Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?

Tänkte ge er en liten uppdatering på hur det igår. Första natten var för jävlig. Bebisen hade puffat och buffat hela torsdagskvällen och gjort sig påmind. På fredagsmorgonen sker hela kroppen "jag kan inte vara gravid i 11 dagar till"!!! Jag åkte helt sonika in igen till kvinnokliniken, förklarade att läget är akut för mig. Att jag som människa inte håller ihop i 11 dagar till och att de måste skicka upp ärendet till socialstyrelsen idag och be dem göra en akutbedömning på det. Och det gick igenom. 

Så idag var jag tillbaka hos läkaren för att ta en tablett som avstannar graviditeten och sen ska vi tillbaka på måndag för att starta igång processen. Jag har fortfarande massa ångest men det känns med hanterbart nu när jag vet att det bara rör sig om 2 dagar till. Jag har bestämt mig för att bara koppla bort allt, lägga mig på britsen och ta den där jäkla vagiatoren som startar igång det. Tänker jag på förloppet längre än så kommer jag bara att få panik. Sen får vi bara ta processen ett steg i taget.

Jag är livrädd att det inte ska vara nån sköterska i rummet när bebisen kommer ut. Att vi blir lämnade själva och får ropa på hjälp för att det plötsligt ligger en bebis på britsen. Jag är också livrädd att jag ska lika ont som en vanlig förlossning. Måste man krysta eller stöter livmodern ut bebisen själv? Känner man när den kommer ut?

Just nu vill jag absolut inte se bebisen när den kommit ut. Jag vill inte heller veta könet. Jag vill inte behöva ha erfarenheten av att veta hur ett barn fött i v. 20 ser ut. För det ska inte vara så. Vi kommer inte heller ge barnet ett namn eller begrava det. Vet att det kan ändra sig hur jag känner men just nu så känns detta rätt. Detta barnet kommer inte att leva eller följa med oss hem, då vill jag inte knyta an till det utanför magen.

Det som känns mest konstigt är kanske att jag kommer att ha erfarenheten av en "förlossning" men ändå inte vara en mamma. 
 

Nu är det klart och vi är hemma igen. Ville bara dela med mig av mina erfarenheter nu.

 Vi kom till kvinnokliniken kl 9.00 och fick göra fostervattensprov för framtida utredning. Därefter fick vi kl 10 komma till avdelningen vi skulle ligga på. Vi valde att inte var på förlossningen (dels för att de inte kunde garantera eget rum och dels för att det kanske skulle kännas för smärtsamt för att ligga där.) Det blev alltså så att vi skulle få vara på en eftervårdsavdelning med bara sköterskor och inga barnmorskor. Detta kändes lite skumt men jag tänkte att med rätt sköterska med rätt erfarenhet så fixar vi detta.

 Det visade sig att vi fick HELT FEL sköterska. Hon presenterade sig med ett "lägg dig ner så skall du få några vaginala tabletter". När jag bad henne att vi skulle gå igenom förloppet som skulle starta och några frågor jag hade så vägrade hon och menade att doktorn redan gått igenom alla såna saker med mig. Men jag hade samlat på mig några frågor till vårdavdelningen som jag inte hade fått svar på så det hade inte doktorn alls. Jag frågade hur det skulle gå till när bebisen skulle komma ut och sa att jag absolut inte ville vara själv i rummet med min pojkvän när det hände. "Den kommer i en blöja och jag kan inte garantera att jag kan vara med. Det är så mkt att göra här idag" sa hon snäsigt. Då började jag gråta och förklarade att jag inte alls vilja föda i en blöja utan ville att de skulle ta emot och hjälpa till. Då lämnade sköterskan bara rummet. Efter 10 minuter kom hon tillbaka och sa att "nu har jag ringt doktorn och hon säger att du fått allt förklarat så antingen ljuger hon eller du". Jag blev helt paff! Eftersom jag har frågor som jag inte ställt innan kan hon ju inte svarat på dem försökte jag förklara. Sen ville jag gå igenom mitt förlossningsbrev för jag hade några specifika önskemål. "Det har inte jag tid att lyssna på!" snäste hon och lämnade rummet igen. Och där fick jag nog. Jag ringde dit min mamma för jag kände att jag behövde en till på mig och min sambos sida och begärde in doktorn som lyssnade på oss och försökte styra upp situationen.

