Efterlyser positiva berättelser
Lite skämtsamt inflikar jag att du kan vara tacksam att det är du som är den biologiska föräldern och inte mannen. Av anledningar som man kan analysera länge verkar störst problem uppstå i familjer med biopappa och bonusmamma.
Jag är i alla fall bonusmamma och tycker att det fungerar utmärkt. Vi har bristfällig och ibland infekterad relation till biomamman men på det stora hela tycker jag om hur vi lever. Min bonuskille är jättefin. Han var fyra när vi lärde känna varandra och nu är han tio. Vår relation har alltid varit bra även om jag har tyckt att det har varit jobbigt ibland. Jag har ägnat mig en hel del åt självanalys och har alltid kommit fram till att barnet är ett helt normalt (men ovanligt fint) barn och att det är jag som har lite problem men det är okej, för jag är bara människa. Jag har en underbart förstående sambo och det jobbiga har alltid gått över. (Men jag räknar med att det alltid kommer tillbaka.)
Det är olika saker som gör det jobbigt. Jag har ett par gånger brutit ihop totalt för att barnet sagt något som sårat mig. (En gång sa han att jag inte hörde till familjen, och han sa det helt allvarligt och inte i affekt. Det var fruktansvärt, men han var typ sex år.) Jag har ett par gånger brutit ihop för att barnets biomamma betett sig illa. (En gång portade hon mig från barnets kalas och förklarade för barnet att hon inte tyckte att jag hade på kalaset att göra. Det var också rätt gräsligt.) Jag har känt mig utanför en del. Jag har känt att biomamman tar på tok för mycket energi. Jag har irriterat mig på hur min sambo hanterar sin föräldraroll. Ja, lite så, men det har som sagt alltid gått över. Jag har alltid gillat barnet, det har alltis funnits i grunden, och det tror jag är viktigt. Barnet har alltid gillat mig också.
Saker som jag tror är avgörande för att det ska bli bra:
- att bonusföräldern tycker om barnen. Det är ett absolut måste! (Men ibland kanske man får ge det tid.)
- att bonusföräldern får klaga på barnen ibland. Att det är ganska högt i tak och bioföräldern inte går i försvarsställning direkt. Det måste finnas förståelse för att det ÄR jobbigare med andras barn än egna.
- bra kommunikation mellan bioförälder och bonusförälder.
- det måste fungera okej med expartners.
- att bioföräldern klart och tydligt har valt sin nya familj. Det går inte att ibland vara familj med exet, typ på födelsedagar eller så.
- att inte ställa föräldrakrav på bonusföräldrar. Bor man med barn som man tycker om så kommer man på sikt att ta ansvar för dem. Så tror jag vuxna välfungerande människor fungerar. Men att kräva att bonusföräldrar tar ett ansvar som de kanske inte är mogna för - nej, det fungerar inte.
- samma som ovan gäller ekonomi. Tills bonusföräldern tycker annorlunda bör man ha skild ekonomi och bioföräldern betalar för barnen. (Vissa utgiftsposter, som hyra, kan förstår undantas.)
- att alla känslor är tillåtna. Jag tror det är det allra, allra viktigaste. Styvfamiljer rymmer många fler komplicerade känslor än kärnfamiljer och jag tror att det är viktigt att alla känslor får finnas. Sen får man prata om känslorna och hålla tummarna.
Annat tips till er: Läs inte på FL om styvfamiljer. FL har inte sanningen. Läs böcker istället, t.ex. "Familjen Hoppsan".
Lycka till!