Ja, man är så kluven känslomässigt. Hon blir 45, så hon är ju 20 år äldre än mig, men alldeles för ung för att dö pga sjukdom!
Vi har varit hos henne ikväll, det är otroligt hur mycket sämre hon blivit sen i söndags. Men den enda trösten är att det förhoppningsvis inte är så lång tid av lidande kvar, utan att hon snart får somna.
Hon som samlar på änglar, och snart får hon bli en själv 
Värst är ju såklart att hon lämnar två döttrar efter sig, två döttrar som hade förtjänat att ha sin mamma hos sig så många år till! Man vill göra så mycket för dem, men kan inte göra nånting för att göra det bättre eller lättare för dem 
Svårt svårt svårt. Skönt att ventilera lite, känner mig så mitt i allting, min sorg har ingen plats känns det som, jag känner ett ansvar för att trösta våran yngsta syster, eftersom hon är minst, våran pappa, hennes barn, våran andra syster (hennes enda helsyster) och själv blir jag liksom över, finner ingen självklar plats förutom en med ett stort ansvar för alla andra (självpåtaget ansvar kan tilläggas.)
Tack för att ni finns tjejer, även i svåra tider kan man iaf alltid vända sig till er