Saftmedbulle skrev 2013-03-11 12:43:22 följande:
Tycker inte att du tänker för mycket, Det ÄR ett viktigt beslut och jag tror att man behöver stöta och blöta innan man kommer fram till ett beslut. Ett tips... prova att göra en för och emot-lista. Det är sällan svart-vitt, utan det finns för- och nackdelar med båda sidor.
Jag tänker som du vad gäller adoption, men vet inte själv hur jag skulle ställa mig till ÄD. Känner några som fått ÄD och som är nöjda med det. Det är klart att det väcker frågor, men deras barnlängtan var större och de valde det spåret. Håller tummarna för dig och hoppas att du blir klokare och vet hur ni ska gå vidare. Du tänker INTE för mycket (förstår att det är jobbigt att gå runt och tänka på det, så klart...). Pepp!
Tack snälla du. Jag väntar nu på att få en kontakt med ett par som gjort ÄD, så att man kan få ställa lite frågor till några som har varit och är i exakt samma sits som oss. Kontakten förmedlas av vår kurator, väldigt bra.
Igår hade jag en rejäl svacka och var jätteledsen över hela vår situation, den känns så sjuk på något sätt... Min kloka mamma bollade tankar med mig och lyckades faktiskt att vända mina nattsvarta tankar till något bra. När hon och jag pratat så lyfte jag allt med min man och vi fick ett jättebra samtal, med många tårar förvisso, men det kändes skönt.
Jag har tidigare i livet varit med om att människor som stått mig mycket nära har dött. Det här vi går igenom tar fram lite liknande känslor tycker jag. Skillnaden är att när någon dör blir man ledsen bearbetar och går på något sätt vidare, men man bär med sig den som inte längre finns inom sig. Nu ska jag sörja något jag kanske aldrig kan få och det innebär också att jag inte vet när jag ska kunna gå vidare för jag får aldrig ett avslut. Kanske låter flummigt, men sorgen och det där onda i hjärtat, känslan av hjälplöshet och maktlöshet, den gnager därinne och jag vet inte hur jag ska få bort den...
Idag är en bättre dag och det går upp och ner. Men, det gör ändå väldigt ont i själen...
