Vill inte lägga mina pengar på kläder till hans barn...

Som en som vuxit upp i en nästan identisk situation som ett av dina styvbarn så gör det här ONT att läsa. Min mamma var arbetslös, hade väldigt dålig ekonomi och spelade bort pengar. Min pappa hade ny familj och hennes son fick ALLT, som fritidsaktivteter som kostade, följa med på resor, kläder och eget speciellt porslin i skåpet. Jag och min bror fick INGET. Hade inte en månadspeng innan jag flyttade hemifrån vid sexton års ålder.

Jag brukar hålla mig med att säga min mening för mycket här på FL eftersom jag vet att man sällan får en tillräckligt rättvis bild av situationen för att kunna uttala sig, men det här berör mig på ett vädligt personligt plan och jag undrar....

går det inte att se saker ur dina styvbarns perspektiv? Måste allt vara en maktkamp kring vem som betalar vad.

Så som situationen var när jag växte upp så blev inte bara min relation till min styvmor bara väldigt dålig, utan även till min far. Nej, jag tycker det här känns väldigt själviskt och undrar varför vuxna människor måste hålla på med prestige istället för att se till barnens bästa.

Hej igen. Jag var lite snabb att skriva förra gången. Reagerade starkt och skrev i den känslan. Har tänkt på det här en stund nu och jag tror jag har kommit på varför jag reagerade som jag gjorde. (Det var alltså jag som växte upp i den liknande situation som dina bonusbarn.)

När jag växte upp var det såklart tråkigt att jag inte fick följa med på resor, fick nya kläder eller fick syssla med dyra fritidsaktiviteter, men det var inte det som gjorde ont. Vad som gjorde ont var att allt detta var som en symbol för att jag och min bror egentligen inte ingick i familjen. Det kändes helt enkelt inte som att vi räknades som en del av familjen utan bara var där som gäster de veckor vi bodde där.

När jag läser det du skriver, om den skillnaden du gör mellan erat barn och hans barn (i skrift alltså) så slår det an något inom mig, att kanske är det lika för dina bonusbarn, att de känner sig behandlade annorlunda och som att de inte hör hemma. Det är en fruktansvärd känsla. Kanske är det så att det är den enda skillnaden ni gör på barnen, men trots att man inte ska anta saker så har jag svårt att tänka mig att det är den enda skillnaden som barnen upplevelser. Jag antar igen (såklart) att den skillnad du gör på barnen när du skriver här i forumet även på något vis framkommer i eran vardag, om än omedvetet.

Jag säger INTE att du är en dålig styvmamma, men däremot skulle jag önska att du kanske tog till dig det jag skriver nu och funderar över hur hans barn känner det när de är hos er. Jag vet som sagt att den där känslan av utanförskap är väldigt frätande innifrån och kommer (om barnen nu upplever det så, vilket jag inte vet något om) tära på deras relation till deras pappa.