Vi över 30 som längtar efter första barnet

Jag hoppar in i tråden med en liten presentation. Är 34 år och jobbar på första barnet. Gjorde ett försök för ca 4 år sedan och har nu påbörjat en ny tur. Avskyr verkligen att vänta och det här är jäkligt psykiskt påfrestande för mig På nyårsafton fick jag för första gången utslag på ÄL-stickan och sedan dess har jag haft molvärk och nu inbillar jag mig diverse symtom (ömma bröst, illamående, halsbränna). Jag försöker verkligen att inte känna efter men det hjälps inte. Nu fick jag en liiiiten blödning dessutom och jag vet inte vad jag ska tro. Min mens är otroligt oregelbunden (har varit allt från 23 till 35 dagar). Jag känner mig som en bortskämd skitunge som vill att allt ska hända direkt men jag vette fasen om jag orkar gå månad ut och månad in en gång till utan att något händer Ska på utredning och hoppas att de hör av sig snart...

Hur gör ni för att det inte ska slita på förhållandet? Jag är som sagt en bortskämd skitunge och förväntar mig att sambon ska stötta mig psykiskt. Jag vet inte om han förstår hur jobbigt detta är för mig. Jag är av någon anledning helt 100 på att det är något fel hos någon av oss (jag tror ju att felet ligger hos mig) medan han tycker att jag nojar mig. Och det gör jag säkert men jag vill ändå ha lite tröst och stöd. Det ska bli riktigt skönt att få fastställt om det är något fel.

Vi har försökt för  4 år sedan men den gången slutade det lite tråkigt och vi har haft en paus i "försökandet" och har nu börjat på nytt. Nu har vi bara hållt på sedan nyår i princip men man har ju lite taskiga minnen och erfarenheter från förra gången så allt kommer lätt tillbaka i skallen på en och man känner sig nedstämd och ledsen lite fortare än sist. Då tog det ca ett halvår innan man började noja och "tröttna" men nu känner jag att jag inte orkar och vill att det ska hända NU på stört. Sedan blir man orolig över om förhållandet håller en svacka till

Usch, jag får tårar i ögonen bara av att tänka på detta

Jag är i den sitsen nu att jag känner att barn är viktigare än allt annat. Jag vägrar tänka på ett liv utan barn, att åldras utan att ha barn osv. Jag VÄGRAR.

Tack för ditt pepp, Polarantis!

Ska man se riktigt krasst på detta så är det ekonomiskt sett bättre om jag inte blir gravid förrän om ca 3 månader. Då hinner jag jobba ihop en bättre föräldrapenning. Men nu är svägerskan gravid och jag blir ju inte mindre desperat av det Nä, just nu känns 2011 inte bra...

Jag är nog ganska egoistisk i detta och tänker "jag, jag, jag". Har svårt att tänka mig att spermaprov är känsligt för honom osv. Jag vet ju att det är galet att tänka som jag gör och inte speciellt rättvist heller.  Kanske därför det är svårt att stötta varandra, jag kräver nog mer än jag ger och det tär nog en del på både mig och honom...

Jag fick rådet av en läkare att ta tabletter (har glömt namnet tyvärr) mot nackspärr och när jag tittade på förpackningen stod det att de hjälpte mot mensvärk osv. De skulle inte tas om man försökte bli gravid. Så jag frågade personalen och de visste inte riktigt men bakom mig stod en barnmorska och hon hjälpte till och talade om att det inte var någon fara eftersom när man försöker så finns ju inget. Det har inte skett någon celldelning än (tar man tabletterna mot mensvärk så har det ju absolut inte skett någon celldelning) så det var ingen fara för mig att ta tabletterna, speciellt inte när jag precis haft mens.

Så det verkar vara väldigt olika svar beroende på vem man frågar...

Snacka om att man börjar noja med symtom. Har aldrig halsbränna annars och nu har jag haft det från och till i några dagar. Genast skriker hjärnan symtom!! för glatta livet :-/ Dessvärre tror jag att mensen är på väg vilken dag som helst