Bara lite nyfiken

Hej,

Jag var helt säker på att vi skulle kremera Wille och lägga honom i minneslund. Jag har i hela mitt liv hört min mammas åsikt, hon är ensam kvar i stan och har fått sköta både sina föräldrars grav och morföräldrarnas grav och tycker inte att vi/ jag ska behöva gå igenom detta så hon vill ligga i minneslund för att bespara mig skuldkkänslor och arbete.

Men min man hade en annan åsikt. Han sa det att det är ju vårt barn det handlar om. Han ville ha en plats att gå till. Och han ville inte gå igenom proceduren flera gånger så han ville jordfärsta honom, han ville att allt skulle vara färdigt när vi gick därifrån. Eftersom det var så viktigt för honom så fick han bestämma det. Vi hade även en öppen begravning. Wille var 2.5 år så han hade varit delaktig i många människors liv och jag ville att alla skulle få välja själva om de ville komma eller inte. Jag ville inte ta bort  möjligheten för någon.
Men till minnestunden så hade vi gjort mycket själva.. Bakat kakor och köpt in dricka och dyligt. Vi köpte smörgåstårtor av min favorit catering firma och så var vi i samlingslokalen i kyrkan i kvarteret. Vi hade säkert gått dit på öppnaförskolan så då blev det naturligt att vara där. 

Jag hade velat att Wille låg med mina morföräldrar, jag älskade min mormor och ville att Wille skulle ligga hos henne, men Chrille ville inte det. Han ville att Wille skulle ligga med de andra barnen (så han hade någon att leka med). Och nu i efterhand är jag jätte nöjd. Både med jordfästning, att han fick egen grav och att han ligger i barnlunden... Jag fick välja andra saker som var viktiga för mig, blomster arrangemanget och texter mm.

Alla sa hela tiden att vi skulle göra som vi ville med begravningen.. Men det är bland det svåraste jag gjort.. Hur ska man veta vad man vill när man inte vet vad man har att välja på??? Det jag ångrar djupt nu är att begravningsbyrån klädde honom och skjutsade honom till kapellet. Wille älskade Chrilles amerikanare, han hade fått ett bra slut  om vi hade kört honom själva. Men vi viste inte att man fick göra det.

Det känns som det blev lite virrigt... Men hoppas du förstår. Kram Anna

Av de begravningar jag varit med om att planera har det blivit på det sätt vi vetat att de ville.

För egen del är detta liksom andra svåra frågor som tex donation något som diskuteras med jämna mellanrum. Jag har sagt vad jag vill men å andra sidan trycker jag hårt på att det i stort inte spelar så stor roll. En begravning äri nte till för kvarlevorna, utan för anhöriga, det viktigast är att det blir rätt för dem.

Både jag och min man visste instiktivt att vi ville att Elias skulle kremeras. Kanske är det för att vi båda två vill kremeras själva. Sedan så har jag alltid tyckt att jordfästning är väldigt jobbigt. Innan Elias har bara mycket gamla släktingar till mig gått bort som min gamlefarmor och gamlefarafar, min farmors syster  och min farmors systers man. Alla de har haft jordbegravning och jag tyckte då att jordfästningen var så uppslitande på något sätt. Om jag tyckte det var så jobbigt, hur skulle jag då reagera när det gällde min egen son? Jag fick känslan av att jag inte skulle tillåta att någon sänkte ner Elias kista eller att jag skulle klara av vetskapen att hans kropp låg där nere i marken. Därför är jag glad att vi var överrens om kremering.

Kistan var ju så liten så vi skötte allting själva. Dagen innan begravningen var vi på sjukhuset och klädde Elias och bäddade ner honom i kistan. På begravningsdagen var vi och hämtade honom. Min pappa körde. Väl framme i kapellet lade vi ner de sista sakerna i kistan, tog farväl och stängde locket. Gud, det kändes som min kropp skulle sprängas av smärtan!  Vetskapen att detta är sista gången jag får se honom.

WilleViking: Nej, det är inte lätt att veta vad man kan och får göra. Vi fick hjälp av en underbar ssk som hade en tjänst som gick ut på att hjälpa föräldrar som mist sitt barn. Genom henne fick vi veta vilka möjligheter vi hade och hon lotsade oss med en varm och hjälpande hand genom hela processen. Hon har nu gått i pension och hennes tjänst är borttagen för den behövs tydligen inte har någon pappskalle kommit på. Jag blir så arg när jag tänker på detta.

Vi valde jordbegravning. Det kändes rätt för oss och vi ville också ha en plats att gå till istället för en minneslund. 

Det där är nog så otroligt olika för alla tror jag. Jag och min man förlorade vår lilla kille, i magen. För oss kändes det skönt med jordfästning. Vi sänkte själva ner den lilla vita kistan och det var skönt att få göra det själv även fast det var jobbigt. För oss kändes det jätteviktigt att få en bestämd plats att få ta hand om och minnas. Vi ska också ligga där en dag, det känns tryggt att vi alla får samma plats. Dock blir det urna den dagen, det får plats med nio urnor men ingen kista nu. Känns lite konstigt för jag tycker det på något vis är lite otäckt med kremering. Men det får bli så för vill verkligen få vara vid samma grav som min pojke.

