Måste göra abort i v.20. Nån med erfarenhet?

Massor med kramar till dig! Jag tycker att det är förjävligt att du ska behöva vänta i 11 dagar, det är omänskligt!! Själv fick jag vänta i 4 dagar på socialstyrelsens godkännande, och det var nog jobbigt. Jag känner med dig! Först får man ett hemskt besked och sen ska man behöva vänta i flera dagar på att föda ut sitt döda barn samtidigt som det sparkar så livfullt i magen.

Vi var på rutinultraljud 13 april och jag kände verkligen hopp om att det skulle gå bra eftersom magen hade börjar växa och jag kände bebisen sparka för fullt. Började dock gråta när vi kom in i rummet och berättade att jag var jätterädd (hade haft två missfall innan). Läkaren sa att det säkert skulle gå bra och började med ultaljudet. De första orden hon sa kommer jag aldrig att glömma och det var så dumt att hon sa så. Så förbannat dumt! Hon sa att allt såg bra ut. Sen fick vi veta att det såg allt annat än bra ut. Lilltösens hjärna var så missbildad att hon förmodligen inte ens skulle överleva graviditeten.

Den 18 april på morgonen åkte vi in till sjukhuset. Min dotter skulle födas och dö på samma gång. Jag grät natten innan, hade panikkänslor och sa till min man att  - nä, jag vägrar! Jag tänker inte föda ut mitt döda barn. De får snitta mig. Vi pratade och pratade och jag kom ihåg det min pappa som är läkare hade sagt, att det bästa är att föda ut barnet. Det började med att jag fick cytotectabletter, sedan var jag tvungen att ligga ner, jag minns inte hur länge. Sen ville de att jag skulle gå omkring lite, men jag orkade inte, det påminde för mycket om en vanlig förlossning. Efter två timmar ungefär började jag få värkar, de var inte så starka men nog gjorde de ont. Jag tror att den psykiska smärtan man känner bidrar till att det gör mer fysiskt ont än vad det egentligen gör. Jag bad om morfin för jag hade bestämt mig att inte ha ont i onödan. Det räckte mer än nog med den psykiska smärtan. Jag fick en spruta morfin i benet. Sen fick jag en till för jag tyckte inte att den hjälpte tillräckligt. Sen kommer jag inte riktigt ihåg hur många sprutor jag fick innan det var över, man blir ju lite lullig (och ofta illamående också, man jag brydde mig inte i att jag kräktes, hellre det än smärta). Vattnet gick i två omgångar iaf, det kommer jag ihåg, och cytotectabletter fick jag i en omgång till iaf. Det var över först på kvällen och det var morfinsprutorna i kombination med att jag låg ner hela tiden som gjorde att det stannade upp, men jag behövde inte ha ont iaf.

Vi hade bestämt oss redan innan att vi skulle titta på henne och det är jag så glad över att vi gjorde. Visst, hon såg annorlunda ut, men det gjorde inget. Det var ett vackert ögonblick. Vi tog massor med kort som jag tittade jättemycket på det första dagarna. Det hjälpte mig jättemycket.

Jag känner oerhört med dig eftersom jag varit med om det du snart ska var med om. Livet är orättvist! Mina råd till dig och din karl är: prata, prata, prata med varandra, med era släktingar och vänner (om ni har en bra relation till dem). Ni har ju rätt att gå till en kurator och prata också. Titta på barnet och knäpp kort. Om ni inte orkar titta (det måste ju trots allt kännas rätt) så be nån på sjukhuset fota (tror iofs att de gör det ändå) ifall ni vill titta på korten senare. En del människor (eller kanske många, jag vet inte) väljer att ge barnet ett namn samt att begrava det. Vi har inte valt att göra det, för det kändes bäst för oss. Och ni ska göra det som känns bäst för er!!

Du får gärna skicka ett privat meddelande till mig om det är nåt du undrar över.

Kram!!

