Vill inte lägga mina pengar på kläder till hans barn...

Det är inte mina ord.... Läs ts inlägg:Jo, det håller väl, men jag tycker det är skoj att köpa till min dotter också, för att hon är en sån liten primadonna och älskar att få nya kläder. Och så himla gullig i allt!

Haha, först har ts aldrig skrivit det och sen tolkar jag fel... Varför tolkar inte du fel?

Nyss var det fult att kalla barnet för primadonna. Hur ska du ha det?

hahahaha jag kommer bli en trogen tittare-the evil stepmom, haha

 Här: "Jag tycker inte att jag ska gå och leta kläder till hans barn på hans bekostnad. om han vill att hans ungar ska ha andra kläder än dom han väljer, så får väl han ge sig ut själv. Jag är inte hans personal shopper. Jag har föreslagit att han ska ge pengarna till barnens mamma och så kan hon shoppa åt dom då, eller farmor, men tydligen så kan farmor inte gå på stan för hon har onti ryggen, och kna inte internet. Och mamman vill han inte ge pengarna till för då kommer hon bara att spela bort dom. "

Det känns som jag diskuterar med de som har tomtar på loftet. "Ts har aldrig..." Bevisa!!! Oopss...så menade  ts inte..."Ja,eftersom ts t.o.m skriver att hon istället föreslår att hans mamma eller barnen mamma ska handla...

Han vill ju det men ts  vägrar. Hon vill inte  att hans barn ska ha likddddana kläder som hennes primadonna...

Precis så känner jag också. Jag förstår problemet och jag förstår ts argument, men om en familj ska må bra så krävs nog att ts ändrar attityden till de tidigare barnen. Tragiskt!

TS: Du visste ju att han hade barn när du gav dig in i relationen med din man. De är så att säga "en del av paketet". Med fördelar och nackdelar. Jag tycker uppriktigt sagt väldigt illa om människor som dig. Jag förstår att det är svårt att knyta an eller älska de andra barnen på samma sätt som dina egna. Men det finns något som heter vanligt hyfs och som innebär att man helt enkelt behandlar "barn under samma tak" lika. Och iom att du bor ihop med mannen ifråga så delar du hans liv, även livet med hans barn.

Min egen far hade tyvärr otur att råka i klorna på någon som dig men som tur är öppnades hans ögon innan det var alldeles för sent, vår kontakt höll på att brytas totalt, jag trodde min pappa inte älskade mig lika mycket som sin nya familj. Sedan en jul så extraknäckte han som tomte, han kom då till ett hus där det var en stor familj. När han delade ut julklapparna till barnen lade han märke till att det var ett av barnen som inte fick EN ENDA julklapp medan de andra barnens högar bara växte. Han märkte att det lilla tjejen blev ledsnare och ledsnare. Han tog mamman åt sidan och frågade varför den lilla tjejen inte fick några julklappar och då sa hon att "nej men hon behöver inga julklappar, hon är bara här och hälsar på sin pappa, hon får sina hos sin egen mamma". Min pappa vart först fly förbannad, sedan blev han jätteledsen för han insåg att det var ungefär så jag blev behandlad... Han gav för övrigt pengarna han tjänade på "tomtandet" till den lilla flickan i smyg. Sedan lämnade han min styvmamma.

Det jag inte förstår är hur du kan vara så självisk mot din man. Älskar du inte honom? Vill du inte hans bästa? Som innebär att han har en bra kontakt med sina barn? Och som någon annan sa, tänk om det var dina barn som blev behandlade så av någon styvförälder?

Om det inte vore för ert gemensamma barns skull hade jag önskat din man lämnade dig och letade upp en bättre "bonusmamma" till sina barn är den skitdåliga "styvmamma" du verkar vara...

Hur vet du att familjen mår bra bara för att mamma och pappa säger det? Farmor och biomamman kanske har klagat därför att de märker att barnen inte mår bra? Eller inser de "framtida" riskerna med att särbehandla barn under samma tak så? För det är ju faktiskt ett slags särbehandling det är fråga om.