Vi över 30 som längtar efter första barnet
Hej på er!
Tänkte rapportera från dagens läkarmöte. Jag kommer att sätta igång med korta metoden i dec eller januari, när beror på min mens. Den har varit lite knas sen missfallet, så vi får se när min kropp bestämmer att det ska bli av. Läkaren, var som vanligt fantastisk. Han svarar på frågor väldigt faktamässigt och lindar inte in i lull lull, sånt tycker jag om. Om saker är skit så vill jag att det sägs.
Jag kommer denna gång att byta preparat, från Puregon till Menopur. Han hade läget under kontroll, vilket vore konstigt annars, och kunde motiverat tala om varför han väljer det han väljer, känns skönt och tryggt. Det jobbiga med detta byta är att det är en lite krångligare grej med Menopuren, den ska ju blandas... Nån som haft den och har erfarenhet?
Det dåliga som idag kom fram, är att mina ägg verkar ha tjocka skal. Det i kombination med att min man har få spermier är ju inte alls till vår fördel. Mina ägg är svåra att ta sig in i även med nål (ICSI), så där har vi ju en bra förklaring på varför det inte vill sig naturligt...
Jag känner mig nu likgiltig inför det hela, kanske försvarsmekanism. Jag har inga förväntningar av något slag. Vi bara kör nu, för att, om det skiter sig, lägga detta på hyllan, för alltid. Det var lite så han sa idag, läkaren. Om vi får lika dålig befruktningsgrad denna gång, som förra, så kommer det nog inte att gå, inte med denna hjälp. Då lägger vi ner och låter livet ha sin gång, utan barn och vem vet, när jag är 42 kanske jag blir gravid naturligt 
Närå, men lite så.
Jag vill bara veta. Kan vi, eller kan vi inte få barn.Ovissheten kring om hur allt ska gå tycker jag är det jobbiga. Det är också jobbigt att hela tiden ha saker av den här sorten inplanerade. Jag tycker, helt ärligt, att det stör mitt liv. Nu kanske någon sitter och tänker, vad f...n vad hon skriver "jag" och "mitt" och det är för att det är så. Min man finns med mig, vid min sida. Men han gör allt detta för mig, för att jag vill. Skulle han bestämma, så skulle vi strunta i det hela och det skulle vi gjort från början. Det blir mycket "jag" i en sån här process, för det är min kropp som psykiskt och fysiskt får sig feta smällar. Faktiskt.
Tunnelseende på är det som gäller nu, försöka att inte tänka så mycket, göra alla förutsättningar runt omkring mig så bra det bara går. Det ska göras i form av att göra det som gör att jag mår bra och umgås med familj och vänner. Vara öppen om vad vi ska göra för att slippa folks nyfikna blickar och kommentarer. Jag har också redan nu pratat med min chef om att jag denna gång kommer att sjukskriva mig under behandlingen, för att slippa känna stress och press från jobbet. Jag ska denna gång gå in i hormonbehandlingsprocessen till 110%. Jag måste, för att kunna veta att jag gjort allt, för att sen eventuellt kunna släppa och gå vidare. Mitt i allt det jobbiga, känns ändå detta som rätt beslut. I magen känns ändå ett lugn och det är det jag letat efter att finna, i många månder nu. Och det, det känns skönt.
Ojojoj, detta blev långt!
Kramar
