• Anonym (Kvinn­a 29 år)
    Äldre 29 Jul 18:16
    9050 visningar
    20 svar
    20
    9050

    Han har redan barn och vill inte ha fler

    Efter att ha skiljt mig för mindre än ett år sedan har jag dejtat en del. För ungefär 2,5 månader sedan träffade jag en man som allt känns så rätt med! Det flyter på så bra och jag är lycklig med honom. Han säger att han älskar mig (redan). Vårt dilemma; han är snart 47 år och har redan två barn, 10 och 11 år sedan ett tidigare äktenskap. Han vill inte ha fler barn. Jag är 29 år och har inga barn. Jag och min exman försökte i sju månader utan resultat.

    Jag vill helst inte diskutera detta med barn, tycker att det är för tidigt. Tror att han känner att jag bara skjuter problemet på framtiden.. Han vill inte börja om med vakna nätter, blöjbyten och dagishämtningar och jag kan på sätt och vis förstå honom. De skiljde sig för ca 6 år sedan och det är egentligen först nu, när deras föräldrar träffat nya partners som barnens reaktion har kommit. Framförallt flickan är arg och ledsen, främst på sin mamma. Jag har träffat barnen och det gick bra, men helst vill de ha sina föräldrar ifred.

    Nu vill han att vi ska ta tjuren vid hornen i detta ämne. Han vill fortsätta träffas och säger att om han inte hade haft barn, hade han friat och gjort mig gravid direkt. Mitt problem är att jag inte har kommit dit. Jag vill inte ta det här beslutet, honom eller barn, nu. Känns helt forcerat. Jag är mitt uppe i en härlig förälskelsefas och vill bara njuta av det. Han säger att det ev. finns en promilles chans att han ändrar sig, men det är inget att hoppas på. Han är beskymrad och oroar sig för att vi också ska skilja oss efter att vi fått barn. Jag förstår det, men samtidigt har jag lärt mig att det är en risk man bara måste leva med. Han vill i princip ska lova honom att stanna resten av livet om vi skaffar barn; "Då får du aldrig lämna mig". Jag känner att jag kanske skulle kunna avstå egna barn och njuta av hans familj, om jag visste att det skulle hålla för evigt. Men om det tar slut om 10 år, står jag utan barn och min fertila period har passerat.

    Vad är det frågan om; ska vi nu göra slut på det fina vi har i förebyggande syfte? För att vi båda är så rädda inför vad som eventuellt ska hända om 10 år?! Samtidigt, min klocka tickar.

    Vad ska jag göra? Jag vill inte lämna honom!

    Kvinna 29 år

  • Svar på tråden Han har redan barn och vill inte ha fler
  • Anonym
    Äldre 29 Jul 19:47
    #1

    Vill inte förstöra din lycka, men jag känner varningssignalerna på lååååååååång väg. Kan låta elakt, men... Ni har träffats i 2,5 månader!!!! Det är inget!!! sorry... I alla förhållanden jag varit i, så har jag också varit TOK-förälskad vid 2,5 månader.

    Vill du ha barn, så tycker jag att du ska lämna honom. Visst är det tråkigt att avbryta ett förhållande, där det finns sååååååå mkt känslor & man är lycklig. Men livet går vidare !!! & ni har ju faktiskt inte dejtat alls länge...
    Jag gjorde slut med mitt livsskärlek för 5 år sedan. Varför????  Jag såg ingen framtid med honom, på längre sikt, skaffa barn, familj osv. Var otroligt ledsamt & jag trodde aldrig jag skulle komma över det.... Bröt kontakten helt, vilket jag tror man måste göra för att gå vidare!!!

    ....& nu 5 år senare har jag träffat min "riktiga" livsskärlek & ALLT stämmer. Det är han jag ska skaffa barn med ;)

  • Äldre 29 Jul 20:13
    #2

    nämen,gud,gå vidare.
    det gör ont ett tag,emn så kort tid är inget att haka upp sig på.
    vem vill ha en pappa som är 50..60år när barnet går i 3:an,jämngammal med andra mor/far-föräldrar.
    Fattar att han inte vill ha fler barn..gå vidare och hitta prinsen som vill.

