Gravida vänner ställer mig mot väggen!

Jag förstår att du är arg! Med all rätt.

Du måste ju få tillåta dig att känna som du känner och inte prestera något "låtsasspel" för att de ska bli nöjda. Om allt är okej med dem känns det otroligt taskigt att de inte har större förståelse och tolerans mot dig.

När man prövas såhär i sorg känns det som om relationerna också prövas ganska hårt. Oftast blir det kanske bättre och lugnare med tiden. Jag tror att det är bra att prata om det och då kanske man kan börja förstå varandra, även om det kan vara hur tufft som helst att hitta någon ork till att ens ta kontakt.

Många kramar och en massa styrka från en annan som har en mycket tuff tid bakom sig!

Stå på dig,du har all rätt att känna så..
Det är inte konstigt om du är avundsjuk,det är en hemsk,jobbig känsla men den går inte att komma i från..
När ens eget barn tas i från en så orkar man inte tänka på att andra är gravida..
Om dina kompisar inte kan förstå så har dom inte ens varit i närheten av det du går igenom och kan därför inte relatera till det men dom måste ju ändå kunna acceptera hur du känner och låta det ta tid..

Jag ber mina gravida kompisar om ursäkt för att jag är knepig och tar avstånd men förklarar att det är ett måste för att jag ska överleva,för att jag ska må bra så måste jag koppla bort deras graviditeter..

Och det är det som är viktigast,DU och vad du måste för att överleva,jag är övertygad om att det du känner är helt normalt och jag är ledsen för din skull att dina kompisar inte förstår..
Men det heter ju "I nöden prövas vännen" och det har jag märkt tydligt dom senaste 8 månaderna..
Det finns alltid människor som har åsikter och tycker man borde sörjt klart eller att man ska gå vidare,glömma och inte gräva ner sig..
Men fokusera på dom som förstår,som ger dig energi istället för att ta energi..

Va rädd om dig..Kramar

Tack så mycket för ert stöd! Det låter otroligt skönt att ni känner som jag... och ja, det måste få ta tid. Att bara koppla bort och sen ge sig in och ta kontakt och höra av sig sen när man orkar.

Jag ringer de jag verkligen verkligen bryr mig om, vilket skett nu bara på slutet... men såna som bara är oginna och inte kan förstå mig får faktiskt vara. Jag behöver inte såna energislukgare ärligt talat.

Efter en sån sak som du varit med om kan man inte styra sina känslor, att vänner inte har större förståelse för det är tråkigt. Att jämföra med missfall känns helt sjukt, att vara tvungen att avbryta en graviditet och föda ett barn i v.19 är inget missfall det är ett dödsfall med all sorg som tillkommer. Har själv haft fyra tidiga missfall och det är hemskt men att gå igenom det du fått göra är långt värre. Det är dina vänner som har fel.  Ta hand om dig ! Kram

Nu är jag inte änglamamma själv, men hade iaf svårt att bli gravid o har haft ett tidigt missfall. När min sambos bror med flickvän strax därpå blev gravida, förklarade jag läget för dem och sa att jag var glad för deras skull; fast ärligt talat inte så mycket; men att jag nog inte orkade engagera mig i deras graviditet så mycket. De berömde mig för att vara ärlig och höll igen lite med sitt bebisprat när jag var med. Detta par är otroligt empatiska, men alla borde kunna försöka vara det. Har inte läst hela tråden, men du verkar ha förklarat hur dina upplevelser påverkat dig och det är väldigt strongt av dig och borde berömmas. Du får gärna berätta om min svåger som jag nämnt ovan för dem. Kram och lycka till!

Och ts; som någon skrev: I nöden prövas vännen. Okunskap är en sak. Ovilja till att FÖRSÖKA förstå är en annan sak.

Du har rätt till dina känslor TS. Beklagar det som hänt dig och att du har så egocentriska vänner. Fick själv missfall i samband med att två vänner blev gravida och kan verkligen relatera. Jag var inte missunnsam och önskade dem olycka, jag orkade bara inte följa deras graviditeter på nära håll och veta att "det där skulle jag fått uppleva nu". Det är verkligen inte konstigt!

Det blir din tur igen. Ta den tid du behöver! Kram på dig.  

Precis så kände jag också när släkt o vänner blev gravida.

