Vi över 30 som längtar efter första barnet

Mumwannabe - Grattis!!!

Anwen - Vad skönt att du känner av graviditeten! Hur gick VUL ? Bra hoppas jag! EGO: Vi har haft vårt kuratorssamtal, vilket är detsamma som att vi är utredda för att ställas i äggdonationskö. Så nu står vi i kö. Inte mer, inte mindre. Vet inte än hur vi kommer göra. Det går upp och ner. Ibland vill jag och ibland inte. Lite labil. Minst 6 månaders väntetid. Det är ju inte bara. Många stora viktiga frågor att ta ställning till och det går och vrida och vända på det mesta. Har ju hängt här i tråden ett tag och har inte hundra koll på alla och allas turer. Är det någon som tagit emot ett donerat ägg och vill delge sin berättelse? Hur tänker du kring äggdonation, oavsett om du gjort det eller ej? Vill så gärna ha igång lite diskussioner kring ämnet. Finns inte så mycket att hitta tycker jag, mer än fakta och den kan jag. Hur ser olika personers känslor och tankar ut? Mannens kontra kvinnans tankar osv. Tacksam för svar. Kram

Jojjo - VUL gick bra men var samtidigt en besvikelse... Läkaren var försenad + glömde bort oss och jag mådde illa som fan! Drygt en timme försenat fick vi komma in och det var väldigt snabbt avklarat, kom mig inte ens för att fråga efter en bild :S. Har inte mått så psykiskt bra den senaste veckan så hade verkligen behövt en positiv upplevelse där, men men... Hoppas bara illamåendet ger med sig snart! Första träff med BM på torsdag, det ser jag fram emot.

Ang. äggdonation så är det för mig inget alternativ, men det är ju så väldigt olika hur man tänker/känner. Jag personligen klarar inte tanken på att vårat barn skulle vara en genetisk mix av min man + någon annan (oavsett de aldrig ens träffats), medans mamma tänker att hellre 50% "oss" än 0% (iofs tänkte hon vi kunde ta hennes ägg = 75% oss medan jag tycker det känns helt makabert!). Så där tänker vi helt olika. Har faktiskt ingen aning om hur min man tänker där :P. Men för mig är ju adoption det självklara alternativet som jag fortfarande hoppas på i framtiden, om det inte vore det kanske jag hade tänkt annorlunda. För det viktigaste är ju ändå att vi får barn. Så, för min del handlar det om att adoption går före, men om äggdonation var vårt enda alternativ hade jag såklart kört på det.

Jojjo: Jag tror jag skrivit innan om min syn på äggdonation, men jag gör det gärna igen. Jag bestämde mig vid min andra Ivf med PGD att inte göra något fler PGD försök utan omvandla mitt sista försök till äggdonation. När jag väl bestämt mig så kände jag en stor lättnad, att få slippa funderingarna kring mitt genetiska fel och om det skulle kunna påverka mitt barn på något sätt som läkarna inte känner till.

Så, mentalt hade jag redan utgått ifrån att min andra PGD skulle misslyckas. När jag fick pluss blev jag glad men rädd och insåg att om jag skulle lyckas med att få barnet skulle oron fortsätta följa mig och på ett plan önskade jag att jag gjort ÄD.

Så, för mig kändes tanken på ÄD jättebra. Jag var däremot tveksam till adoption. Vid en ÄD bär man barnet i sin kropp i 9 månader, föder fram det osv. Jag tror inte jag skulle ha tänkt på att barnet inte hade mina gener.

Nu är lilla Klara här och jag älskar henne verkligen. Men jag oroar mig varje dag för att det ska vara något fel med henne. Hoppas hela tiden att hon brås mer på sin far än på mig.

Tack för svar. Det är verkligen inte lätt, det här med äggdonation. Å ena sidan tänker jag som du Anwen och å andra sidan som du Kattflickan. Det som känns viktigare än gener för mig, är att få bära och att få föda ett barn. Så mycket annat känns inte så intressant. Samtidigt slås jag av tanken att jag kanske inte kommer känna så om vi nu löper linan ut och man skulle bli gravid, då kanske andra tankar sätter in... Jag har också genetiska sjukdomar i min familj, som kan vara bra att "bli av med", då det är stor risk att barnet skulle födas sjuk. Adoption är för mig och min man helt otänkbart. Det känns för mig jättekonstigt att bara tänka tanken på att helt plötsligt ha fått ett barn, som inte har någon koppling alls till mig eller min man. Då känns det mer naturligt för mig att tänka mig fosterbarn, då man kör med öppna kort, du är inte vårt genetiska barn. Men drar jag det en vända till så har jag en styvnar som ÄR min pappa, i hjärtat, så då spricker hela grejen med att inte förstå adoption. Ja, hjälp, ni ser hur det snurrar i skallen. Vill som sagt bära och föda ett barn. Men är det värt det till varje pris? Jag vet inte. Tänker jag för mycket? Troligtvis.

Adoption är ju ett känsligt läge även för barnet, det är viktigt med anknytningen och att man verkligen kan älska barnet så som ett biologiskt. Jag är helt säker på att jag skulle göra det, så för mig känns det inte konstigt alls. Självklart skulle vi vara öppna om adoptionen för barnet. Där kan jag tycka det känns svårare att berätta för sitt barn att man har fött det, men inte har någon genetisk koppling.
Men som sagt, hade jag varit i er situation, där adoption känns otänkbart för båda parter, och det känns viktigt att bära och föda barnet, då hade jag absolut funderat över äggdonation om det var det som gällde för oss.
I dagsläget mår jag dock piss av att vara gravid, och adopterar nog gärna nästa gång :P. Tror dock att få uppleva en graviditet och föda fram sitt barn borde vara något av det häftigaste man kan vara med om, så det är bara att bita ihop och vara tacksam för att jag nu kommer få uppleva det.

Anwen - vad jobbigt att du mår så dåligt. Hoppas att det snart ger med sig. Bara för att man väntat länge på att bli gravid så betyder det ju inte att det är en dans på rosor, så tillåt dig att tycka att det är piss. Ang att berätta för barnet så anser jag att man måste göra det med både adoption och donation. Tror dock inte att det behöver bli en stor grej av det om man gör det från tidigt stadie och på ett naturligt sätt. Det är ju heller inget man behöver prata om konstant. Sånt pratar man också mycket om med kuratorn och det finns bra barnböcker kring båda delar. Den biten känner jag inte så stor oro inför, utan mest för hur man själv kommer känna. Det är ju en sak att innan fundera och spekulera och så blir det kanske något helt annat. Det gör mig rädd. För blir man gravid så är man ju det och kan inte ta tillbaka det... Och känner man sig inte själv bekväm i sitt beslut och hur man hanterar det så blir det ju inte bra för barnet...