Efter en timme fick vi träffa en barnmorska som egentligen jobbade på förlossningen den dagen men som lovade att ta hand om oss också så vi slapp sköterskan. Sen var vi igång med vaginala tabletter, smärtstillande och hela faderullan. Kl 16.00 var det byte och barnmorskan slutade och vi fick en ny sköterska istället. Supergullig och snäll, men typ 25 år och det märktes att det var hennes första sena abort. Kändes inte så tryggt. Kl 19.00 fick jag tredje omgången tabletter och därefter gick det superfort. Jag fick en olidlig smärta, kändes som om livmoderstappen höll på att slitas sönder. Fick lustgas, muskulär spruta och morfin men inget funkade. Och sköterskan kunde inte heller känna om jag var öppen eller ej. Tillslut fick vi ge upp och jag blev ivägrullad till förlossningen. Det var det bästa som hänt mig den dagen. Fick träffa förlossningssköterska, barnmorska och läkare. ÄNTLIGEN! De lyssnade på mina önskningar om att inte föda själv eller i blöja och att vi inte ville bli själva i rummet med bebisen eller se den. De konstaterade att det var för sent för epidural men jag fick mer morfin efter att ha brutit ihop helt av smärtan och krävt mer smärtstillande annars skulle jag dö. Jag hade fortfarande inte börjat blöda, vattnet hade inte gått och jag kände inget tryck så vi trodde det var en bit kvar och det kändes totalt hopplöst. Jag var helt i panik av smärtan nu som pågått i 1,5 timme utan stopp. Läkaren och barnmorskan lämnade rummet för att konsultera lite, sköterskan gick för att hämta lite dricka. Och helt plötsligt - mitt i all panik och smärta - blev jag superlugn och kände bara att nu kommer bebisen. Jag blev superfokuserad och smärtan minskade. Mamma sprang och hämtade sköterskan som kom springande med en kanna saft. Resten gick som en dans och kändes helt ok och inte särskilt otäckt. Från att varit totalt groggy av smärta och morfin blev jag superklar i huvudet. Jag var inte ledsen eller nånting just då - bara fokuserad och målmedveten på att bli klar. Det kändes så konstigt efter förlossningen. Jag fick nån typ av lyckokänsla. Säkert lite liknande som de som föder levande barn får. Men så kom det ju ingen bebis till oss. Kände mig stolt och duktig. Kl 21.30 var vi klara och jag blev tillbakarullad till avdelningen och fick stanna över natten.

Skulle jag någonsin råda någon i en situation som min så skulle jag bara säga - välj att göra det på förlossningen. Eller i vart fall med barnmorska och kompetent personal i närheten. Det är en otrolig skillnad att få ha "vanliga" sköterskor och utbildad förlossningspersonal runt sig. Och det kändes mycket bättre för mig att få föda i ett riktigt förlossningsrum - för mig var det nämligen en riktig förlossning. Kan egentligen inte förstå att de tänkte låta mig föda i ett vanligt efterbehandlingsrum tillsammans med en 25-årig sköterska som aldrig varit med om en sen abort. Men vilken tur att det löste sig till det bästa.

Nu känns det bara sjukt tomt i magen. Inga bebispuffar, inget liv som växer i mig och ingen bebis som kommer i jul. Är sjukt rastlös men samtidigt jag inte orkar göra nånting. Hur får man tiden att gå då liksom?