Vi valde jordfästning, vi ville ha en plats att gå till och en kista på begravningen. Vi sänkte själva ner vår dotter i graven, det var jobbigt då men känns fint nu.

Vi valde att inte kremera vår son då det för oss kändes mest naturligt. "av jord är du kommen..." Att han skulle få bli en del av naturen. Min mamma däremot kremerades efter önskemål från min mormor, och det kändes lite onaturligt tycker jag.

Vi valde att kremera Rebecca och sedan lägga henne i samma grav som mina morföräldrar. När hon dog visste jag inte ens att det fanns barngravar. Nu,snart 27 år senare så kan jag ångra mitt beslut att ha henne i en grav och inte strödd i minneslund. Sedan jag begravde henne har jag flyttat från staden där hon finns och det gör att jag inte kan besöka henne lika ofta som förut och det känns rätt jobbigt. Hade hon lagts i en minneslund så hade hon ju funnits överallt nu.

Vi valde att jordfästa vår Teo. Kändes även för oss naturligt:  Av jord är du kommen som tidigare nämnts här.
Även för att det kändes rätt för oss själva att ha ett ställe som är hans eget, en plats som vi tyckte var verklig för oss.
Med det menar jag absolut inte att de som kremerar gör fel. Alla tycker olika och ska helt klart göra som man känner är rätt.
Som pricken över i:et sa vår äldste son, 9 år, att han tyckte det var lättare att krama en gravsen än att famla runt i luften.
Är de inte härliga de små liven!!!
Styrkekramar till er alla som fått begravt era små.../Nina

Tillägg: nu kan man ju ha en gravplats även för urnor. Det vet jag ju oxå fast det märktes nog inte i mitt inlägg...

Vi valde att kremera våran dotter,för att vi inte ville att maskar skulle äta på vårat vackra barn...
Vi skjutsade henne själv till krematoriet,vi hämtade henne själv ifrån krematoriet.

Vi begravde henne i min släkts familjegrav,där ligger hon nu med 9 andra,så att hon slipper vara ensam i 40-50 år. Det kändes mycket tryggt för oss.

Vi valde att bara ha begravningen på kyrkogården. Vi var alltså aldrig i kyrkan,utan vi kremerade henne först och sedan hade vi begravning/nedsättning av urnan vid graven..Det blev en fantastiskt vacker dag..Solen sken och det var varmt och skönt..

Hon var ju en bebis och vi kunde inte tänka oss att ha en bebis begravning i en "jätte kyrka"... Dessutom är min man kyrkovaktmästare så kyrkan är ju hans arbetsplats där han ska gå varje dag,då behöver han inte minnet av sitt eget barns begravning där..Pluss att han varit med på andra barnbegravningar och därför inte ville ha en barnbegravning i en kyrka.

Jag hade sonens lilla 4 åriga kusin med till graven i lördags..när vi skulle gå så gick han fram till stenen och började boxas...så sa han att jag ska bara boxas lite med Richard...dem brukade göra det när han levde....sen gav han stenen en kram och så gick vi...dem är för härliga dessa små knattar...
Själv så känner jag som så att jag inte ville kremera Richard för då skulle han liksom vara helt borta...känns bättre att han ligger i jorden och försvinner efter hand....

vi har inte haft jordfästning. Vi har ingen gravsten, vår son ligger i en askgravlund. Det är inte utmärkt exakt vart vår Ragnar ligger men på kyrkogårdsmuren står hans namn och födelse och dödsdatum.
Jag är inte mkt för kyrkogårdar inte ens när det är mitt eget barn. Vill inte att någon annan ska få stå där och säga aaa oooo vad liten han blev, vill inte att nån ska se hur sällan vi är där. Jag trivs inte på kyrkogårdar som sagt ser ingen mening med det helt enkelt.
Vi hade en begravningsgudtjänst i kyrkan.
Vi kremerade honom oxå.

Han finns i våran hjärtan alltid oavsett gravsten eller ej.

(däremot inte så att det är fel att tänka annorlunda men så här tänkte/tänker vi)

Vi har valt att kremera vår dotter pga att jag mår så dåligt av vad som händer med kroppen när den förmultnar i jorden. Fast kyrkogården där hon ska ligga på är det överrepresenterat jordfästningsbegravningar. Vi har ändå valt att ha en urngrav med plats för nio urnor med en riktig gravsten så vi har en plats att gå till. När min pappa dog för 1 1/2 år sedan så kremerades han och fick också en egen grav där även min mamma och bröder med familj får plats. Själv ville jag då bli kremeras och nerspolad i toan för jag var så arg för att pappa dog men nu vill jag att min aska ska vara i samma grav som min
14 åriga dotter. Hoppas ingen tar illa vid sig!

Jag valde jordfästning, hon ligger alltså in sin rosa lilla kista.