bonusbarn som påverkar vår relation

Jag har träffat en man i snart 2 år, vi har 2 barn var sedan tidigare, mina är 7 och 5 och hans är 11 och 6.
11-åringen är en tjej som enligt sin fars utsago är " en orolig själ". Hans barn bor mest hos sin mamma, varför - det blev så när de skilde sig har jag fått som förklaring. Den här tjejen är hos sin pappa tors-mån varannan vecka. Varje gång är det samma visa, torsdag kväll, ont i magen, ledsen saknar mamma, på söndag kväll, ont i magen för att hon ska lämna pappa på måndagsmorgonen. Det är 3 år sedan de skilde sig. Hon oroar sig ständig för sin mamma, vad hon gör när tjejen är hos pappa. Tjejen vill inte åka någonstans, oavsett om det är med mamma eller pappa. Hon gråter och skriker då. Nu har hon semester med sin pappa i 2 veckor och jag bor hos dem (jag jobbar). I julas var första gången som jag sov över när barnen var hemma, första natten sov jag och tjejen i barnens rum (Killen sover alltid i pappas säng), andra natten sov jag själv i barnens rum för då ville hon också ligga hos sin pappa. Jag tog upp detta med Mats (fadern) och sa att det känns lite som att jag är gäst och att jag inte är helt bekväm i situationen när vi ändå har setts i snart 2 år. Han tar nämligen inte ens en diskussion med barnen om var de ska börja natten att sova och att jag tycker det synd om tjejen som gråter på kvällen. Jag tyckte väl helt enkelt att det kanske är dags att han gör något åt sovarrangemanget, när barnen är hos sin mor sover de i sina sängar, om de åker någonstans så sover de i egna sängar. Mats "försvarade" sig med då att det inte går så länge tjejen mår dåligt. De söker heller ingen hjälp så hon får någon att tala med, de har varit på väg förra sommaren och nu senaste förra veckan men mamman avbokar och säger att hon pratar med dottern. Det blir inget bättre. Jag funderade länge på om jag verkligen skulle sova där så som läget är men Mats bad mig att stanna för att han vill det, för att han tycker om mig, så jag stannade, sovandes i barnens rum. Mats tog även upp med barnens mamma att tjejen inte mår bra och att de måste återigen söka hjälp. Mamman är inte med på noterna alls, det är nämligen inget fel på hennes dotter och då gör inte Mats något. För att vara Mats så är det strongt gjort att ringa mamman. På kvällen sa han till sina barn att han tycker de ska sova i sina sängar. Det blev ett himla liv på tjejen, hon grät, skrek, var smått hysterisk. Ringde till sin mamma kl 23.30 och ville komma"hem". Sedan spände hon ögonen i sin pappa och sa god natt och gick in och la sig i hans säng. Och han låter henne göra det. Hon ligger och gråter i sängen och ropar till Mats om det är meningen att hon ska somna gråtandes utan att ha fått någon god natt-kram. Den natten sov jag och killen i barnens rum och Mats sov i sin säng med sin dotter. Så har det nu pågått i 4 nätter, han tar aldrig en diskussion med sin dotter och sängarna utan han säger att han tycker att hon ska sova i sin säng och sedan inget mer. Tjejen är ju inte dum, hon går in och lägger sig i pappas säng och sedan är det inte mer med det. Hon svarar inte ens på det att hon ska sova i sin säng. Mats han ligger bredvid mig i hennes 90-säng en stund på natten sedan går han in till sin säng och där ligger jag.  Jag har varit öppen mot honom och frågat om detta att han och jag inte är helt överens om detta med hur vi sover ska få vårat förhållande på fall så har han sagt, nej. Samtidigt så har han inte lagt ner någon större energi, när jag sagt att jag går hem istället utan det är ju upp till mig hur jag vill göra. Men vad vill han?? Det är det jag vill veta. Jag är medveten om att det inte går att göra en förändring på en dag och det har jag sagt till honom men det måste ju finnas en vilja. Igår kväll när barnen skulle lägga sig så sa han inget alls, han gick gladeligen in och stoppade om barnen för nu var det så att killen också skulle sova hos pappa. Det känns som vi är tillbaka på ruta 1.  Jag blev så ledsen. Jag berättade det och han blev arg och irriterad på mig och sa att han orkar inte att ta en diskussion varje dag barnen ska gå och lägga sig. Vad ska han göra frågar han mig sedan? Han känner som att han står och balanserar på en tuva med mig på ena sidan och barnen på andra. Sedan säger han att det kanske inte blir en förändring idag, imorgon eller nästa vecka utan att han måste ta det med sina barn när de är ensamma hemma med honom. Det kan jag förstå, för då är inte jag där som nog lätt kan bli den som tar deras pappa ifrån dem. Men jag känner också Mats, väntar vi så kommer det inte bli en förändring, helgerna när barnen är hemma kommer löpa på som vanligt. Jag har inte möjlighet att sova så ofta där när hans barn är hemma för jag har mina hemma samtidigt. Det är bekvämt att skjuta på problemet, då behöver han inte ta i det nu för det är just det, han har svårt att konfrontera sin dotter. Vad han är rädd för vet jag inte men det är ett sådant fjäskande efteråt de har varit osams. Just nu tär detta på mig. Mats är ofta hos mig och mina barn med tanke på att de är längre tid hos mig, det är inga problem, mina barn har accepterat honom och de sover i sina sängar eller kommer in till oss på natten. Varför kan det itne vara lika. Mina barn kommer till mig vecka 32 och jag vet ärligt talat inte om jag vill att Mats ska bo hos oss då. Förra sommaren när vi hade liknande diskussion men då handlade det om att få träffa hans barn så sa jag att vi ska behandla våra barn lika. Umgås han med mina barn som en naturlig del i mitt liv så vill jag att han ska visa mig den respekten mot sina barn. Där var vi överens men nu är vi där igen. Vad är skillnaden. Hjälp mig, ge mig er syn på detta. Just nu varken sover eller äter jag för detta tär på mig, jag vill inte sitta stilla och tiga, jag är också en människa med känslor som inte går att leka med. Snälla hjälp!