Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?

Beklagar så mycket att ni befinner er i denna situation!
Jag har inte drabbats av samma som du,men jag fick föda fram min son i v.18+ pga att jag har försvagad livmoderhals och en BM råkade punktera fosterhinnan.

Det gör ont,jag tycker att den förlossningen var värre än den med min yngsta sons förlossning. Men du kommer förhoppningsvis att få morfin om du vill.
Något som har hjälpt oss enormt var hur vårdpersonalen behandlade vår son, det var en sådan respekt att man blir så rörd varje gång man tänker på det och de gjorde alltså så fint för att vi skulle kunna ha fina minnen av vår pojk. De lade honom i en korg med vitt broderat täcke och vita orkidér. Sjukhusfotografen tog många bilder, jättefina bilder.

Något som jag råder dig är att efter förlossningen be sjukhuset fixa papper så att ni kan ha med ert barn i familjebilden hos skatteverket om ni vill..... ert barn kommer att "folkbokföras" med de namn ni väljer och han/hon kommer också att få födelsenummer dock inga sista siffror. Detta är helt klart frivilligt och bara om ni vill,men detta hjälpte oss enormt mycket med sorgen.
Än en gång så beklagar jag verkligen !
Många styrkekramar.

Jag förstår hur du tänker och känner
Vi reagerade med att vi absolut inte ville bli gravida igen! Och vi satsade på adoption istället, för mig var att förlora vår son det mest traumatiska  som hänt och jag ville inte uppleva det igen. För min del var det nästan säker att det skulle hända igen då svenska läkare inte vill ställa diagnosen försvagad livmoderhals om man inte förlorat fler än 1 sen graviditet.

Men 7 månader senare blev jag gravid mellan p-piller byte, och den någon gick det bra och nu har jag 2 barn, 1 adopterad och 1 egenfödd.

Till slut kunde jag förlikas med vetskapet att jag inte var gravid längre men än idag så känner jag tomhet över att Adam inte finns hos oss men ändå så känner jag stor tröst att jag kan "besöka" honom och gråta ut och på något oförklarigt sätt så vet jag att han finns hos oss.

Det tog en stund innan jag kände den frid som jag faktiskt känner idag och ett tag ville jag följa med Adam men då tänkte jag på min man och att även han förlorat sitt barn och det var inte rätt att också förlora sin fru.
Ni måste ge er tid att sörja,att bli förbannade på livet,trösta varandra och även ge kroppen tid att  läkas.

Det sägs att tiden läker alla sår, och enligt mig är det bullshit men det blir lättare att leva med såren .
Vår Adam vill inte se oss helt förstörda,vi tror mycket på att han vill att vi ska vara glada och leva vårt liv fram tills det är dax att träffas återigen.