Tänkte ge er en liten uppdatering på hur det igår. Första natten var för jävlig. Bebisen hade puffat och buffat hela torsdagskvällen och gjort sig påmind. På fredagsmorgonen sker hela kroppen "jag kan inte vara gravid i 11 dagar till"!!! Jag åkte helt sonika in igen till kvinnokliniken, förklarade att läget är akut för mig. Att jag som människa inte håller ihop i 11 dagar till och att de måste skicka upp ärendet till socialstyrelsen idag och be dem göra en akutbedömning på det. Och det gick igenom. 

Så idag var jag tillbaka hos läkaren för att ta en tablett som avstannar graviditeten och sen ska vi tillbaka på måndag för att starta igång processen. Jag har fortfarande massa ångest men det känns med hanterbart nu när jag vet att det bara rör sig om 2 dagar till. Jag har bestämt mig för att bara koppla bort allt, lägga mig på britsen och ta den där jäkla vagiatoren som startar igång det. Tänker jag på förloppet längre än så kommer jag bara att få panik. Sen får vi bara ta processen ett steg i taget.

Jag är livrädd att det inte ska vara nån sköterska i rummet när bebisen kommer ut. Att vi blir lämnade själva och får ropa på hjälp för att det plötsligt ligger en bebis på britsen. Jag är också livrädd att jag ska lika ont som en vanlig förlossning. Måste man krysta eller stöter livmodern ut bebisen själv? Känner man när den kommer ut?

Just nu vill jag absolut inte se bebisen när den kommit ut. Jag vill inte heller veta könet. Jag vill inte behöva ha erfarenheten av att veta hur ett barn fött i v. 20 ser ut. För det ska inte vara så. Vi kommer inte heller ge barnet ett namn eller begrava det. Vet att det kan ändra sig hur jag känner men just nu så känns detta rätt. Detta barnet kommer inte att leva eller följa med oss hem, då vill jag inte knyta an till det utanför magen.

Det som känns mest konstigt är kanske att jag kommer att ha erfarenheten av en "förlossning" men ändå inte vara en mamma. 
 

Jag är en stolt änglamamma till tre små undeverk, Mii, Wille och Melwin. födda mellan v18-21 Jag förstår och känner med dig, denna situation ska ingen behöva gå igenom!

Hela värkprocessen känns, jävligt mkt.. dock tror jag mitt hjärta värkte mer! hos oss var sköterskorna med hela tiden.
Jag är så stolt över mina änglar och så tacksam att just jag är mamma till dessa små! jag har dock full förståelse i hur du känner inför mötet utanför magen.. idag är mitt enda minne våra fotografier, hand- fotavtryck dessa betyder jättemycket, vi kan se, minnas och önska att de var ibland oss.
barnen var otroligt söta, som små dockor låg de och sov. du ska inte vara rädd att titta om du i slutendan ändå vill.
vår barn har varit kopior av sin pappa! obefintliga läppar =) för vårat sorgearbete har detta hjälpt otroligt mycket!

Skickar dig massor av styrkekramar!

Mvh Sofia

Skönt att de gjorde en akutbedömning!

Jag kan inte säga hur det är för alla men till mig sa sköterskan att fostret kommer inte bara att ramla ut och det gjorde det inte heller. Men jag behövde inte krysta heller. Du får inboxa mig om du vill veta hur det gick till för det känns inte riktigt lämpligt att skriva här. Jag var iaf ganska säker på att jag kände när fostret kom ut, men inte helt. Var som sagt ganska lullig av allt morfin.

Jag förstår att du inte vill begrava bebisen eller ge den ett namn, för mig hade det också känts jättekonstigt. För mig var det inte ett liv, fostret hade inte överlevt utanför min mage i denna vecka även om det hade varit friskt. Jag har inte blivit "änglamamma", tror inte på Gud och himlen. Jag har ett barn och det är min 3-årige son. Men hade detta skett efter vecka 22 då fostret blir en bebis (ja jag vet, jag skriver ändå bebis eller lilltösen ibland för det såg ju ut som en minibebis och det var ju en flicka) hde det kanske känts på ett annat sätt. Men alla har ju som sagt rätt att göra och känna som de vill.