  • Äldre 29 Jul 20:46
    #3

    Ja, du behöver inte bestämma dig än. njut av din förälskelse bara!

    Visst kan det funka trots åldersskillnaden, men jag tror det är klokt att du avvaktar tills den första förälskelsen har lagt sig innan du fattar några viktiga beslut.

  • Anonym (Kvinn­a 29 år) Trådstartaren
    Äldre 29 Jul 21:26
    #4

    Tack för era svar!

    Claris, att han är äldre (kanske tom gammal i dina ögon) är inte tillräckligt för att jag ska lämna honom. Min morbror levde i över 20 år med en kvinna utan barn innan det tog slut kring 45. Vid 50 år fick han sitt första, och enda barn, men en 13 år yngre kvinna genom provrörsbefruktning och han har naturligtvis inte ångrat min fina kusin som idag är 9 år!

    Det är barn eller inte barn som får mig att fundera, inte hans ålder, att han har barn sedan tidigare eller något annat. Jag vet ju inte ens om jag kan få barn, jag vet inte om jag kommer hitta någon annan som jag vill ha barn med eller som vill ha barn med mig. Jag vet bara att jag faktiskt tycker väldigt mycket om den här mannen, även om det gått väldigt kort tid..

    Livet är inte så lätt som man skulle önska, det finns inga genvägar till lyckan och det blir aldrig som man tänkt sig (iaf är det min erfarenhet). För ett år sedan trodde jag att jag idag skulle ha ett litet barn med min förra make.. Jag har insett att jag inte kan planera mitt liv flera år framöver, jag måste njuta av det som känns bra just nu. Därmed inte sagt att jag har fattat beslutet att stanna hos honom utan barn, snarare säger jag att jag inte är redo att ta ett beslut just nu!

  • Anonym (Kvinn­a 29 år) Trådstartaren
    Äldre 5 Aug 14:55
    #5

    Uppdatering; vi har gjort "slut" trots att vi vill vara tillsammans. Jag kan inte välja bort barn frivilligt. Men jag är uppriktigt ledsen. Han med. Vi har gjort detta i samförstånd fast båda egentligen vill vara med varandra. Det känns ju såklart fel, irrationellt och hemskt att agera mot sina känslor, i strid mot sitt inre. Men vad ska vi annars göra?! Jag önskar så att han skulle ändra sig, men tror tyvärr inte att det kommer att ske.


    Fy farao, detta är hemskt! Jag vet, det är bara 3 månader men vi har haft det riktigt bra och är överens om att vi skulle kunna bli mycket lyckliga med varandra både på kort och lång sikt.


     


     


     

  • Äldre 5 Aug 15:54
    #6

    Om du hade valt bort barn frivilligt och sen ångrat dig tror jag personligen du fått lida längre mätt i antal år. Jag har själv gjort slut just pga den här anledningen, och även om det är tungt, går livet vidare och man repar sig. Det tar tid, men det tar inte lika lång tid som man kan sitta och ångra barn man aldrig fick pga av att man själv valde bort det.

  • Anonym (Kvinn­a 29 år) Trådstartaren
    Äldre 5 Aug 19:01
    #7

    Usch, tänker att jag tjatar men jag känner mig helt förstörd!

    Trodde inte att det skulle kännas såhär hemskt, vi har ju bara setts i tre månader! Jag skiljde mig som sagt för mindre än ett år sedan och visst var det värre, vi hade ju levt ihop i över 8 år. Skillnaden var dock att jag då lämnade en relation där jag under lång tid varit olycklig, medan jag denna gång tvingas/tvingar mig själv att bryta en relation där jag haft det mycket, mycket bra!

    Det tar emot, jag VILL INTE!! Gråter och gråter, känns som om jag ska bryta ihop!!

  • Anonym
    Äldre 5 Aug 19:19
    #8

    Det viktigaste nu är att ni verkligen bryter kontakten. Inga mess, inga samtal på fyllan, inget chattande osv. Enda sättet & gå vidare är att bryta kontakten helt & inte se bakåt !!!

