Har förståss inte kunnat lämna helt utan tjuvläst lite då och då...
Och besvikelsen har släppt - ni har säkert helt rätt i att man vänjer sig lite och att den "första" gången är värst (säger första eftersom det var första vi visste att vi prickat in äl med tester etc)
Tycker det är ganska ont om plus nu tjejer - håller verkligen tummarna för att december blir en bra månad för oss!
ÄL-känningar - förra månaden fick jag seg-flytning på torsdagen och på fredagen tror jag att det blev utslag - cb-testet valde ju att inte funka ordentligt, men strecken på själva stickan var definitivt lika starka, till skillnad från tidigare dagar. På fredag eftermiddag kände jag värk i höger sida, där jag inbillar mig att äggstocken sitter - alltså att ägget släppte. Jag tror alltså att flytningen visade att den var på väg, så att ev soldater skulle hinna simma lätt och placera sig rätt för att sikta in sig när det var äggsläpp!
Naturmediciner - håller med er som sagt att ni tänkt vänta - jag känner samma sak; vet inte om något inte är som det ska än och då får man hoppas på att det bara är att se tiden an som gäller.
Förlorad frihet - vi hade kompisar här i helgen som har en fyra-månders tjej och ärligt talat - när de åkt hem pratade jag med maken. Vill man verkligen ha det där...? Det kändes inte som att de pratade med varandra som man och kvinna alls, utan bara mamma och pappa, det var besvär med logistiken, allt anpassas efter barnet (alltså, jag fattar ju att det blir så, men...) och tja...de verkade inte jättelyckliga faktiskt...
Vi pratade efteråt och jag är rädd att vi slutar vara "vi", Maria och A, och blir "föräldrar". Jag ser nämligen andra kompisar som har blivit just så - vääääldigt mycket föräldrar. Tex har vi några som ska gifta sig nästa sommar och de har inte gjort så mycket planering än "fokus är ju på [sonen] alltid" - visst, men herregud, han sover väl också, har man verkligen aaaldrig tid att prata med varandra om sitt eget förhållande och om det stundande bröllopet? Vill man ha det så?
Samtidigt är jag livrädd att jag kommer att slå över till att bli just en sån hopplös förälder som aldrig kan prata om något annat än barnet/barnen...