Som jag skrev tidigare så tycker jag att ni ska be sköterskan att ta kort ifall ni väljer att inte se för det kan hända att ni kommer att undra hur bebisen såg ut. Sen vill jag tillägga att jag har aldrig hört nån som ångrat att de såg, däremot många som ångrar att de inte gjorde det och därmed aldrig får veta hur barnet såg ut. Men, som sagt, känns det helt fel att titta så ska ni ju inte göra det.

Kram!

Tänker på dig ts, men att ni inte kunde få besked om skadans omfattning pga. de flesta inte behåller är orimligt. Det gav ju er färre möjligheter att fundera på det andra alternativet, vilket det verkar som om ni ville göra i början iaf.

Förstå precis vad du går igenom nu och  önskar dig kraft och styrka att ta dig igenom det här. Var själv i samma situation för knappt två veckor sen.
Tisdagen 13 juli genomgick jag en sen abort i v 21.
 Var inne på RUL mån 28 juni och  då blev läkaren lite oroad för hon såg inga utsträckta fingrar. Blev inbokade på nytt ultraljud två dagar senare med samma resultat och då togs ett FVP. På torsdagen, efter 8 dagars väntan fick vi så beskedet att fostret led av trisomi 18 och läkaren sa att det var mkt allvarligt och vi fick erbjudande om att avbryta graviditeten. Fred 9 juli ringde läkaren på morgonen och frågade om vi fattat något beslut om hur vi skulle göra. Vi hade beslutat oss för att avbryta. Läkaren förklarade att Rättsliga rådet redan haft veckans möte, men att hon ringt upp dem och ordnat så att vi kunde få ansöka om tillstånd genom att faxa upp ansökan innan kl 11, så att vi skulle slippa att behöva vänta tills fredagen därpå. En läkare med ett mycket empatiskt och proffsigt bemötande som gjorde sitt bästa för oss. Önskar att du fått samma bemötande! Så vi begav oss till lasarettet direkt och prata med kuratorn som skulle skriva det psykosociala utlåtandet som skulle skickas med ansökan. Och svaret kom inom en halvtimme - beviljat.
Jag kände samma oro som du inför det här. Läkaren förklarade lite om hur det skulle gå till och hon ville att vi skulle vänta till söndagen för att det skulle få sjunka in lite, för att vi skulle hänga med rent känslomässigt. Allt känns så overkligt och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att vi har tagit oss igenom det här. Har det här verklgen hänt mig? Jag storgrät på morgonen när vi åkte in för att sätta igång "förlossningen", men sen var jag helt lugn och kände mig nästan kall och oberörd men det kändes som att jag inte var med utan jag stod sidan om och betraktade hela förloppet. Har fått höra sen att det är kroppens/psykets försvar för att man ska orka ta sig igenom svåra händelser.
Fick till att börja med 4  slidtabletter och 4 smärtstillande tabletter, de satte en kanyl i handen för att kunna ge smärtstillande morfin. Sen var det en väntan och jag kände av hur livmodern jobbade, som mensvärk i magen och ryggen. Efter 3 timmar fick jag ytteligare 2 slidtabletter, provade en TENS-apparat som kändes skönt masserande. Fick morfin ett par gånger, det var bara till att säga ifrån så fyller de på, för det är inte meningen att du ska ha ont. I den här situationen har de ju bara dig att ta hänsyn till. Efter ytterligare 3 timmar fick jag ännu en slidtablett och efter ca en timme kände jag hur något var på väg och barnmorskan varinne på rummet precis då och hon och min man hjälpte mig till toalettenså jag fick sätta mig där. Livmodern sköter det mesta jobbet själv och stöter ut det, men just där och då när det gjorde lite ont så kändes det naturligt att hjälpa till att krysta och då kom fosterhinnan. Sen kom även fostret men det gjorde inte ont. Jag bad barnmorskan plocka bort allt för vi ville inte se det på det viset. Efter en timme kom även moderkakan och det var inte heller smärtsamt. Det kändes bara som en lättnad att allt det fysiska var över. 