  • Anonym (Kvinn­a 29 år) Trådstartaren
    Äldre 8 Aug 15:54
    #9

    Stå ut, stå ut, stå ut! Han sa att vi kunde fortsätta ses ändå, jag sa nej. Jag vill inte leva i en relation som jag vet kommer att ta slut! Det är skitjobbigt.

    Det är rätt, det är rätt, det är rätt.

  • Anonym
    Äldre 5 Sep 07:43
    #10

    Detta är en gammal tråd, jag vet. Men jag är i exakt samma situation. Det tog slut igår/imorse. Känns såklart helt överjävligt. Jag förstår inte hur han tänkte sig det hela. Att min längtan efter eget barn skulle gå över när jag får vara med honom och hans två? Att jag aldrig skulle känna sorg när barnen pratar om MAMMA? Han säger alltid hur bra jag är med barnen, att hans vänner säger: skaffa barn med henne och gör henne lycklig, eller gör slut. Han valde alltså sistnämnda. Av egentligen ganska suddiga skäl. Han tycker inte om hur han blir när han får barn. Jag tänker att han är väl redan sån i så fall eftersom han redan är pappa? Han säger att en kvinna som redan har barn är okej. Men inte en som inga har, men vill ha. Förnuftet talar ju sitt solklara språk, men det gör så ont ändå.

  • Anonym
    Äldre 5 Sep 21:29
    #11

    Var också lite i samma sits när jag träffade min sambo för snart 3år sen. Han hade två barn och var liksom "färdig" med det egentligen tyckte han (dock var barnen bara 1 och 3 när vi träffades!!). Hade nog inte en tanke på fler barn - trots att han träffade mig tjej på 20 år då som såklart haft tankar på barn (han var 29).

    Han ska ofta skämta till det men det var inte alltid så kul för mig. Tex när det nästan kunde blitt en liten krock i trafiken: "ja det är ju tur att man redan ynglat av sig, då gör det ju inget om jag dör (med glimten i ögat)". en av alla typiska kommentarer. Skitkul att höra verkligen, att han verkligen inte alls såg fler barn i framtiden medan det var något jag önskade mig.... Men jag har förstått efterhand att min sambo överlag har lite svårt för att liksom tänka abstrakt (framtiden), han kan mest utgå från hur det känns här och nu.... 

    Idag sitter vi här med en snart 1årig dotter! dock är vi inne i en lite samma sits igen nu när jag vill ha ett syskon till henne (de två äldre syskonen träffar hon inte så ofta - och hur man än vrider o vänder på det så är dem nästan bara biologiska halvsyskon - absolut inga växaupptillsammans-syskon... vilket jag önskar till dottern. de två äldre har en underbar relation till varandra som dottern inte är eller kommer kunna bli inkluderad i). Men än är jag inte så orolig trots att sambon även nu "inte vet om han vill ha fler barn". Det kan hända mycket på ett år eller två.

  • Anonym (Kvinn­a 29 år) Trådstartaren
    Äldre 6 Sep 19:59
    #12

    Hej på er,

    När jag skrev det här inlägget för över 2 år sedan var jag verkligen otroligt ledsen. Än idag kan jag tänka på hur starkt intryck den här relationen gjorde på mig. I efterhand har jag insett att vi levde som i en låtsasvärld under vår korta tid tillsammans. En sommarromans som inte hade styrka att bli något mer.

    Bara några veckor efter att det tagit slut träffade jag min nuvarande sambo. Vi hade dejtat några månader tidigare och fann varandra igen. Han är mitt livs stora kärlek tveklöst min absolut bästa vän. Mellan oss har kärleken växt fram, den slog inte ner som en blixt från klar himmel utan kom mer vartefter. Sansat, men inte tråkigt. Och dessutom allt bättre med tiden.

    Jag är en trygg kvinna idag. Min sambo är likaså en trygg människa. Tillsammans går vi nu igenom en fertilitetsutredning. Och ja, jag är ledsen och känner hopplöshet ibland men samtidigt är vi så starka tillsammans.
    Hade jag fortsatt leva med den äldre killen hade relationen tagit slut senast här, om den ens överlevt fram till nu. Han sa vid något tillfälle att han ev kunde skaffa barn för min skull. Han hade aldrig inlett en utredning och behandling, han ville ju inte ens från början.