Tack ALLIHOP! Fan va ni är grymma!  Rent ut sagt. Jag blir jätteglad av och läsa era förstående och empatiska inlägg, och att jag inte är ensam om att känna såhär...
"Här och nu": Ja du har vekligen rätt. Att inte vilja förstå, det är ju DET som gör att man blir så ledsen. Att man har valet och kunna stötta och faktiskt förstå att man bär på dessa känslor (ofrivilligt) under sorgeprocesen, ist för att snoppa av en bara och säga att "jag tror inte det är bra att du är avundsjuk". Men no shit? Det fattar väl jag med... men jag har all rätt att känna så nu, och med ert stöd vet jag det

I går bestämde jag mig däremot för att inte vara rädd nå mer, eftersom jag kom till insikt med att det bara gjorde mig ännu ledsnare att undvika mina närmaste som har fått barn el är gravida - så jag ringde en av mina bästa vänner som fått barn för 1,5 månad sedan och frågade om hur förlossningen gått, hur dottern mådde.

Och tro det eller ej, det hjälpte! Jag blev hur boostad som helst och kände faktiskt att jag kunde vara glad för hennes skull. Det var inte så farligt som jag trodde!
För som Mariohnym i tråden här sade: Det BLIR min tur igen snart! Och det ser jag verkligen framemot!

Strongt och fint gjort av dig! Och visst blir det din tur snart! Vi är en nära kompiskrets på 5 par och av en slump fick först den ena barn, sedan var det min tur och två veckor innan min son föddes meddelade nummer tre att hon väntade barn. nummer fyra, dvs hon som verkligen aktivt försökt bli gravid i två år drog sig undan mer och mer och vi förstod varför. Det var jättesvårt att veta hur man skulle bemöta henne för vi förstod ju allihop hur jobbigt hon hade det. Vi försökte verkligen vara förstående och inte prata bebisar och graviditet de två gånger vi träffades för att skona henne. Hon ville verkligen SÅ gärna ha barn och har velat länge.

Vi hade rentav ångest inför att bjuda henne och hennes man på vårt barndop eftersom vi på sätt och vis kände det som att vi gav henne en isbit innanför tröjan...men gissa vad...Vi hade inte träffats på ett tag och hon dök upp på barndopet rosig om kinderna och med något helt annat innanför tröjan. En pytteliten men fin kula som nu är megastor och beräknas komma ut om 4 veckor exakt  Den finaste doppresenten "vi" kunde få!

Vad jag vill ha sagt är att det gäller att vara oerhört försiktig och lyhörd när det är så starka känslor i gungning. I de allra flesta fall löser det sig till det bästa  

Det var JÄTTEBRA av er att bjuda in vännen som hade svårt at få barn! Om ni inte gjort det så hade nog iaf JAG känt mig fullständigt särbehandlad... att komma eller inte komma måste man ju faktiskt få ta ställning till själv. Så det var ju helt rätt gjort av er

De allra flesta i min omgivning har varit väldigt lyhörda efter vårt MA, så till den milda grad att de inte hört av sig alls... och då blir man ju också lite besviken. Ok att vi behöver tid, men att man blir utelämnad med sin sorg för att vissa inte vet hur de ska reagera om man skulle bli ledsen.
Många tror att det är pga att de "frågar om det" som gör att man blir sorgsen, men det är man ju ändå. Hela tiden liksom. Att någon ringer och bara säger hej är liksom guld värt! Och det är inte tabu (som många känner kanske...) att bli ledsen och få gråta inför sina nära och vänner, då svetsas man ju bara mer samman liksom.

Skönt att det går bättre. En balans mellan intresse för andra och respekt för sin egen sorg är det bästa, om det funkar.

Min första reaktion är att du är väldigt mogen och trygg i dig själv. Otroligt bra att du tillåter dig känna och sörja! Jag är ingen expert men jag tror att det är bra att du vågar säga vad du tycker. Så strongt av dig att kunna erkänna att du känner avundsjuka.....De förstår dig inte och kommer kanske aldrig göra det heller...man behöver inte förstå allt och alla...Du känner så här och du borde få stöd iställer för att behöva känna skuld över att du inte förstår dem.....Hm....önskar dig all lycka ! Om jag kunde skicka lite kraft skulle jag absolut göra det!

måste tillägga....att absolut....VILJAN att förstå är viktigast! Sen kanske det är svårt att riktigt förstå om man inte varit i samma sits....

Helt rätt! *kramar*