Du kommer att klara det här, även om det inte känns så nu. Och  barnmorskorna kommer att ta så väl hand om er!
Vi valde att titta på våran lille gosse när vi kände oss redo. Han var så fin, han såg ut som en vanlig bebis bara lite mindre.Min man ville först inte alls, men vi pratade med en helt underbar diakonissa som rekommenderade oss att göra det. Själv ville jag göra det för att kunna förstå och sörja för att sedan kunna ta mig vidare. Och min man är glad att vi gjorde det för det var inte förrän han fick se som det blev verkligt även för honom. Sen började känslorna komma ikapp oss och när vi kom hem så bröt jag ihop totalt och dagarna efter levde vi i ett känslomässigt kaos och chocken har ännu inte lagt sig. Sorgen går inte över men vi försöker lära oss att leva med den.
Vi valde oxå att ha en liten minnesstund för våran ängel tillsammans med diakonissan för att få ett fint och värdigt avslut på denna tragiska händelse som vi föralltid kommer att bära med oss i våra hjärtan och tankar.

Ett råd är att prata, prata, prata med varandra! Få ut alla känslor, det är lättare om man delar på bördan. Vi, kvinnan och mannen, sörjer samma sak men på olika sätt. Prata med en kurator, dela med er till nära och kära. Själv skrev jag ett långt brev där jag beskrev vad vi fått gå igenom. Tyvärr var det många som blev "rädda" och inte visste vad de skulle säga och ville låta oss sörja i fred så de hörde inte av sig. I  nöden prövas vännen.                                                
 
Känner fortfarande en oerhörd skuld över attt vi fattade det beslut vi fattade men hjärnan säger att vi fattade ett logiskt beslut och att vi ville skona våran lille gosse från en massa onödigt lidande, men hjärtat brister och känslorna säger något helt annat.

Önskar jag kunde vara med och stötta er imorgon! Tänker på er i er svåra stund och hoppas att allt går bra imorgon.

Mina varmaste kramar

Jag håller alla tummar och tår för dig! Jag är helt övertygad om att du klarar av det lika bra som vi andra gjort. Du är inte ensam! Vi finns här som ditt hål i trädet, och vill du berätta om hur det gick så lyssnar vi allihop. Det är jag övertygad om.

Massa styrka till dig!

Kära du...det är som en kopia av vår upplevelse i vintras...dagen innan nyår var vi på RUL och de var exakt samma sak...för mycket vätska i hjärnan, blev rekommenderade att avbryta....pga av alla röda dagar (socialstyrelsen tar ju bara beslut helgfria fredagar) fick vi vänta i en o en halv vecka innan vi fick avbryta graviditeten.....den jobbigaste tiden i mitt liv....Man får inte göra kejsarsnitt tror jag o i efterhand är jag glad att jag gick igenom förlossningen...nu vet min hjärna vad som har hänt..jag var vaken o med hela tiden...jag såg med egna ögon att min dotter var död vid födseln (vet ej när hon dog) och att huvudet var lite förstorat...annars hade jag nog grubblat ännu mer och kanske tvivlat på att de verkligen såg rätt på UL (trots att eg vet)...Tyvärr fick vi aldrig ngt svar på varför det blev för mycket vätska utan det gick helt enkelt fel någonstans i början..vi har haft en skittuff vår o jag blev sjukskriven igen när det började närma sig BF datumet...bröt ihop totalt....nu i efterhand tror jag att det kan bero på att jag blev gravid igen just då o alla hormonerna gjorde mig wacko....Lycka till...jag tänker på dig..

Jag tror att det finns risk att du ångrar dig om du inte ser barnet. Det hjälper i sorgearbetet att se barnet och få hålla i honom/henne.