    Om barn är ditt mål, så låt honom inte hindra dig. Se ditt mål framför dig och gå mot det. Vänd dig inte om. Fortsätt.
    Jag är inte säker på att jag ens kan bli mamma, men jag ger mig själv en chans och därmed kan jag leva med mig själv. Jag kan stolt sträcka på mig och stå för mitt val. Jag har valt det goda för mig.

  • Anonym (varit där)
    Äldre 6 Sep 20:19
    #13

    Det är nästan som att läsa om sig själv! Jag skrev en liknande tråd i november förra året. Jag hade då varit sambo i ungefär ett halvår med en man som hade två barn sedan tidigare. Jag ville ha gemensamma barn, han ville inte gå igenom en till småbarnsperiod. Det slutade med att vi gjorde slut, trots att vi älskade varandra. Jag grät i ett par veckor, han likaså. Sedan träffade jag min nuvarande kille. Vi har varit tillsammans i åta månader och planerar att flytta ihop, skaffa barn och så. 

    Jag är 31 år, min kille 36. Min förra kille var lika gammal som jag och hade två barn på 6 och 3 år. Vi hörs fortfarande ibland via mail för jag vill gärna veta hur det är med barnen. Det sved att lämna dem men jag prioriterade min egen lycka.

    Jag önskar dig all lycka TS! Och mig själv också faktiskt. En stor kram till min blivande sambo som jag älskar! Och en till min älskade systerson som jag hoppas kunna ge en kusin om en inte alltför avlägsen framtid. 

  • Anonym (Kvinn­a 29 år) Trådstartaren
    Äldre 6 Sep 20:41
    #14
    +1

    Det är ju jag som är TS, läs ovan inlägg

  • Äldre 22 Jun 11:10
    #15

    Jag förstår dilemmat. Jag har träffat min stora kärlek i 11 månader och vi är sambos sedan nån månad. Han har två barn sen tidigare och de är i tidiga tonåren.
    Jag är 37 år och har inga barn. Tidigare har jag inte känt att jag velat ha barn heller, men det troligen för att jag inte hittat nån som jag kunnat tänkt mig som pappa till nåt barn. Det här är en underbar man och en underbar pappa.
    Jag förstår att han inte vill ha fler barn, de här är på väg att växa upp och han har gjort klart småbarnsåren med vakna nätter etc.
    Han har sagt att han tyvärr inte vill ha fler barn.
    Men för någon vecka sedan sa han att vi mycket väl skulle kunna "få till en egen liten knodd" om vi trivs tillsammans, men inte än.
    Det uttalandet gjorde mig glad. Jag kan mycket väl tänka mig ett barn tillsammans med honom.
    Jag har aldrig tidigare haft en relation med en man som har barn sen förr, men det har funkat jättebra att komma in i den rutinen och så. Det jag haft lite svårt för tidigare med tanken att skaffa barn, är att jag inte skulle få "något eget liv" längre utan det skulle ju alltid vara en till med i beräkningen om man vill göra något. Jag tänker fortfarande så ibland, men samtidigt så som livet är nu så är vi fyra varannan vecka och bara två varannan, så på sätt och vis är det tillvänjning för ett eventuellt barn...
    Det är en knepig situation.
    Jag för egen del hoppas och tror på att vi kan få till ett eget barn tillsammans, men att vi kanske ska vänta nåt år så de befintliga barnen får växa till sig så de kanske inte känner sig "utbytta" eller så.

  • Äldre 4 Jan 10:42
    #16

    Nu har det gått ett bra tag sen du har skrivit ditt inlägg, undra vad för beslut du fattade?