Tack alla fina människor med precis lika jobbiga upplevelser som delar med sig och stödjer. Tack för att ni vågar berätta om era situationer och kan visa att livet går vidare. Känns bra att veta att det gör det - även om det inte känns så nu. 

Längtade ni efter att bli gravida igen direkt efter? Jag tycker det känns så tomt i magen och sorgligt att jag inte längre har ett litet liv som växer i mig mer. Vill bara få igång mensen och få bli gravid igen. Samtidigt så tänker jag hela tiden att det kommer säkert gå åt skogen nästa gång med. Jag är så rädd för att det ska hända igen.

Hur lång tid tog det innan ni kände er återställda i kroppen? Just nu tycker jag det är superjobbigt att det gör sig påmint fysiskt hela tiden med smärta i "bebismagen". Jag kan liksom inte glömma ens för en sekund att jag inte varit gravid och att det fattas en bebis i magen.

Det är en sån stor fysisk och psykisk tomhet i mig nu. 

En av mina bästa kompisar har precis också fått barn. Jag vågar mig absolut inte dit än. Vill vänta lite till för att låta mitt minne från förra månaden blekna lite mer. 

Vi sa ja till alla kontroller av både bebis och fostervatten. Vi vill verkligen veta vad som hänt och ifall det kommer hända igen, är nåt genetiskt eller slumpmässig missbildning. Jag sitter ju ändå bara hemma och väntar på att må bättre, lägga lite tid bakom mig och våga mig ut i livet igen. Då kan jag lika gärna vänta på svaren på obduktionen också. 

Vi ska på återbesök om 2 veckor där jag ska få en gynekologisk check up och gå igenom provresultaten på bebis och fostervatten. Det är min nästa milstolpe. Att ta mig till denna dagen. Andra målstolpe är 22 augusti när jag ska börja jobba igen. Tredje målstolpen är när mensen kommer tillbaka. Och sen ska jag hoppa på the baby making train igen. :) Men åh vad varje minut känns som en evighet och varje timme som en vecka. Jag vill bli glad igen. Och just nu har jag kopplat ihop bli glad igen med bli gravid igen. Jag vet att det inte är så lätt, men jag är ju ledsen just nu för att jag förlorat ett barn och då tänker jag att en del av lösningen är ett nytt barn. Jag tror man kan sörja en bebis och glädja sig för en ny samtidigt. Men så är jag så rädd att det ska ta tid att bli gravid igen eller att nästa bebis också blir sjukt. När nåt sånt här händer så blir man verkligen påmind om hur såbart livet är och att det absolut inte alltid går som man tänker sig. 

Jag tänkte först dricka ett glas vin ikväll till maten. Men jag kan inte. Det känns inte rätt att gå tillbaka till något som jag inte gjort på 20 veckor. Att dricka ett glas vin vore det samma som att bekräfta att jag inte är gravid längre. Och det känns för sorgligt att göra det. Hur tänker ni kring detta? Samma sak är det ju med kosten kring ost och fisk också. Jag kan inte börja käka brieost eller rökt lax än. Det tar stopp.

Hoppas alla får en fin måndagskväll trots ledsenhet och tomma bebismagar. Kramar till er! 

Jag ser mig inte alls som mamma. Jag ser mig som nån som förlorat ett barn utan att vara en mamma. Känns jättedubbelt och konstigt men så är det för mig. 

Vi har ingen aning om kön. Vi valde att inte se bebisen. Jag vill inte veta hur ett barn i v. 20 ser ut. Det är meningen att de ska vara inne i magen och växa då. Tror också att detta med att se eller inte se är högst personligt. Jag har två anhöriga som gått bort, den ena valde jag att se och den andra inte. Den som jag såg bär jag alltid med mig på hornhinnan och det är knappt jag minns hur personen såg ut som levande - bara död. Detta låg också lite som grund till mitt beslut. Jag vill försöka glömma och gå vidare. Jag vill inte se en bebis som jag aldrig kommer få lära känna eller som jag inte fick behålla.