trots att jag verkligen kämpat med amningen, bl a ammat var tredje timme dygnet runt, haft mjölkstockning och rejält såriga bröstvårtor. Behöver jag säga att jag inte gick till henne igen!

Vill du amma innan du fick barn? *nyfiken*
För jag tänker att det kanske har med det att göra.

Det fanns inte i min världsbild att amningen inte skulle funka. ALLA jag känner har fått amningen att funka så jag kände mej verkligen misslyckad.
(Sen hade en s.k. utbildad amningsexpert på Falu BB sin del i det hela. Hon skällde ut mej för att jag inte visste hur man gjorde medan min dotter höll på att hamna i koma pga lågt blodsocker. Mycket psykologisk människa...) 

Vi hade träff med föräldragruppen efter att alla bebisar var födda. Vår barnmorska var också med. Alla ammade utom jag, BM tittade på mig med mycket "tycka synd om" i  blicken och sa "Jag förstår det är jobbigt, det är ju verkligen ett misslyckande". Idiot. Jag tyckte inte  det var jobbigt alls, men hon gjorde ju ett gott försök för att jag skulle tycka det.

Jag hade likadant med mitt första barn. Jag hade så ont när hon skulle ammas. Jag skrek och Jennifer skrek och dom var inne och drog och slet i mina bröst och drog och slet i ungen. Det skulle gå över sa dom och jag fick sitta och pumpa och pumpa som en idiot och ingenting kom det heller och lika ont gjorde ju det. Till slut kom dom in med en sån där jäkla kopp och jag höll på att bli galen av allt jävla spill och ungen som satte i halsen hela tiden. Till slut fick jag också en flaska att ge henne ur.
När jag kom kunde jag dra loss stora sårskorpor från brösten, men det var inget konstigt med det sa dom, det var bara att amma på så skulle det bli bra. Så vi höll på så där i 3-4 veckor. Jag grät och ungen grät och gick inte upp i vikt. Jag verkligen bävade varje gång hon vaknade och skulle ha mat. På bvc sa dom till mig att amma på bara detta trots hon gick ner i vikt och hon vägde redan lite när hon kom (2560 gr).
Till slut frågade mamma mig varför jag inte gick ner till apoteket och köpte ersättning. Hade inte en susning att det fanns något som hette ersättning. På den tiden fanns det ju inget smidigt internet som man kunde söka information lättare. Ingen hade sagt något till mig om detta. Jag var dessutom bara 18 år och ingen av mina kompisar hade ännu fått barn.
Så jag gick ner till apoteket och köpte ett paket och ungen blev så nöjd och glad och därmed jag också. Nästa gång jag kom till bvc så sa jag till dom att jag börjat med ersättning istället och sen dess var dom inte alls lika trevliga mot mig. Dom blev faktiskt riktigt sura på mig för det.

Jag känner igen mig precis i det du skriver. Jag var också bara 18 år, och dessutom ensamstående, och där låg jag i min lägenhet och kämpade, kämpade och kämpade med såriga och blodiga bröst, mjölkstockning, jättehög feber, skrikande och vrålhungrig bebis... grannarna knackade på och tyckte att jag skulle få tyst på ungen, annars skulle de ringa socialen!

Men min mamma körde 600km mitt i natten och kom för att hjälpa mig, och i en nattöppen affär på vägen hade hon köpt flaskor och en hel kasse full med ersättning. På morgonen ringde hon min mvc-sköterska och förklarade läget (jag själv hade inte några krafter kvar alls till att förklara mig och kräva hjälp, klarade inte ens att gå på toa själv), och sköterskan kom hem till mig (!) med ett recept på medicin som skulle få mjölkproduktionen att stanna av, hon stöttade mig till 100 procent, till skillnad från bb-personalen som bara tyckte jag var fånig och överkänslig som tyckte det var jobbigt och gjorde ont! "Lite får man ju tåla", sa den ena sköterskan.

Det värsta var ju att jag blev helt traumatiserad av mina amningserfarenheter, så jag mådde jättedåligt psykiskt när jag väntade mitt andra barn, jag kunde vakna på natten och vara helt skräckslagen, jag hade drömt att jag ammade bebisen och att det blev lika jobbigt som med första barnet. När jag och maken tog upp saken med personalen på BB, och bad dem att ha förståelse ifall jag inte ville/klarade av att amma alls när sonen väl kommit sig ut ur magen, så sa de bara nedlåtande att "man kan ju inte bara ge upp utan att ens ha försökt, klart man ska försöka amma, det måste alla försöka!". Jag var helt knäckt, och bara grät och grät de första timmarna av öppningsskedet, eftersom jag bara fasade för amningen. Men min man var fantastisk, gick och skällde ut barnmorskorna och sa att han skulle anmäla dem om de fortsatte med sitt "amningstvång", och de verkade ta honom mer på allvar, så den ena kom och bad om ursäkt och sa att om jag absolut inte ville amma, så fanns det ju ersättning och flaskor. "Men det BÄSTA är ju ändå att amma", avslutade hon med.
Tack för den.

Nu är jag fortfarande gravid och har 8 veckor kvar, men när jag förklarade för min BM att jag inte ens ville testa att amma utan försöka pumpa ur råmjölken och sedan ge ersättning så sa hon att det enda som hon tyckte var viktigt var att jag tänkte på att mata min bebis hud mot hud, för anknytningens skull. Då kommer ju barnet att få vara så nära som det behöver och jag kommer att vara lugn mamma- winwin liksom :)
Bara för att man ger mat på flaska betyder det väl inte att barnet inte får närhet? Jag har ju inte direkt tänkt att lägga ungen ensam i sängen och slänga till h*n flaskan eller? Men det ska bli intressant och se hur många som kommer att lägga sig i ;)

Ja, när man får det där lugnet och myset när man ger mat, då "landar" man och orkar inse hur fantastiskt det är att ha blivit förälder... när jag satt och grät och blödde och hade ont i magen, då kändes det inte som en bra idé att ha skaffat barn "Ska det vara såhär jävligt?"

Sen... när jag kunde slappna av och inte få panik varje gång det var matdags... eller fick torka upp blodblandade spyor från en hysterisk bebis (jag spände mig och mådde dåligt = han spände sig och fick inte bra tag = mina bröstvårtor var som köttfärs = han fick i sig mer blod än mjölk och spydde som en gris... otäckt...) då blev det toppen...
Närheten, snusandet när han somnade mätt och go, det suttande ljudet, de små fingrarna som kramade åt mina fingrar... Underbart!

Ja, jag är verkligen tacksam att han var med, för själv har jag tyvärr en tendens att bli knäckt av dumma kommentarer och oförstående människor, speciellt i såna känsliga lägen som strax före och strax efter en förlossning...