    Jag är tillsamman med en som 37 har två barn (10 och 15) och jag själv är 29 utan barn.
    Från väldigt början var jag ÖVERDRIVET tydligt med att jag vill skaffa mig familj med egna barn. Han var med på detta och såg det här som en andra chans att förbättra sig som en far i förhållande till ett barn.
    Vet inte vart i livet du står, men jag kan känna att skaffa sig barn om typ 3 år är nog bra tid...
    Nu har jag o sambon varit tillsammans ett år, och NU berättar han för mig att skaffa sig ett till är inget alternativ för honom.. så om vi stannar kvar tillsammans måste jag ge upp min största dröm. Jag är beyond förkrossad..

    Så vännen, oavsett om du känner nu för att skaffa dig barn eller ej, han redan ge dig klart tecken på att det möjligheten har du ej.
    Gå vidare innan att mer känslor bli involverad och mera tid och energi gå till ingenting.

    sen är det ditt liv, ingen här kan säga nog vad bör göra.
    P.s att vara tillsammans med någon som har redan barn är inget enkelt liv..

  • Anonym (Svek)
    Äldre 17 Jan 20:43
    #17
    Amene skrev 2019-01-04 10:42:57 följande:

    Nu har det gått ett bra tag sen du har skrivit ditt inlägg, undra vad för beslut du fattade?

    Jag är tillsamman med en som 37 har två barn (10 och 15) och jag själv är 29 utan barn.

    Från väldigt början var jag ÖVERDRIVET tydligt med att jag vill skaffa mig familj med egna barn. Han var med på detta och såg det här som en andra chans att förbättra sig som en far i förhållande till ett barn.

    Vet inte vart i livet du står, men jag kan känna att skaffa sig barn om typ 3 år är nog bra tid...

    Nu har jag o sambon varit tillsammans ett år, och NU berättar han för mig att skaffa sig ett till är inget alternativ för honom.. så om vi stannar kvar tillsammans måste jag ge upp min största dröm. Jag är beyond förkrossad..

    Så vännen, oavsett om du känner nu för att skaffa dig barn eller ej, han redan ge dig klart tecken på att det möjligheten har du ej.

    Gå vidare innan att mer känslor bli involverad och mera tid och energi gå till ingenting.

    sen är det ditt liv, ingen här kan säga nog vad bör göra.

    P.s att vara tillsammans med någon som har redan barn är inget enkelt liv..


    Det känns som han bara utnyttjat dig...
  • Anonym (samma sits)
    Mon 2 Sep 2019 11:14
    #18
    Anonym (Kvinna 29 år) skrev 2012-09-06 19:59:04 följande:

    Hej på er,

    När jag skrev det här inlägget för över 2 år sedan var jag verkligen otroligt ledsen. Än idag kan jag tänka på hur starkt intryck den här relationen gjorde på mig. I efterhand har jag insett att vi levde som i en låtsasvärld under vår korta tid tillsammans. En sommarromans som inte hade styrka att bli något mer.

    Bara några veckor efter att det tagit slut träffade jag min nuvarande sambo. Vi hade dejtat några månader tidigare och fann varandra igen. Han är mitt livs stora kärlek tveklöst min absolut bästa vän. Mellan oss har kärleken växt fram, den slog inte ner som en blixt från klar himmel utan kom mer vartefter. Sansat, men inte tråkigt. Och dessutom allt bättre med tiden.

    Jag är en trygg kvinna idag. Min sambo är likaså en trygg människa. Tillsammans går vi nu igenom en fertilitetsutredning. Och ja, jag är ledsen och känner hopplöshet ibland men samtidigt är vi så starka tillsammans.
    Hade jag fortsatt leva med den äldre killen hade relationen tagit slut senast här, om den ens överlevt fram till nu. Han sa vid något tillfälle att han ev kunde skaffa barn för min skull. Han hade aldrig inlett en utredning och behandling, han ville ju inte ens från början.

    Om barn är ditt mål, så låt honom inte hindra dig. Se ditt mål framför dig och gå mot det. Vänd dig inte om. Fortsätt.
    Jag är inte säker på att jag ens kan bli mamma, men jag ger mig själv en chans och därmed kan jag leva med mig själv. Jag kan stolt sträcka på mig och stå för mitt val. Jag har valt det goda för mig.


    ååååh jag DÖÖÖÖR
    Gråter så mycket när jag läser detta. TACK för att du uppdaterade detta. Äve om det är tungt att skriva och även om du oroar dig föratt kunna bli eller ej bli gravid så sitter jag nu i samma sits.

    Jag älskar min pojkvän SÅ MYCKET och han älskar mig. Men han är inte redo att ta steget för att han är så rädd för att mamman till hans barn ska lacka ur och att den relationen då ska gå ut över relationen med hans son. Svagt och fegt- ja. men nu är det som det är. Jag är inne här varje dag för att försöka finna tröst och uppdatering om typ "så gick det sen". 

    Jag hoppas för hela mitt hjärta att min (faktiskt ex-)kille ändrar sig och vågar leva med mig eller att jag träffar någon ny. Du har helt rätt i att 47-åringen högst troligtvis inte skulle ändrat sig och du gjorde rätt som lämnade. Jag är så glad för din skull och hoppas att det samma händer mig! <3 
  • Anonym (samma sits)
    Mon 2 Sep 2019 11:16
    #19
    Amene skrev 2019-01-04 10:42:57 följande:

    Nu har det gått ett bra tag sen du har skrivit ditt inlägg, undra vad för beslut du fattade?

    Jag är tillsamman med en som 37 har två barn (10 och 15) och jag själv är 29 utan barn.
    Från väldigt början var jag ÖVERDRIVET tydligt med att jag vill skaffa mig familj med egna barn. Han var med på detta och såg det här som en andra chans att förbättra sig som en far i förhållande till ett barn.
    Vet inte vart i livet du står, men jag kan känna att skaffa sig barn om typ 3 år är nog bra tid...
    Nu har jag o sambon varit tillsammans ett år, och NU berättar han för mig att skaffa sig ett till är inget alternativ för honom.. så om vi stannar kvar tillsammans måste jag ge upp min största dröm. Jag är beyond förkrossad..

    Så vännen, oavsett om du känner nu för att skaffa dig barn eller ej, han redan ge dig klart tecken på att det möjligheten har du ej.
    Gå vidare innan att mer känslor bli involverad och mera tid och energi gå till ingenting.

    sen är det ditt liv, ingen här kan säga nog vad bör göra.
    P.s att vara tillsammans med någon som har redan barn är inget enkelt liv..


    Jag är i samma sits nu. typ. Jag har också blivit lurad... Han säger att han älskar mig men att han inte vill ha fler barn. För att han är rädd. Jag kan inte nöja mig med den förklaringen, jag vill att han jobbar på sig själv så att vi kan vara ihop!

    TS skrev tidigare i tråden att hon lämnade 47-åringen och träffade en ny man. Hur gick det för dig? <3 
  • Anonym (samma sits)
    Mon 2 Sep 2019 11:18
    #20
    Anonym (varit där) skrev 2012-09-06 20:19:21 följande:

    Det är nästan som att läsa om sig själv! Jag skrev en liknande tråd i november förra året. Jag hade då varit sambo i ungefär ett halvår med en man som hade två barn sedan tidigare. Jag ville ha gemensamma barn, han ville inte gå igenom en till småbarnsperiod. Det slutade med att vi gjorde slut, trots att vi älskade varandra. Jag grät i ett par veckor, han likaså. Sedan träffade jag min nuvarande kille. Vi har varit tillsammans i åta månader och planerar att flytta ihop, skaffa barn och så. 

    Jag är 31 år, min kille 36. Min förra kille var lika gammal som jag och hade två barn på 6 och 3 år. Vi hörs fortfarande ibland via mail för jag vill gärna veta hur det är med barnen. Det sved att lämna dem men jag prioriterade min egen lycka.

    Jag önskar dig all lycka TS! Och mig själv också faktiskt. En stor kram till min blivande sambo som jag älskar! Och en till min älskade systerson som jag hoppas kunna ge en kusin om en inte alltför avlägsen framtid. 


    ÅH tack för din uppdatering. Hoppas hoppas att detta händer mig
Svar på tråden Han har redan barn och vill inte ha fler